Kill My Mother

Postat den

KillMyMother_Mechnical2.indd

Oväntat, minst sagt, var beskedet förra året att 85-åriga Jules Feiffer bestämt sig för att göra en graphic novel. Visst har han gjort sådana förut (både innan de kallades det, som Passionella från 1957, och efter, som Tantrum från 1979), men det är ett tag sen sist. Plus att hans tidigare verk i mångt och mycket känts som längre versioner av hans kortare satiriska serier, medan den sprillans nya Kill My Mother är någonting helt annat, nämligen en hyllning till/pastisch på noir-genren.

Noir alltså, vilket betyder att i princip alla personer har någonting att dölja, att kvinnorna är fala och dödliga, att privatdetektiver tillbringar lika mycket tid med att supa som att komma på ironiska kommentarer och att försöka förföra sina klienter. Och, givetvis, att det hela utspelas på 30-40-talet i USA.

Feiffers bidrag innehåller mycket riktigt allt detta: Annie Hannigan är en tonåring som hatar sin mamma, Elsie, och därför lever ut med pojkvänner, snatterier och annat. Elsie i sin tur jobbar för sin mördade makes bästa vän, en suput till privatdeckare, som hon hoppas ska hjälpa till att få tag på mördarna. Till röran ansluter sig ytterligare några kvinnor (männen i boken är alla bifigurer) med från början oklara relationer, och än mer komplicerat blir det när handlingen hoppar tio år framåt i tiden, till andra världskriget, där alla knutar slutligen löses upp på en amerikansk militärbas i Stilla havet.

Kill My Mother - blondin

Skjuts det? Japp. Finns det mörka hemligheter från tidigare som avslöjas? Jupp. Sexanspelningar av för 40-talet vågad typ? Jajamensan. Stora svek? Jomenvisst. En handling som riskerar slå knut på sig själv? You betcha.

Kort sagt, allt man kan vänta sig finns med.

Att Feiffer har haft roligt när han gjort den här serien är uppenbart. Teckningarna är lössläppta, ibland snudd på slarviga i sin hastighet (jag hade då och då svårt att se skillnad på en del av personerna, men å andra sidan är det något som jag ofta har lite problem med), men med samma fina känsla för kroppsspråk som han alltid haft, även i serier med betydligt mindre action. Att han jobbade med Eisner under dennes storhetstid syns tydligt i layouten men vad gäller personernas utseende och pennföringen ser jag mer likheter med till exempel senare tiders fransmän som Baru. Jag skulle misstänka att det inte tog så lång tid för honom att vare sig teckna eller skriva den här historien; kul att titta på är det definitivt!

Kill My Mother - boxare

Historien, ja: Handlingen svingar sig raskt framåt men krångligheterna till trots går det faktiskt att följa med hela tiden, till skillnad från vissa noir-klassiker som Riddarfalken från Malta (versionen från 1941) The Big Sleep (jag blandade ihop noir-filmerna först; tack till Johan & Ingemar för påpekandet!) där till och med de manusansvariga efteråt erkände att de inte visste vem som gjort vad och varför. Och dialogen är förstås utmärkt, det är ju framförallt för denna som Feiffer gjorde sig ett stort namn i den litterära världen.

Så en trevlig läsning är den, Kill My Mother, men man ska inte vänta sig mer än exakt det som utlovas: En kärleksfull homage till en äldre typ av litteratur/film, skapad av någon som upplevde just den konstformen när den var ny och som bäst, och av den kanske enda fortfarande aktiva stora serieskaparen som var verksam under den tiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s