En liten hyllning till Preacher 53

Postat den

Preacher #53, Too Dumb for New York City, Too Ugly for L.A. (efter Waylon Jennings sång): En perfekt liten berättelse i Garth Ennis/Steve Dillons Preacher som jag fick lust att skriva några ord om efter att ha läst om hela serien 🙂 För den som inte läst serien, läs den istället för det här inlägget eftersom det dels kommer ha spoilers, dels förutsätter att man har koll på vem som är vem och vad som händer i Preacher.

Tidpunkt i serien: I faktiskt tid i den riktiga världen (dvs för alla serieläsare) har det gått mer än ett år sedan Jesses som det syntes oundvikliga död och Tulips därefter följande personliga kraschlandning och Cassidys senare svek. Men nu har hon lyckats slita sig ifrån Cassidy och har anlänt till sin vän Amy. Jesse å sin sida har spenderat några månader på flykt från sitt liv eftersom han trott sig se hur Tulip och Cassidy svikit honom, men har efter diverse äventyr nu bestämt sig för att ta tag i sitt liv och är också han på väg till Amy, i hopp om att via henne komma i kontakt med Tulip igen.

Så spänningen är på topp, den stora återföreningen är på gång (#52 slutade med att Jesse tidigt på morgonen ringer på hos Amy dit Tulip just anlänt), så vad händer följaktligen i #53?

Jo, handlingen droppar tillbaka ett halvt dygn och hela numret är bara en skildring av Jesses bilfärd genom natten, genom USA, och hans samtal med diverse personer han ger lift, hans nattradio-lyssning, och hans funderingar.

Ennis må vara bra på grotesk humor och på vansinnigt bisarr handling, men det är ändå det här han är allra bäst på: Människor som snackar med varandra, som filosoferar, i en passande miljö. Ofta är det i hans serier pubar som står för det sistnämnda men i Preacher, hans mest uppenbara hyllning till USA och amerikanska drömmar och mytologi, känns det sällsynt passande att som här låta samtalen pågå i en bil under en nattlig körning.

Det som händer är ingenting som är viktigt för serien i det stora hela, det är en stunds avkoppling efter den tidigare tragiken och inför det mer apokalyptiska slutet (som jag gärna skulle vilja skriva mer om någon gång), men ack vilken lyckad avkoppling. Dillons teckningar är utmärkta, tillsammans med en färgläggning som fångar den speciella stämningen i en bil om natten, men det är Ennis manus som står för det mästerliga. Det är typiskt Ennis, som den första liftaren han tar upp, en porrskådespelare som precis lämnat branschen:

Preacher53_011

Så humor, överdrifter, en som det verkar kanske inte så värst smart men ändå vänlig själ, tillsammans med som alltid när det gäller Ennis en glödande kärlek till USA, en kärlek som återkommer i så gott som alla hans mer seriösa serier. Eller den sista han plockar upp, en man vars ansikte vi aldrig får se men som har ett mycket bekant sätt att prata…:

Preacher53_033

Återigen diskuteras den amerikanska drömmen, ”inget nonsens”-filosofin från södern som återkommer gång på gång i Preacher, och vad det innebär för det som jag skulle säga är huvudtemat i serien: Den andra chansen.

Jag skulle gärna klistra in fler sidor, som den likaså mycket Ennis-typiska studio-debatten, men det får bli en annan gång. Hyllningen av det här på ytan obetydliga numret med sina växlingar mellan humor och allvar som tjänar som en brygga mellan betydligt viktigare passager i historien är nu till ända 🙂

»

  1. Håller med om att det är ett bra nummer. Min favorit är när Tulip, Cassidy och Jesse bråkar om vilken musik dom ska lyssna på.

    Gilla

  2. Väldigt sant, också en bra sekvens. Slog upp den, den är i Preacher #29:

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s