Run Like Crazy, Run Like Hell

Postat den

Run Like Crazy, Run Like Hell - cover

Några år försenad men väl värd väntan: Jacques Tardi sista serieversion av en Jean-Patrick Manchette-roman, Run Like Crazy, Run Like Hell. I tidigare till engelska översatta West Coast Blues och Like a Sniper Lining Up His Shot (suverän titel, eller hur?) har vi fått oss tillgodo hårdkokta berättelser av bästa märke och RLC, RLH fortsätter på samma sätt, med en berättelse som slår an tonen redan på första sidan:

Run Like Crazy, Run Like Hell - intro

Förutom proffsmördaren Thompson (som visar sig vara en sällsynt egendomlig karaktär) får vi läsa om industrimagnaten Michael Hartog, en man som gör vad som helst för att bevara sin makt, Hartogs bortskämda och ignorerade brorson Peter, och den inte helt normala Julie, färskt utsläppt från ett sinnessjukhus för att ta hand om Peter. En explosiv blandning människor som mycket riktigt exploderar; oväntat och brutalt våld är det gott om här, precis som i de tidigare böckerna.

När jag läste den här serien kom jag osökt att tänka på en av mina favoritfilmer de senaste åren (dvs, som jag sett de senaste åren, inte att filmen är från dessa år), Jean-Pierre Melvilles Le Samourai. Samma lakoniska ton, samma plötsliga utbrott av våld som därmed blir någonting nästan naturligt i sin brist på förvarning, samma nonchalanta avfärdande av hur man ”ska” berätta en spännande historia.

Ta en sida som den här:

Run Like Crazy, Run Like Hell - affär

Bifiguren som skjuts, Thompsons magbesvär och skratt, Julies skottskada; Tardi skildrar allt som lika viktigt, och skeendet känns nästan sävligt tack vare de egentligen överflödiga textplattorna. Det brukar sägas att Hergé ville att alla linjer skulle vara lika viktiga och Tardi, en tecknare som påverkats en hel del av Hergé, verkar här tillämpa samma syn på handlingen: Allt är lika viktigt för läsningen, stort som smått. Och det fungerar ypperligt, de här tre böckerna av Tardi & Manchette är bland mina favoriter de senaste åren.

Det kanske låter lite paradoxalt eftersom jag ofta klagar på serier när de saknar känsla för tempo och för hur man får en dynamik i handlingen. Men då är problemet ofta att serierna känns skrikiga, att de hela tiden har gasen i botten vilket gör att till slut känns ingenting intressant längre; uppenbarligen har jag större förståelse när man som här istället snarare bromsar hela tiden. Eller så är det så enkelt att Tardi + Manchette = excellens 🙂

Egentligen är det inte så mycket poäng med att recensera RLC, RLH separat efter att redan ha skrivit om de två tidigare böckerna. Styrkorna (många) och svagheterna (?) är desamma, och gillar man en kommer man garanterat gilla de andra också. Själv funderar jag så smått på att leta upp någon av Manchettes romaner för att se hur de står sig utan Tardis bidrag.

Sammanfattningsvis, en renodlad hyllning senast till Preacher, en renodlad hyllning idag igen till Run Like Crazy, Run Like Hell; hoppas det fortsätter så här, med de serier som ligger överst i läshögen nu 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s