Skatten i Alexandria

Postat den

Skatten i Alexandria - omslag

Jahapp, ser man på, ännu ett Spirou-album på svenska. Eftersom det är Egmont som stor för utgivningen är det förstås den ”vanliga” Spirou-serien som fått påfyllning (de två (!) andra svenska förlagen som ger ut Spirou har hand om andra varianter av Spirou): Skatten i Alexandria heter album nr 53, och det är återigen Vehlmann som står för manuset och Yoann för teckningarna.

Nu, i och med parets fjärde album i sviten, känns det som om de funnit sin egen bekväma form, efter de mer experimenterande tre föregående:

  • Teckningar av Yoann i en modern fransk stil. Runda linjer och en mer suggestiv färgläggning än de tidigare tecknarna (Munuera hade också en modern stil men av en annan typ, och han avpolletterades snabbt från serien efter dålig försäljning).
  • Huvudkaraktärer som ser ut och uppträder en smula vuxnare än förut. Både Spirou och Nicke är inte längre de unga individerna som kämpar mot en vuxnare omvärld från förr, de ser lite resligare ut och de resonerar på ett annat sätt. Att sen Spirou i det här albumet mest har på sig sin gamla klassiska piccolo-uniform förklaras den här gången av yttre omständigheter 🙂
  • En mer realistisk värld. I förra albumet, I Vipers klor, tyckte jag att de realistiska inslagen kändes malplacerade, men den här gången när de är ännu tydligare tycker jag att de fungerar mycket bättre.
  • Ett avspänt förhållande till seriens klassiska status. Jag har redan nämnt Spirous kläder, men här dyker också upp inslag från Franquins period, där exempelvis Gaston skymtar förbi, Tome/Janrys maffiaboss Vito, och från nya tider, som personer från Vehlmann/Yoanns eget special-album De förstenade jättarna. Det känns inte som tillkämpade inslag, bara som en sympatisk påminnelse om att personerna har en historia, de har varit med länge.
  • En handling som egentligen är mycket traditionell, precis som Vehlmanns manus brukar vara. Skattjakten i det här albumet skulle kunnat hänt i vilken som helst av de tidigare erorna egentligen; det är detaljerna och personskildringen som känns modernare.
  • Humor som fungerar bäst när den händer i små stickspår, som Spips kommentarer och plötsliga avbrott i handlingen som krypskyttens förtvivlan här.

Skatten i Alexandria - exposition

Så att läsa Skatten i Alexandria kändes gemytligt, en avkopplande stund med några gamla kompisar som fräschat till sig. Jag saknar kanske lite av det vildvuxna i deras första ordinarie album, Zarkonerna anfaller, men Skatten i Alexandria är ändå betydligt mer helgjutet. Och som sagt, plus till Vehlmann/Yoann för att inslagen från det krigsdrabbade afrikanska landet Aswana fungerar, och till och med lyckas ge en mycket förkortad men ärlig bakgrund till eländet.

Och sen ser jag fram mot nästa album, det ska bli spännande att se var det tar vägen med tanke på avslutningen av det här 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s