The Walking Dead: Radhuseffekten

Postat den

The Walking Dead 12 - omslag

Jag ligger lite efter: Trettonde volymen av The Walking Dead är precis på G på svenska, och här är jag med ett inlägg om nummer tolv… Hur som, The Walking Dead: Radhuseffekten!

Äntligen! borde vara reaktionen hos Rick, Carl och de andra i hans grupp av överlevare. Efter de fruktansvärda händelserna med guvernören från Woodbury och senare mötet med kannibalerna i bok tio träffar de här på en annan och större grupp människor som gjort sig hemmastadda i ett numera muromgärdat radhusområde vid namn Alexandria. Det tar ett tag innan Rick vågar lita på att det faktiskt är sant, att människorna där är fredliga; erfarenheterna från Woodbury har gjort alla i Ricks gäng paranoida mot andra.

Men allt verkar faktiskt vara som utlovat, även om det är ytterst svårt för dem att anpassa sig. Oron över att en enda sekunds oaktsamhet kan leda till katastrof håller dem fast:

Alexandrias befolkning är inte förvånade eller förskräckta över de ibland primitiva reaktionerna hos nykomlingarna; med tanke på vad som hänt ser de det som helt förståeligt och någonting som kommer bli bättre med tiden…

The Walking Dead 12 - oro

Ändå sedan jag läste boken Triffidernas uppror som liten har jag tyckt bäst om Efter katastrofen-skildringar där det berättas om försöken till återuppbyggnad, hur man ska inte bara överleva utan också försöka bygga någonting nytt i en förändrad värld. I Triffidernas uppror är det vad de avslutande kapitlen handlar om: Ett hopp, om än litet, om att världen återigen ska bli bättre.

The Walking Dead har spenderat mycket lite tid på det ämnet. Visst fanns det tankar på sådant när man försökte göra fängelset till sitt hem, med odlingar med mera, men eftersom omvärlden omedelbart (zombier & guvernören) trängde sig på har huvudsaken alltid varit att överleva idag, inte att spekulera i vad som händer imorgon. I början hoppades Rick på att morgondagen skulle bli bättre men det är länge sedan dess.

Här, i Alexandria, finns kanske chansen igen, men frågan är om det bara är en chimär, och om inte, kan Rick och de andra anpassa sig? PTSD är inte någonting man tillfrisknar från utan problem, och framförallt inte när det som orsakade traumat fortfarande finns kvar, om än utanför hemmets murar. Och det är inte bara Rick som lider av det utan alla som överlevt; de har varit tvungna att göra saker och se saker som inte går att glömma bort, som till exempel syns i den fruktansvärda/gripande introduktionssekvensen när Rick och Carl talar om vad Carl tidigare sett sig tvungen att göra:

the-walking-dead-12-samtal de-spoilrat

Jag borde faktiskt veta hur det kommer gå med Alexandria eftersom jag läst fler nummer på engelska än vad som ännu finns översatt, men jag kommer inte ihåg, antagligen pga att min engelska läsning är 24 nummer åt gången (engelska omnibus-böcker)-> handlingen hinner inte sjunka in på samma sätt som med en rimligare takt om 6 nummer åt gången (svenska översättningen). Men visst, jag har nog mina misstankar, och med lite tur får jag veta mer i bok tretton 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s