Linda och Valentin: Samlade äventyr 3

Postat den

Linda och Valentin - Samlade äventyr 3 - omslag

Det har gått ett halvår sen nummer 2 kom ut, och därför är nu Linda och Valentin: Samlade äventyr 3 här; förlaget Cobolt fortsätter med sin ambitiösa utgivning av Christin och Mézières klassiker. I den här takten dröjer det inte länge innan de sista albumen, tidigare oöversatta, också finns på svenska 🙂

Så, vad bjuds vi på den här gången? Förra samlingen tyckte jag var lite svag pga Christins övertydliga politiska pekpinnar; hur är det med dem i album 6-8?

Betydligt bättre skulle jag säga. Visst finns de politiska inslagen med även här men nu känns de istället precis som de ska, dvs som ett intressant inslag som ger mer djup åt historierna istället för att vara själva orsaken till att historierna skrivits. För att ta albumen i ordning:

Ambassadören som försvann: Enligt mig den första helgjutna boken i serien, där både Christin och Mézières lyckas helt med vad de föresatt sig. Platsen, Point Central, en gigantisk kaotiskt organiserad rymdstation där galaxens alla intelligenta raser har inrättat sina egna ambassader för att kunna samarbeta med varandra är en utmärkt miljö för Mézières att släppa loss fantasin (stort plus för de icke-humanoida varelserna), och Christin låter för första gången berättelsen varandra sina egna vägar, utan att den behöver följa standard-mallarna.

Linda och Valentin - Ambassadören som försvann

Det är science fiction som går mer åt New Wave-hållet än tidigare; det finns en tydlig historia men den behöver inte nödvändigtvis berättas på det allra enklaste sättet (de tidigare albumen är betydligt mer traditionellt framförda). Det är inte svårläst eller överdrivet komplicerat, men det är en mycket mer uppsluppen läsning tycker jag, en friare bok än de tidigare, en odyssé genom främmande miljöer. Med beröm godkänt!

Den falska världen: Den tveklöst mest udda boken i hela serien. Läsaren kastas rakt in i handlingen utan någon förvarning om vad som pågår, och det dröjer innan förklaringarna sipprar fram. När jag läste det här albumet första gången som liten visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka: Å ena sidan var det trist att det var så mycket av handlingen som inte utspelade sig i en sf-miljö (mycket av handlingen utspelas i jordiska städer à la sent 1800-tal/tidigt 1900-tal), å andra sidan var det fascinerande när väl de anakronistiska inslagen syntes till i de historiska scenerna.

Linda och Valentin - Den falska världen

Nu, som vuxen, tycker jag att det är ett av de allra bästa albumen, kanske det bästa. I ännu högre grad än i Ambassadören som försvann förlitar sig Christin här på läsarens goodwill: Jag måste lita på att Christin har någon plan med det hela, även om jag inte förstår vad den är från början. Enda inslaget som irriterar lite grann är Jadna, Lindas kollega, som känns som en lite trist kliché av en smått manshatande akademiker. Men det är en bisak, det här är ett riktigt bra album, det med 🙂

Vårdagjämningens hjältar: Och nu blir det komedi! Den höga kvalitén fortsätter men ambitionsnivån är inte riktigt lika hög här; här är det välfunna och en smula elaka parodier som gäller när Valentin tävlar om att rädda en hel planets framtid mot tre andra hjältar. Parodierna har flera lager, bland annat:

  • Två av hjältarna har tydliga förebilder i andra serier. Krigaren Irngaal talar lika överspänt och bombastiskt som Druillets karaktärer och hans utseende, hans rymdskepp och hans planet är som klippta ur Druillets böcker. Gurun Blimflim är istället en tydlig kopia av Moebius huvudperson från serien Arzach, inklusive hans flygande transportvarelse, även om Moebius karaktär har bättre pli på sitt riddjur än Blimflim…
  • De tre hjältarna representerar också tydligt tre olika politiska ideologier: Fascismen (Irngaal), Östeuropa-kommunismen, och new age-flum (Blimflim). Alla ideologierna får hård kritik, implicit, men utan att det skrivs läsaren på näsan, så inga invändningar från mig. Men egentligen är det som Christin kritiserar inte innehållet i ideologierna i sig utan istället fanatismen, övertygelsen i att man funnit Den enda vägen. Jag undrar jag om inte Christin vid den här tidpunkten, 1978, hade tröttnat på de ofta obönhörliga inre striderna i vänstern om obetydliga detaljer som skilde de rättrogna från förrädarna.

Linda och Valentin - Vårdagjämningens hjältar

Men politiken till trots är det här albumet huvudsakligen Mézières där han får släppa loss och helt enkelt ha roligt. Karaktärernas olika stilar, leken med hur sidorna designas, och kontrasterna mellan de tre adrenalinstinna hannarna och den mycket mer obetydliga Valentin hör till höjdpunkterna här. Återigen ett mycket bra album även om jag själv tycker att det är snäppet svagare än det föregående pga det enklare manuset.

