ApocalyptiGirl – An Aria for the End Times

Postat den

ApocalyptiGirl - cover

En trevlig trend det här: Andra raka inlägget om en serie som är:

  • Science fiction (en genre jag är svag för)
  • Rättframt berättad, utan allt för mycket krusiduller (ibland är det skönt att läsa någonting som inte är alltför komplicerat)
  • Ett utmärkt exempel på hur man gör just en bra serie (dvs, någonting som passar i serieformen men som knappast skulle fungerat som bok/film/teater/opera/…)

Förra gången var det Usagi Yojimbo: Senso, skapad av veteranen Stan Sakai, och den här gången är det ApocalyptiGirl, skapad av nykomling Andrew MacLean; två olika bakgrunder när det gäller kreatörerna men likafullt två riktigt kul (hm, ”kul” skulle behöva plural-böjas här men jag tror inte det finns några korrekta former av det för ”kuliga” låter bara fånigt!) för böcker.

ApocalyptiGirl är en kort sak, bara 90 sidor lång, vilket inte precis är mycket med tanke på att den som den mesta sf presenterar en helt ny värld för läsaren, med nya miljöer, nya varelser, och en okänd historisk bakgrund. Två val finns: Antingen blir det en riktigt lång historia med utförlig bakgrund och en mängd detaljer som förklarar allt, eller så gör man som MacLean och öser på, och hoppas att läsaren litar på att författaren vet vad hen gör 🙂

Så, ApocalyptiGirl, och huvudpersonen Aria:

ApocalyptiGirl - intro

Första gången vi får se Aria sjunger hon på en för serieläsare inte helt okänd aria 😉

Vad Aki pysslar med inte helt uppenbart; att hon har ett mål är klart, men exakt vad det är visar sig först mot slutet. På vägen dit får vi se henne försöka laga en stor robot, plocka äpplen som mat, försöka att inte bli inblandad i gråskäggen och de blårandigas krig, och framförallt umgås med sin katt Jelly Beans.

Det är egentligen allt man behöver veta om handlingen i ApocalyptiGirl: Aria pysslar med sina (bitvis mystiska) vardagsbestyr, men vi får också reda på vad som pågår/pågått innan det är över, och boken har också ett tydligt slut. En mycket lyckad blandning av vardag och det mer dramatiska som fascinerande nog lyckas trycka in allt möjligt utan att det känns det minsta stressigt, det ringa sidantalet till trots!

MacLeans teckningar är också de väldigt lyckade. Jag ser saker som påminner om andra äldre tecknare, som Max och Daniel Torres, men med en personlig touch. Och dessutom med en färgläggning (så vitt jag förstår också gjord av Maclean) som också den känns helt rätt, inklusive dess murriga toner. Ett caveat dock: Färgerna gör sig mycket bättre på papper än i den digitala utgåvan; bilderna här är från den digitala versionen men pappersversionens färger känns helt enkelt varmare och bättre anpassad till innehållet än de mer kliniska och smått grälla i den digitala. Boken är dessutom billig, bara $10, så hugg för allt i världen den!

ApocalyptiGirl - Jelly Beans

Jag hoppas nästa serie som jag recenserar är lika underhållande som de senaste men jag har ärligt talat ingen susning om vilken det blir; jag ska ta semester nu och då blir det alltid lite lätt slumpmässigt vad jag har tillgång till att läsa. Den enda serie jag 100% vet att jag kommer läsa är en jag hållit på med några veckor redan men det kommer ta ett tag till innan jag är klar med den: drygt 13,000 sidor lästa, ungefär 8,000 kvar, så jag kommer inte vara klar med den ännu på ett tag heller… 😉

»

  1. Hade missat att denna hade släppts. Tack för påminnelsen 🙂

    Gilla

  2. Ingen orsak! Själv är jag glad att jag av en slump fick syn på den och blev nyfiken; hade ingen aning om vad det var och att den fanns ^_^

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s