Pssst!

Postat den

Pssst! - omslag

Ett erkännande: Jag har varit orolig för att förlaget Wibom Books kanske upphört med sin utgivning eftersom det är nästan två år sedan deras senaste bok kom ut. Men nyligen såg jag på Facebook att en ny bok var på väg, och i veckan dök ett paket upp i brevlådan och i det låg just den boken: Pssst!, en dansk serie skriven av Annette Herzog och illustrerad av Katrine Clante.

Viola går i femman och funderar över livet: Varför finns hon till? Vad fanns innan hon föddes? Vad finns efter döden? Och varför förstår hon sin inte ens på sig själv, trots att hon umgås med sig själv 24 timmar om dygnet, när det verkar som om alla andra vet precis hur hon är/ska vara:

Pssst! - åsikter 1

Pssst! - åsikter 2

Om nu någon skulle tro att det är en deprimerande bok så är det inte så, för Viola är inte alls olycklig, bara en fundersam person som undrar över hur allting hänger ihop. Och skildringen av Viola (eller kanske snarare hennes skildring av sig själv eftersom det mestadels är hennes reflektioner som skildras) är precis på pricken, precis som jag tycker den här åldern är, när man precis upptäckt att inte bara man själv finns utan också en värld runtomkring, fylld av andra människor med egna liv, och därmed också möjligheten att man själv inte skulle finnas.

Jag kom att tänka på några böcker som jag inte läst på många år: Barbro Lindgrens tre självbiografiska dagboksböcker Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner. Som jag minns dem lyckades de precis som Pssst! fånga den här ålderns svårigheter och tankar, där stort och smått hela tiden konkurrerar i tankarna (även om de var mer deppiga, har jag för mig).

Funderingarna presenteras i korta kapitel i alla möjliga format: Serier, dagboksutdrag, skolarbeten, collage, i jag-form och i tredje person. Ibland djupt filosoferande som bara ett barn som är på väg att bli vuxen kan ha, ibland små vardagsupplevelser som hennes möte med en okänd flicka efter att hon smugit sig in i skolans musiksal under rasten:

Pssst! - musik

Clantes illustrationer är som förhoppningsvis framgår finfina de med; utan att vara barnsliga har de samma känsla som manuset att det är såhär Violas liv är, att det nog är såhär Viola själv skulle vilja att en tecknad version av hennes liv såg ut. Här och där får vi också se Violas egna teckningar med mera, och ibland är det outsagt vem som så att säga står för dem: Är det vi ser Clantes vision av Violas tankar eller är det Violas egna illustrationer? Den kongeniala presentationen lämnar båda möjligheterna öppna, och serien är rikare tack vare det.

Med andra ord, en till serie som liksom förlagets tidigare utgivna Lou! jag känner mig helt säker på kommer älskas av den tänkta målgruppen. Och för den delen, av andra läsare också hoppas jag, läsare som förstår eller vill förstå hur det är att vara 12 år och så proppfull av tankar att man bara måste få ur sig dem! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s