Nog om de enskilda böckerna, några ord till om samlingen som helhet.

Det är intressant hur bra böckerna i samlingarna hittills passat ihop: Den första samlingen spretar mest, med ett första album som är väldigt annorlunda jämfört med alla andra, men de två andra albumen passar bra ihop som traditionell sf i en sympatisk men rätt enkel förpackning. Den andra består av tre album där det rättrogna 70-talsvänstra politiska budskapet går före allt annat, inklusive kvaliteten.

Det nya, tredje och klart bästa innehåller tre historier där den politiska tvångströjan tagits av, och där det istället leks med hur man berättar en historia på olika sätt: Ambassadören som försvann är en fragmentarisk odyssé, Den falska världen en historia som startar om flera gånger i samma bok, och Vårdagjämningens hjältar har just hjältar en masse men de och deras i teorin spännande actionscener ironiseras över och visar sig vara intellektuellt undermåliga.

De har också alla mer psykedeliska teckningar än förut, där de faktiska detaljerna i teckningarna inte är lika viktiga som känslan de försöker förmedla, så även när det gäller illustrationerna blir de friare utan att behöva bekymra sig alltför mycket om fakta och realism.

Och slutligen har de alla ett gemensamt inslag som kommer fortsätta i de kommande albumen: De två huvudpersonerna interagerar mycket sparsamt med varandra och de jobbar på med sina egna problem och handlingar, utan inflytande av den andra. Samma sak kan man se i den tidigare Kampen om Teknorog men här blir det väldigt tydligt att de två har extremt olika roller att spela: Valentin som den lite tafatta och smått fåniga gammalmodiga hjälten av traditionellt snitt, Linda som den moderna människan som inte är fångad i gamla mönster om hur människor ska vara. Lite lustigt med tanke på att Linda kommer från medeltiden medan Valentin kommer från framtiden, men så kan det gå 🙂

Sammanfattningsvis, en ypperlig samling och kanske den bästa av alla samlingarna (eventuellt är den nästkommande bättre, jag lovar att återkomma när den dykt upp), och snyggt presenterat som vanligt. En skillnad jämfört med de äldre utgåvorna som jag reagerade på när jag läste var att i Vårdagjämningens hjältar fick de textbubblor som hade färglagd text i den franska utgåvan nu också färglagd text på svenska. Jag misstänker att de äldre böckerna struntade i det eftersom man inte kunde samtrycka med andra länder om översatt text hade färg (det förhindrade att man använde samma färgplåtar) men nu gick det alltså att behålla färgen. En mycket liten detalj men den uppskattades!

»

  1. Bra recension! Jag instämmer i det mesta fast kanske med en annan tolkning. För mig var också dom två första böckerna, dom bästa.

    Ambassadören som försvann har jag läst i min barndom men jag tyckte nog inte om den speciellt då. Det jag slogs nu av var det galaktiska parlamentet på Point Central som George Lukas måste snott rakt av i sina uppföljande Star Wars filmer.

    Om man sen omsätter hela berättelsen i jordisk verklighet får den ju också en djupare mening att man inte kan överföra sitt ”eget” system att omfatta en hel värld med olika kulturer och levnadsätt. Jag tar det som en släng mot Sverige då vi gärna sträcker på ryggarna och tror oss veta vad som är bäst för andra.

    Den falska världen har jag aldrig läst, den var kul på ett sätt men slutet var också en fin mening att människans storhet inte ligger i vilken civilisation eller miljö vi skapar utan att vi helt enkelt ÄR människor.

    Humorn var väl den bästa behållningen i hela denna samling men jag tycker att den sista boken gick över gränsen. Här blev det som ett Asterix-äventyr.

    Gilla

  2. Mm, sant, ”Vårdagjämnings hjältar” är nästan 100% humor vilket är rätt annorlunda jämfört med andra LoV-album; jag gillade det som omväxling till de andra mer allvarliga albumen.

    ”Ambassadören…” och Point Central gillar jag skarpt, finns flera andra sf-böcker/serier med liknande idéer om gigantiska samlingsplatser och jag har (hittills) tyckt om alla jag läst!

    Jag undrar vad du kommer tycka om nästa samling: Betydligt mer klassisk SF än alla andra, framförallt i de två första albumen i boken som länge varit mina favoritepisoder vad gäller LoV. Men nu för tiden är jag inte riktigt lika säker längre, med tanke på hur bra ”Den falska världen” är. Är nog mest dagshumöret som avgör vilken jag gillar mest 🙂

    Gilla

  3. Ping: Årskrönika 2015: Blogg-statistik | Simon säger

  4. Ping: Linda och Valentin: Samlade äventyr 6 | Simon säger

  5. Ping: Valerian, eller ska det vara Linda och Valentin…? | Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s