The Unwritten: Slutrapport

Postat den

The Unwritten - Apocalypse 12 - cover

Dags för en del i den sällsynt förekommande följetongen ”Simon läser klart en längre serie som han skrivit om förut och kommenterar hur det var”: Mike Carey och Peter Gross (manus resp. teckningar) har precis avslutat sin serie The Unwritten efter 71 nummer och en serieroman, och jag har alltså läst hela klabbet och har några ord att säga 🙂

Först det positiva: The Unwritten är smart skriven och idén med en pojke, Tom(my) Taylor, som är delvis riktig, delvis en fiktion, och tack vare det både kan påverka och påverkas av skönlitteraturens värld är inte alls dum. Det ger Carey chansen att exempelvis göra en pastisch på medeltida riddarlitteratur som interfolieras med det vardagliga och vulgära, alternativt att låta Taylor dyka upp i Jud SüßMoby Dick, eller andra klassiker, och väva ihop dem alla till en större berättelse.

Teckningarna är likaså skickliga och oftast underhållande, som den här sidan av Gross där huvudpersonerna söker efter den heliga graal:

The Unwritten - Graal

Eller den här sidan (layout Gross, teckningar Kurt Higgins) med Pauly Bruckner, en människa som i form av en kanin förvisats till Willowbanks Tales, några fiktiva barnböcker som är en blandning av Beatrix Potter och A A Milne:

The Unwritten - Pauly

Så, underhållande är det, tveklöst, och aptitligt presenterar. Men precis som när jag förra gången skrev om The Unwritten är det trots det med en känsla av lätt leda jag läser serien, och orsaken är densamma som då, fast nu ännu starkare: Den här typen av meta-litteratur finns det väldigt gott om och det gör att det ska mycket till för att det inte ska kännas som en trött upprepning:

  • Vad gäller humor är till exempel Jasper Ffordes böcker om Thursday Next överlägsna (och för den delen även när det blir allvarligare känslor inblandade).
  • För sense of wonder och fantasi finns det serier som Joe the Barbarian eller för den delen de första två delarna av Moore League of Extraordinary Gentlemen.
  • Till och med den ojämna Fables, en annan Vertigo-titel som kommit ut samtidigt med The Unwritten (och som också snart ska avslutas, skulle tro det blir en slutrapport där med) lyckas bättre med att leka med fiktion kontra verklighet, och att utnyttja möjligheterna.

Det finns en sak som skiljer ut The Unwritten från de redan nämnda alstren dock: Den tar sig själv på väldigt mycket allvar, och den gör anspråk på att handla om viktiga filosofiska spörsmål.

Och då är det synd att Carey är en så sällsynt ointressant filosof :-/

Serien igenom antyds det (eller sägs rätt ut) att världen styrs av någonting helt annat än vi tror, att det som är viktigt är oss fördolt. Vad är då den stora hemligheten, vad är det för filosofi som framförs i dessa 1500 sidor?

Jo, att 1) berättelser är viktigare än vi tror, och 2) författare har ett ansvar för sina påhittade karaktärer.

Tjena, liksom, det behövdes ju verkligen sägas för 1) är det ju ingen annan som någonsin har påpekat, och 2) är en verkligt allvarlig och viktig sak för fiktiva karaktärer är självklart minst lika viktiga som verkliga personer, eller hur?

Precis här har vi nog det stora skälet till att jag tycker The Unwritten är så mycket sämre än vad den på ytan verkar vara: De filosofiska inslagen som är en så stor del av serien (och allvarliga, humorn försvinner helt när detta ska behandlas) är antingen ytligare än vad som diskuteras på lunchen i gymnasiet, eller så har de redan tagits upp så mycket bättre på andra ställen (vad gäller punkt 2 så kan man till exempel läsa Grant Morrisons klassiska Animal Man #25 med dess dialog mellan Buddy Baker, alias Animal Man, och Grant Morrison själv).

Jag är rätt säker på att jag skulle gilla Carey bra mycket bättre om han helt struntade i filosofin och höll sig till fiktionen. De klart bästa inslagen i The Unwritten tycker jag är scenerna ur barnböckerna med Tommy Taylor och hans vänner i huvudrollerna. De påminner onekligen en hel del om andra barnböcker, som Harry Potter, Narnia med mera, men suggestiva är de; jag skulle gärna läsa mer av dem. Den serieroman som ingår, Tommy Taylor and the Ship that Sank Twice, är kanske det bästa i hela sviten.

Och med den lite udda slutklämmen, att det jag tycker bäst om i The Unwritten är de fiktiva inslagen i serien själv, är det dags att avsluta för dagen 🙂

The Unwritten - Tommy Taylor and the Ship That Sank Twice - Demeter

Från Tommy Taylor and the Ship that Sank Twice, och ja, skeppet heter givetvis Demeter 😉

 

»

  1. The Unwritten är en serie jag verkligen avskyr. Jag tycker Lucifer är okej, Felix Castor är smådålig, Careys X-men helt otrolig, underbar och jättebra men The Unwritten? Sämst. Allt det dåliga med Vertigo. Ska tilläggas att jag ogillar Fables också.

    Saknar bra Vertigo med Enigma, The Eaters, Shade, Kill Your Boyfriend etc…

    Gilla

  2. Jag har fortfarande inte läst Careys Lucifer; just nu känner jag inte precis för det, efter art ha läst hela The Unwritten från starten, men vem vet, en dag kanske?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s