Lite franskt på engelska

Postat den

Vad sägs om några franska serier som inte är scanlations?

Det översätts just nu en hel del till engelska: Fler förlag inkluderar europeiska serier som en del av sin utgivning (som Archaia), de gamla kämparna som NBM och First Second stretar på, Cinebook fortsätter att översätta mängder av breda fransk-belgiska serier, men framförallt är det Humanoids som ökat utgivningen markant och som nu också fått sällskap av Delcourt som testar marknaden med några digitala utgivningar. Så idag några ord om fyra serier av de senare slaget; jag har läst några till som jag antagligen också skriver om framöver.

Loving Dead, skriven och tecknad av Stefano Raffaele, utgiven av Humanoids: En kärlekshistoria mellan zombies erbjuds i den här serien som utspelas efter katastrofen. Fast i början är det inte alls uppenbart att det är en kärlekshistoria för ärligt talar svajar Raffaeles manus en hel del och verkar inte riktigt veta vad det egentligen vill handla om. Resultatet blir en tyvärr misslyckad röra med lite kärlek (som mot slutet tydligen ska vara Stor och Tragisk men som mest känns som ”Jaha, var de kära?”), några korkade monster (som jagar zombies), en maktgalen militär, och så vidare.

Loving Dead - Dead

Manuset är med andra ord inte mycket att skryta med, och idén med förälskade zombies känns inte heller så spännande eftersom det de senaste åren kommit en del sådant (till exempel den klart godkända romanen Warm Bodies som sen blev film (som jag inte sett och därför inte har någon åsikt om)). Och det som ska stå för spänningen, dvs jakten på de/dem som uppfann zombieviruset och som eventuellt kan bota de drabbade, känns mest som att det är med för att fylla ut sidorna med konventionell action.

Eftersom teckningarna inte heller är speciellt upphetsande, en stel och hundraprocentigt opersonlig realistiskt stil, så rekommenderar jag att man skippar den här serien, även om man gillar zombies.

The Zombies that Ate the World,  skriven av Jerry Frissen och tecknad av Guy Davis & Jorge Miguel, utgiven av Humanoids: Mer zombies, och klart roligare i den här absurda serien där titelmonstren zombies egentligen inte är så viktiga. Visst är det så att när någon dör i serien så kommer de tillbaka som levande döda, men istället för horder av zombies som jagar efter hjärnor att äta kommer de här tillbaka till familjerna, vilket såklart är frustrerande. Så snarare John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda alltså, i en komisk tappning där vi får följa några inte helt välanpassade individer i den nya världen.

The Zombies that Ate the World - Jobb

Jag kan verkligen inte påstå att den här serien har mer styrsel än Loving Dead, men den var tusan så mycket roligare att läsa och titta på! Inget mästerverk eller någonting som jag kommer läsa om många gånger, och långt ifrån subtil komedi, men trevlig underhållning som sagt, och det är inte så illa 🙂

The Modern Man, skriven och tecknad av Bégaudeau Oubrerie, utgiven av Delcourt: Nu blir det riktigt bra, för Oubreries skildring av en ung man som inte har en susning om hur han ska uppträda i vår moderna tid är nästan läskigt träffande. Mannen har nämligen ett stort problem: Han vet inte hur han ska träffa någon att bli tillsammans med. Hans försök är alla övertydliga och med en uppenbar anstrykning av desperation, och oavsett hur varierande kvinnor han stöter ihop med och på låser det sig; ibland är det han som flyr när de visar sig vara betydligt mer självständiga och med egna idéer än han väntat sig, men oftast är det de som inte är intresserade just på grund av hans måhända ärliga uppsåt men ändå uppenbara ytlighet. För desperat som han är är det aldrig personen han intresserar sig för på riktigt, utan bara idén om ett (perfekt) förhållande.

