Digital sommarläsning: Jane Austen à la Marvel

Postat den

Idag blir det några riktiga klassiker! Ja, förlagorna till serierna alltså; serierna själva lär nog inte bli så värst klassiska 😉

Bekännelse: Jag missade de här tidningarna när de kom ut för några år sedan men jag tycker att jag kan vara ursäktad eftersom jag betvivlar att någon av seriebutikerna jag besöker tog in dem, och några annonser för dem kan jag inte minnas. Alltnog, det här rör sig om tre av Jane Austens romaner som förärats serieversioner av Marvel; alla fem tidningar / roman, alla med Nancy Butler som manusansvarig. Som ett extremt stort Austen-fan kunde jag inte låta bli att läsa dem när jag fick syn på dem eftersom jag blev så himla nyfiken, trots min aversion mot serieversioner av romaner 😉

Manusbearbetningarna är kompetenta, mycket trogna originalen (några avvikelser upptäckte jag, men så kan jag också i princip böckerna utantill vid det här laget), rikligt med text (framförallt dialoger). Lite variationer bland de tre finns, men överlag märks det att samma person varit ansvarig för anpassningen av dem.

Det jag saknar är det som ofta saknas i nya versioner av Austens romaner som ligger nära förlagorna: Humorn. Det absolut bästa med Austen är hennes roliga prosa, de kvicka dialogerna, hennes skarpa men ändå vänliga ironiska blick som genomsyrar de bästa av hennes böcker. Tyvärr försvinner ofta den i till exempel filmatiseringar när berättartext givetvis saknas, och det som blir kvar tenderar att bli en tämligen medelmåttig romantisk komedi. De versioner som jag tycker är bäst, som Clueless, har en friare tolkning på ytan (romanens Emma har i Clueless förflyttats till dagens Kalifornien) men ett allmänt sinnelag som ligger mycket närmare Austens (Clueless dryper av godmodig ironi). Nancy Butler klarar sig ändå hyggligt för humor finns det här, men det är ändå mestadels romantik som gäller, med enstaka komiska inslag i dialogen.

Slutligen, några få ord om de tre serierna specifikt:

Northanger Abbey

Northanger Abbey: Teckningar av Janet K Lee. Inte är det någon av Austens bästa romaner, den här driften med en hjältinna som förläst sig på gotiska romaner typ Udolphos mysterier, men Lees teckningar kämpar glatt på, och de passar utmärkt till den lätt spattiga huvudpersonen Catherine Moreland (för en gångs skull en Austen-huvudperson som inte är den uppenbart smartaste och mest pragmatiska i boken), med hennes mycket varierade miner. Ett bra val av illustratör!

Sense and Sensibility

Sense & Sensibility: Teckningar av Sonny Liew. En något bättre roman, även om systrarna Elinor och Marianne Dashwood saknar det där lilla extra som gör att de lever upp, och sammalunda gäller för deras fästmän. Personligen tycker jag romanen är svajig, med ett alltför abrupt slut, men den är rolig på vägen. Liews personteckningar här är besynnerliga, men jag tror att jag tycker om dem. Människorna ser radikalt annorlunda ut från sida till sida, med ett ibland nästan chibi-liknande utseende med stora gulliga huvuden, men det gör att serien aldrig känns som en styltig opersonlig presentation av en svunnen tid. Så ja, klart godkänt här med för teckningarna!

Pride and Prejudice

Pride & Prejudice: Teckningar av Hugo Petrus. Den största klassikern bland Austens romaner (även om jag sätter Emma lika högt, kanske högre) är en närmast perfekt roman, med en huvudperson som få andra och en fästman som nästan förtjänar henne 😉 Därför är det synd att teckningarna här är de tveklöst sämsta bland dagens serier: Petrus tecknar precis i den opersonliga styltiga stilen man skulle kunnat frukta. Kvinnorna (dvs de som ska se vackra och unga ut) ser alla likadana ut, med små variationer i håret och kläderna, och dessutom ser de ut som de allra mest menlösa Hollywoodskådespelarna hela bunten; jag kommer att tänka på serieversionen av Game of Thrones när jag ser dem, och det är inte bra. Givetvis har också de som inte ska vara vackra ett trist karikatyrartat utseende. Fy för den lede, säger jag bara!

Slutomdöme: Två helt OK serier och en klart underkänd, alla baserade på romaner som alla borde läsa, för när jag säger att Northanger Abbey och Sense & Sensibility inte är bland Austens bästa romaner innebär det ändå att de hör till den absoluta gräddan av romaner, generellt sett 🙂

»

  1. Härligt med lite fler recar från dig, Simon!
    Och jag har satt in SSD:n nu.
    Trist att du avslöjade slutet i Förnuft och Känsla… vet att böckerna är gamla men ändå!

    Håller med om att Stolthet och Fördom såg dålig ut. Känns som ännu en mismatch mellan färgläggningsstil och teckningsstil.

    Gilla

  2. Bra och charmiga recar!

    Gilla

  3. Yay; tack!

    Och hoppas SSD:n funkar bra!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s