Usagi Yojimbo: Senso

Postat den

Usagi Yojimbo - Senso - cover

Sjunde sommaren med den här bloggen, sjunde gången jag anmäler ett Usagi Yojimbo-album just på sommaren. Fast den här gången är det inte ett album i den vanliga utgivningen (det kommer ett sånt också snart, blir kanske en blänkare om det med) utan istället är det miniserien Usagi Yojimbo: Senso som jag läst.

Och vad utmärker den här miniserien från den vanliga serien? Jo:

  • Senso utspelar sig 15 år senare
  • Senso är på en del sätt en avslutning av serien (fast kanske inte; mer om det längre ned)
  • Senso är en mashup: Usagi Yojimbo mixat med H G Wells Världarnas krig, dvs en berättelse om hur marsianerna skickar några skepp till Japan på 1600-talet istället för till England på 1800-talet
  • Senso knyter ihop en mängd trådar som varit oknutna många år nu i Usagi, inklusive en del från seriens allra första tid

Så för en trogen läsare som jag, som läst varenda sida av Usagi (drygt 7000 nu), var det ett nöje att läsa den här serien, men samtidigt en smula oroväckande: Jag har läst om huvudpersonerna så länge att ett slut, ett ”hur det kommer gå”-svar, känns lite underligt! Mer om det, snart, men först lite om serien i allmänhet 🙂

Usagi Yojimbo - Senso - Mars Attacks

Usagi har haft sina toppar och dalar (aldrig djupa, snarare inte riktigt lika höga toppar bara), och efter så många sidor har jag ibland saknat en utveckling av karaktärerna. Sakai gör det bra, men i början av serien (dvs de första 1-2000 sidorna) hände det onekligen mer med dem, och efter det har serien övergått till en eminent underhållande serie som i princip kan hålla på i evighet. Jag, som gillar såpainslag i längre serier, har helt enkelt fått inse att det inte finns mycket av dessa längre i Usagi: Den onde lord Hikiji kommer aldrig att avslöjas/besegras, Usagis son Jotaro kommer aldrig mer synas till, Usagi ♡ Tomoe kommer det inte bli någonting med, osv.

Men här, i Senso, river Sakai fördämningarna och låter sig svepas med av historien. Samma sak kunde man se i Space Usagi, en annan förträfflig mini-serie grundad på Usagi, men eftersom den utspelades i framtiden med diverse ättlingar till original-karaktärerna var den mer en Tänk om-historia; här är det ingen avlägsen framtid som gäller utan den nära framtiden, med något äldre versioner av karaktärerna i huvudrollerna. Och precis som i Space Usagi har Sakai inga problem med att bli alldeles underbart överdriven; om det gör serien roligare att läsa, varför inte låta XXX slåss med en YYY (läs serien!)? 😉

Teckningsmässigt brukar jag inte ha så mycket att säga om Usagi-böckerna; Sakai är säker som få andra i hur man gör serier, och hans klara linje är alltid lika trevlig att titta på. Men lite annorlunda är det den här gången på den fronten också: Här och där är det en lösare linje än vanligt, en mer skissartad, som om Sakai även här låtit mer okontrollerade känslor välla fram. Sakai har sorgligt nog råkat ut för en del tragiska saker i sitt personliga liv det senaste året, och jag kan inte låta bli att känna att en del av det återspeglas här, i de starka känslorna i Senso. Det är en ibland ganska underlig blandning av olika stämningar här, med dels den uppsluppna glädjen i de osannolika händelserna, dels de ibland både vemodiga och smått bittra känslorna som visas upp av framförallt Usagi när han tänker på det liv som skulle kunnat varit hans.

Usagi Yojimbo - Senso - Usagi & Tomoe

Men sammanfattningsvis är Senso ändå något av en present till alla fans som liksom jag läst serien länge, en berättelse där allt kan hända. Sen är det en bra serie i övrigt också, men jag tror nog att trogna läsare är de som får ut överlägset mest av den; som ströläsning kommer inte personernas öden att betyda lika mycket som för den som investerat många timmar i serien redan.

Hur var det då, är det här en avslutning av Usagi och hade jag grund för min oro?

Låt mig säga så här, utan att avslöja för mycket om handlingen: Jag skulle tro att det här är så pass mycket closure det kommer bli när det gäller Usagi, om inte Sakai bestämmer sig för att helt sonika avsluta hela serien en dag. Och som avslutning är det inte alls så dumt, även om det känns lite lustigt att en invasion från Mars skulle bli det som knyter ihop säcken. Oväntat, minst sagt! Fast det är lite upp till läsaren om det här ska anses vara ett ”riktigt” slut: Är The Dark Knight Returns ett riktigt slut på Läderlappen/Batman? Är Whatever Happened to the Caped Crusader det? Det beror på hur man uppfattar serien, och samma sak gäller här: Läs den och avgör själv 🙂

Ett svar »

  1. Ping: ApocalyptiGirl – An Aria for the End Times | Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s