Svarta idéer, redux

Postat den
(Omslaget är något beskuret pga att min scanner är för liten)

(Omslaget är något beskuret pga att min scanner är för liten)

Det lilla förlaget Cobolt fortsätter att ge ut klassiska europeiska serier i trevliga utgåvor och nu är det dags för en av de största franska serieskaparna: André Franquin och hans Svarta idéer. Liksom deras tidigare Spirou – Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man inbundet, tjockt papper, och i något större format än vad som är vanligt här i Sverige 🙂

Precis som i Franquins Gaston handlar det här om ensides (och ibland kortare än så) historier med knorr, men det finns två skillnader:

  • Serien saknar färg och för den delen också gråtoner; det är kolsvart eller kritvitt som gäller
  • Knorrarna är svartsynta till max

Så nog gör boken skäl för sitt namn alltid!

Ta till exempel den här sidan, en av mina favoriter sen jag första gången läste den i Epix för många år sedan:

Svarta idéer - vargar

En underbar användning av avsaknaden av färger med den vita snön, den svarta natten, och de lysande ögonen. Plus att vargarna ser ut som själva sinnebilden för idén om vargen som en dödlig nattens varelse; det är inte precis den betydligt snällare och mer realistiska bilden av vargen som vi kan läsa om och se i naturfilmer utan istället mardrömsversionen.

Men kanske ännu vanligare är sidor med en mer politisk inriktning, med ett tydligt ställningstagande för/emot. En hel del sidor går hårt åt jägarna, ett tema som dök upp i vänligare form också i Gaston, men många är mer eller mindre uttalat politiska. Som följande sida, också en av de bättre:

Svarta idéer - giljotin

När Franquin gjorde de här sidorna hade Frankrike fortfarande kvar dödsstraffet, och giljotin var det som gällde för avrättningarna. Så giljotiner dyker lite varstans på sidorna; inte så konstigt kanske eftersom den gör sig väldigt bra i sin omedelbara och personliga brutalitet när man vill debattera dödsstraffets vara eller inte vara…

Och så går det på, 72 sidor allt som allt, med satir/ironi/politik, och ibland bara ren och svart humor. Allt är inte riktigt lika bra som de två sidorna här ovanför, och det märks att Franquin mot slutet av serien hade personliga problem med depressioner och brist på ork att göra serier. Manusen (som han ibland hade hjälp med, förvisso) blir svagare, och ibland är det egentligen ingen poäng med det svartvita sidorna eftersom de lika gärna kunnat vara i färg, i alla fall jämfört med de riktigt bra sidorna där, som sagt, det svartvita skärper till poängen.

Så lite ojämnt är det, men när det är bra (och det är det oftast) är det å andra sidan fruktansvärt bra, med en serietecknare i världsklass som gör serier som ligger en smula utanför hans vanliga komfortzon, och sånt blir nästan alltid intressant. Sen är det egentligen rätt sorgligt att vad gäller de mer politiska sidorna märks det knappast alls att serien är dryga 30 år gamla: Frågorna som tas upp är fortfarande lika aktuella.

Och bara för att undvika missförstånd bör jag nog påpeka att visst, det är en hel del implicit politik på sidorna här, men Franquin undviker jobbiga pekpinnar. Tungrott är det aldrig, roande däremot hela tiden, och jag kan tänka mig att det är väldigt varierande vilka sidor man tycker bäst om. Låt mig avsluta med en till av mina favoriter, en helt opolitisk och snarast absurd sida tennis, och som också visar en annan av Franquins styrkor, den att skildra människor i rörelse:

Svarta idéer - tennis

PS. Redux: Det finns en tidigare Svarta idéer-utgåva på svenska, utgiven av Epix för många år sedan. Men den innehåller inte alla sidorna, har tunnare sidor och är i det traditionella formatet så det finns nytt att läsa här för alla tillsammans med en överlägsen fysisk presentation, och sympatiskt nog har Cobolt anlitat samma excellenta översättare som i den tidigare versionen, Göran Ribe, för de avslutande knappa tjugotalet nya sidorna. DS.

Tillägg: Apropå översättningen fick jag just reda på att även de gamla sidorna har översatts på nytt eftersom den förra översättningen bitvis var gjorde från danskan ist f från originalet, och att Ribe därför gjorde om dem. Bra!

»

  1. Åh vad hemsk den är den där med tennisen! Nej, detta är verkligen en o-favoritserie för mig.
    Gillar dock att det är samma översättare, allt för vanligt i Sverige att nya utgåvor får en sämre översättning.
    Men vill också påpeka att det finns ”gråskalor” på sätt och vis; det är inte någon V for Vendetta eller Sin City vi har här utan det är en hel del linjearbeten och skrafferingar.

    Gilla

  2. Absolut, finns skrafferingar mm, men inga äkta gråtoner, typ The Walking Dead iallafall 🙂

    Gilla

  3. ”Har du sett min tvåhandssmash, degskalle!” Hahahaha 😃
    Jag har skrattat i tre dar åt den! 😅

    Gilla

  4. @Madeleine: Go get it!

    Gilla

  5. André Franquin är verkligen en av mina favoriter. Gillar den svarta cyniska humorn i det här albumet. Den med giljotinen angående dödsstraff är också huvudet på spiken så att säga.

    Gilla

  6. Ping: Årskrönika 2015: Serierna | Simon säger

  7. Ping: Årskrönika 2015: Blogg-statistik | Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s