Elak är han inte, tvärtom framstår han allteftersom som en vänlig själ som inte heller utgår ifrån att han och hans åsikter har rätt, men rejält vilsen är han däremot. Han vet inte hur han ska navigera i en värld där de gamla könsrollerna inte längre gäller men där han saknar en känsla för vad som ska ersätta dem. Att de gamla inte var bra är han nog egentligen helt med på, men han vet inte vad han förväntas göra, och han är trots allt låst i föreställningen att han just förväntas bete sig på ett visst sätt, men han vet inte vilket.

The Modern Man - försök 1

The Modern Man - försök 2

Det här låter kanske inte så roligt, eller hur? Men The Modern Man är rolig, den är en sedeskomedi om den nya världen, och teckningarna är inte fy skam de heller. Jag gillar stilen i det stora, men en detalj som verkligen är trevlig att se är hur olika alla människor i den ser ut; många serier är rätt dåliga på sånt, exempelvis Loving Dead där det huvudsakligen är hårfärg/frisyr, kläder, och vilka ohyggliga kroppsskador de som är zombies har, som särskiljer de unga snygga människorna från varandra.

En liten brasklapp bara: När jag började läsa serien var jag halvljum eftersom den kändes lite mossig och klichéartad, men den blev bättre och bättre ju mer jag läste. Och, som sagt, det är en sedeskomedi snarare än en komedi med tredimensionella personer som man förväntas bry sig om som erbjuds.

District 14, skriven av Pierre Gabus och tecknad av Romuald Reutimann, utgiven av Humanoids: Avslutningsvis, en till utmärkt serie som hittills översatts i två tjocka volymer, om en märklig stad där en dag en elefant på flykt från sitt hemland dyker upp.

Att det är en elefant är däremot inte märkligt för världen/staden i District 14 är ett ställe proppfullt med talande djur och utomjordingar som alla umgås tillsammans. Fast ”umgås” är ett alltför vänligt ord för i District 14 är det allas kamp mot alla som gäller, i en stad där korruption och rasism är ordningen för dagen, en stad som är en blandning av ett ungt New York och en viktoriansk science fiction-stad, där luftballonger, gigantiska hus som det tar timmar att komma upp/ner i, hemmagjorda superhjältar, och så avancerad teknik från utomjordingarna att det närmast ter sig som magi samsas i en tryckkokare av känslor.

Vår elefant blir snabbt vän med en skjutjärnsreporter från en av de få frispråkiga tidningarna och dras in i en härva av intriger; en tydlig huvudhandling saknas och istället bygger District 14 upp sin miljö och sina karaktärer med mindre trådar som med tiden ger en ganska heltäckande bild av staden.

District 14 - transport

För elefanten och reportern till trots (och de är tveklöst adekvata huvudpersoner, jag är mycket nyfiken på hur det ska gå för dem) är det staden som är huvudperson här, en gränslös stad där varenda person som skymtar till verkar ha en intressant bakgrundshistoria, och en stad där verkligen allt kan hända.

Det tog ett tag innan jag läste den här serien för när jag tittade i den blev jag inte lockad: teckningar som visserligen såg OK ut men ändå inte speciellt mycket i min stil, och en handling som på beskrivningen lät som alldeles för många franska dussinserier med äventyrsinriktning. Men jag är glad att jag tog mig tiden att ge den en chans för det är en synnerligen lyckad fantastisk stad som skildras, ett myller av idéer och varelser som jag trots hundratals sidor ännu bara lärt känna halvstatligt. Det hade kunnat blivit rörigt eller alltför plottrigt men Gabus har koll på sin handling och plottråd efter plottråd klaras av galant, om än inte sekventiellt.

District 14 - bråk

Faktum är att jag kom att tänka på China Miévilles New Crobuzon när jag nu försöker komma på andra skildringar av imaginära städer som lyckas med att framställa storleken och variationen på dem; riktigt lika suveränt som Miéville är det inte men det är ett aktningsvärt och spännande försök som Gabus & Reutimann ska ha all heder av!

Ett svar »

  1. Ping: Europe Comics & Delcourt | Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s