No Matter How I Look at It, It’s You Guys’ Fault I’m Not Popular!

Postat den

No Matter How I Look at It, It's You Guys' Fault I'm Not Popular! - cover

Varför inte som uppföljning till High School Girls plita ner några ord om en annan japansk serie jag känner mig kluven inför? Men det ska erkännas, när det gäller Nico Tanigawas (pseudonym, och vilka de två personerna bakom dem är verkar vara okänt) No Matter How I Look at It, It’s You Guys’ Fault I’m Not Popular!, även känd under det betydligt enklare namnet WataMote, är kluvenheten mycket mer besvärande. Med High School Girls var det en fråga om en smula irriterande smådetaljer, med WataMote handlar det om huruvida serien är bra eller en ren katastrof…

Så, WataMote: Huvudrollen i serien innehas av Tomoko Kuroki, en 15 år gammal flicka som har extremt svårt att umgås och prata med andra människor. Som nybliven gymnasist hoppas hon när serien börjar på att hon ska bli populär eftersom hon spelat så många otome-spel (spel med kvinnlig målgrupp där det går ut på att få huvudrollsinnehaverskan hoptussad med någon av de manliga kärleksobjekten) men det går givetvis inte alls när man överhuvudtaget inte vågar säga flasklock till andra.

No Matter How I Look at It, It's You Guys' Fault I'm Not Popular! - regn

Paniken är nära när några pojkar pratar med henne, men den gången lyckas faktiskt Tomoko för en gångs skull att säga någonting!

Serien igenom (dvs i de hittills på engelska utkomna 5 volymerna) kämpar Tomoko med att bli mer social, men det går sisådär; mot slutet har det blivit en liten smula bättre eftersom hon åtminstone utbytt några ord med en i klassen, och tack vare sin barndomskamrat Yū som visserligen går i en annan skola nu men ändå gärna ses. Yū har inga sociala problem, tvärtom, men hon har heller inte insett hur udda och ensam Tomoko är. Sen har de också en gemensam bekant från äldre dagar som dykt upp, Kotomi, och även henne kan Tomoko prata med relativt obekymrat, även om hon nu avskyr Kotomi på rätt oklara grunder…

Vad är problemet med WataMote? Kort sagt, genren.

WataMote är huvudsakligen skriven som en komedi, där Tomokos särdrag och hopplösa sociala situation är det som skämtas om. En svart komedi alltså, där poängen är att hur mycket hon än anstränger sig för att passa in och försöka uppträda normalt går det ändå helt åt skogen, och att de enda hon kan kommunicera en smula med är personer hon har ganska skumma relationer med (relationen med Yū är mest ”normal”, men Tomoko går ständigt runt och fantiserar om relationen på, hur ska jag säga, inte helt hälsosamma sätt, eftersom hon helt saknar begrepp om vad som är rimligt och inte i en relation).

Svarta komedier kan såklart fungera väl, som exempelvis den likaledes japanska I’ll Give It My All…Tomorrow, en serie jag verkligen gillade ju mer jag läste av den och som jag flera gånger kom att tänka på när jag läste den här. Men den här gången fastnar skrattet i halsen för det hela är så förtvivlat sorgligt. Tomokos desperata försök att bryta sig ut ur sin isolering är hjärtekrossande; vem som än står bakom manuset måste nog ha antingen personlig erfarenhet hur det är att vara som Tomoko eller haft någon i sin närhet i samma situation för det här är en skildring som är läskigt på pricken, som känns så realistisk att det gör ont att läsa den. Tomoko vill så gärna vara som de andra men hon vet helt enkelt inte hur man gör, vare sig det gäller hur man interagerar med andra, hur man klär sig, eller hur man hanterar sina känslor.

No Matter How I Look at It, It's You Guys' Fault I'm Not Popular! - bibliotek

Tomoko funderar på att försöka prata med en flicka på biblioteket

Det enda som inte gör serien till en ren helvetesskildring är att människorna runtom Tomoko faktiskt är rätt hyggliga: Några uppskattar henne (som Yū och klasskamraten som hon en handfull gånger pratar med), medan de flesta andra egentligen inte har någon åsikt eftersom de aldrig lagt märke till henne, men direkt elaka är det ingen som är. Så omvärlden är inte grym, det är bara det att Tomoko inte passar in i den. Plus också, en hel del av kapitlen är rätt oförargliga med repetitioner på samma teman utan att det bränner till, vare sig som tragedi eller komedi.

Jag hade nog gett upp serien om det inte, som sagt, dykt upp några små (men ack så små) ljusglimtar i de senaste volymerna; det var för deprimerande för mig. Jag känner mig som sagt fortfarande osäker på vad jag egentligen ska säga om serien: På ett sätt är den en av de absolut mest träffande skildring jag läst om hur det kan vara att inte fungera som andra men ändå vilja vara som de är, på ett annat är det en nästan osmaklig serie som försöker, och oftast misslyckas kapitalt med, med att skämta om samma person.

Fast, jag engagerade mig verkligen i läsningen så på det sättet är serien tveklöst lyckad, det måste jag säga, och jag kommer att läsa den i fortsättningen med! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s