Snövita stålar

Postat den

Snövita stålar - omslag

På senaste serie-puben som hade tema Färgläggning halkade diskussionen ett tag av någon anledning in på det gamla svenska förlaget Mammut och deras utgåvor, och speciellt på Snövita stålar, Johan Höjers debutserie. Svartvit är den, men samtal hamnar där de hamnar, och jag blev sugen på att läsa serien igen 🙂

Jag läste Snövita stålar som liten och kommer fortfarande ihåg att jag tyckte väldigt bra om den. Den var annorlunda jämfört med det mesta annat jag läst (precis som Spindlarnas rike, ett annat album publicerat av Mammut), framförallt för handlingen och personerna:

  • Herbert Lööfkrans: Yngre uppkomling av finansvalp-snitt som blivit rik tack vare skumraskaffärer och som planerar en gigantisk knarkaffär där han kommer utnyttja sina kontakter med…
  • Simon Sidensvans: Gamla pengar som är väl medveten om att HL är kriminell, men pengar är ändå pengar, även om gamla dylika alltid är bäst.
  • ”Linkan”: Medarbetare sen länge till HL som tröttnat på småjobben och drömmer om Lyftet.
  • Arne: Likaså gammal HL-medarbetare.
  • Bosse: Knarkare som (halvhjärtat) vill lägga av, och lämna Stockholm för att åka till Östersund.

Snövita stålar - Linkan

Låt mig säga så här: Det fanns inte så många serier på svenska 1979 med personer som dessa, och framförallt inte i en serie med sånt schvung i berättelse och teckningar, och dessutom utan pekpinnar.

Utan pekpinnar?

Jo, faktiskt; visst är de rika knösarna albumets skurkar, men det gör inte Bosse till någon slags hjälte. Precis som de andra är han inget vidare trevlig, och det enda som gör att han ändå har min sympati är att han till skillnad från de andra är en människa på botten av samhället. Knarkandet framställs som en last som plågar honom, men samtidigt väjer inte serien för att samtidigt visa att när han faktiskt injicerar så mår han bra. Med andra ord gör Höjer det begripligt att någon vill knarka, trots att det helt klart är förödande att fastna i beroendet.

Ungefär hundra gånger effektivare och mer realistisk knarkinformation än den jag fick i skolan alltså, där propagandan aldrig litade på att vi kunde tänka lite själva också.

Snövita stålar - Bosse

Vad mer kan jag säga om Snövita stålar månntro…

Teckningarnas schvung har jag redan nämnt, men den som läst senare serier av Höjer som Svenne Gurka lär inte bli överraskad över att Höjer visar upp ett bra språköra, med en naturlighet och distinktion mellan olika personers tal som få andra svenska serier. På serie-puben kallade någon just Svenne Gurka för en modern (nåja, modernare) variant på Biffen och Bananen och det är en rätt bra jämförelse; båda serierna är roliga att läsa både på grund av handlingen men kanske allra mest tack vare just dialogen.

Jag skulle inte riktigt säga att Snövita stålar är ett mästerverk och en stor klassiker, men en minor classic är den baske mig; ett album som precis som redan nämnda Spindlarnas rike gjorde att jag såg det som helt naturligt att serier kunde handla om vad som helst, att det inte fanns ämnen som bara kunde tas upp i vanliga böcker. Plus att Snövita stålar fortfarande är rolig att läsa och med en tät handling som många serier borde avundas den 🙂

»

  1. Ännu ett exempel på humorserier i medlemstidningar som egentligen inte har ett skvatt att göra med själva tidningens tema, antar jag…

    (Det fanns något drogskämt på sida 45 i albumet, ser jag också, men det handlar nog mest om att vilja teckna en drastisk slutpoäng…)

    Gilla

  2. Hade jag ingen aning om så tack för infon! Och jag ska nog plocka fram Svenne Gurka ur bokhyllan; kommer inte ens ihåg när jag senast läste den!

    Gilla

  3. Kommenterar på ett rätt gammalt inlägg här, men jag ser nu i förordet till ”Svenne Gurka”-albumet att serien debuterade i RFHL:s medlemstidning ”Slå tillbaka”. RFHL ska tydligen vara någon slags intresseförening för forna narkomaner och alkoholmissbrukare m.fl. som till skillnad från övriga organisationer i Sverige är emot idén om det narkotikafria samhället och nolltoleransen. Det är ju en litet intressant koppling till den tidigare ”Snövita stålar”.

    Gilla

  4. Japp, jag har hans Svenne Gurka någonstans också. Trevlig den med, men jag tycker Snövita stålar är vassare.

    Det tråkigaste med SG för egen del var att den sålde så uruselt; den (och likaledes dåligt säljande Alef-Thau) användes som hyllavskiljare mellan olika andra titlar i Alvglans lager under många år 😦

    Gilla

  5. Minst sagt oväntad recension, men ”Snövita stålar” är en bra bok som förtjänar att uppmärksammas. En snabb titt i hyllan säger att Johan Höjer har gjort tre album på 35 år (ett av dessa är tecknat av Mikael Grahn), det borde varit fler än så…

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s