Karl-Alfred på 90-talet

Postat den

Popeye 2 - cover

Nu har jag läst klart den andra och avslutande samlingen av Bobby Londons legendomspunna (well, i en del kretsar iallafall, så vitt jag förstått) nytolkning av Popeye/Karl-Alfred, och jag förstår definitivt varför många läsare minns den med glädje (för innehållet) och sorg (för den deprimerande avslutning). För egen del är jag absolut positiv, men kanske inte helt övertygad om dess storhet, så här i efterhand. Varför? Jo det ska jag tala om för er nu 🙂

Efter att jag läst den första samlingen skrev jag att jag tyckte den började bli riktigt bra mot slutet, när London övergav ett skämt om dagen-formatet och istället satsade på längre episoder. Det formatet fortsätter här, men det som gör mig lite mer skeptisk nu är att det känns som om episoderna i den här boken istället för att bli bättre och bättre (vilket jag hoppades att de skulle bli, när London vande sig vid formatet) istället tappar fokus rätt så mycket: Handlingen, dvs den simpla frågan Hur ska det gå?, glöms bort och ersätts med skämt som fogas in i den lösa ramen som berättelsen utgör.

Det skulle kunnat fungera bra, men tyvärr är skämten helt krasst inte så roliga, åtminstone inte för mig som läsare idag. Andra kan säkert tycka annorlunda men för mig fungerar de oftast inte; de är alltför hårt knutna till tiden då serien kom ut. Toar som heavy metal-fan, Karl-Alfred som reklamanställd, referenserna till Simpsons mm känns mer konstiga än roliga. Det finns delar som fungerar, som när Karl-Alfred luras skriva på ett kontrakt som gör honom till en reklambyrås egendom och därför tvingas att modernisera sig för att fungera som ikon för barnen (nya kläder, förbud mot pipa, förbud mot att slåss, ett porslinsöga; han ser helt normal ut, hårresande nog), men på det stora hela faller det rätt platt. Inte ens när det blir surrealistiskt som i färden till Jeeps femte dimension (de letar efter en psykolog som kan behandla Jeeps drogproblem) med hjälp av Beatles gula ubåt lyfter det, även om det var lite kul att se Londons version av ubåten och de blåa Meaniesarna.

Serien är kanske inte alltid bra, men överraskande är den!

Serien är kanske inte alltid bra, men överraskande är den!

Varför var den då så uppskattad när den kom ut? Jag tror nog att mycket beror på dels glädjen i att det hände någonting nytt i serien, dels på att de dagsaktuella anspelningarna på George Bush, Saddam Hussein, Ozzy Osbourne med flera fungerade då men nu känns föråldrade. Plus, såklart, att den dramatiska avslutningen på Londons sejour gjorde sitt till: Efter att ha hamnat på tvärs med rättighetsinnehavarna som inte var så förtjusta i Londons drift med Karl-Alfred som reklampelare, det politiska innehållet (självmordsbombare, Palestina/Israel-konflikten, Irak-kriget och annat) så blev det avgörande inslaget den sista episoden där det i USA fruktansvärt känsliga ämnet abort dyker upp; att det bara är ett missförstånd i serien spelar ingen roll, London fick avsked på stående fot, och episoden avslutades aldrig. Förrän nu, då förlaget IDW med Londons bistånd fått tag på avslutningen som alltså finns med i boken.

Sen tycker jag att serien har ett problem till: Londons teckningar är på ytan väldigt nära de klassiska från E C Segar och ofta är de finfina, men han saknar förmågan att ge tyngd, massa, till sina karaktärer. Alltför ofta blir faktiskt rätt svårtolkat; när jag benat ut vad det föreställer kan jag se att det lustigt nog ser ut som en klassisk Karl-Alfred-teckning, men någonting med Londons linjer gör det svårt (åtminstone för mig) att omedelbart se vad som är förgrund, bakgrund, vad som definierar konturer och vad som definierar texturer. Ett inte alltför allvarligt problem, men det gör att jag har rätt svårt att instinktivt tycka om utseendet. Ibland, när London får till det, som i en episod där alla olika version av Karl-Alfreds ärkefiende Brutus/Bluto dyker upp samtidigt (och givetvis bråkar om vem som är värst), ser det strålande ut, men det är alltså ibland…

Allt som allt är jag ändå glad över att ha fått chansen att läsa den här serien. Den är udda, bitvis bisarr, och gjord med stor kärlek till Segars originalserier. Men däremot är den tråkigt nog inte riktigt så bra som utlovat. Fast, underhållande på sitt sätt, javisst!

Popeye - Uppiffad

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s