Yoko Tsuno: Från Jorden till Vinea

Postat den

Yoko Tsuno - Från Jorden till Vinea - omslag

Förlaget Cobolt fortsätter förtjänstfullt med att ge ut klassiska franska serier i inbundna samlingar, och nu, efter Linda och Valentin & Thorgal, är det dags för Roger Leloups Yoko Tsuno. Den här gången är det inte fråga om en rent kronologisk utgivning dock utan istället består den första boken, Från Jorden till Vinea, av de tre album som alla handlar om utomjordingar från planeten Vinea. Så, lite grann om de tre berättelserna som start:

Närkontakt i jordens inre: Det allra första albumet med Yoko Tsuno inleder boken, så här får vi se hur hon möter Vic och Paul för första gången, och tillsammans med dem möter hon efter en expedition i en grotta vineanerna som lever i underjorden efter att ha flytt en världsomspännande katastrof på Vinea, två miljoner år tidigare.

Det är lite hackigt berättat och tecknat här, helt klart, och det märks att Leloup inte är varm i kläderna. Teckningar med teknik och maskiner fungerar, men människorna är allt rätt stela och de har en tendens att bara visa sitt ansikte i ungefär samma vinklar hela tiden. Historien själv är förglömlig och de tre huvudpersonerna har inga direkta karaktärsdrag att tala om. En ganska typisk första episod, skulle jag säga 🙂

Yoko Tsuno - Från Jorden till Vinea - tidig

Första glimten av Yoko Tsuno

Vulcanus smältugn: Återigen träffar trion på vineanerna när en av dem bestämt sig för att skapa en konstgjord naturkatastrof för att de ska kunna bosätta sig ovan jord, på en nyskapad ö, och återigen är det bästa med serien scenerna när Leloup beskriver fantastisk teknik och idéer. Yoko Tsuno är tydlig huvudperson men utan särdrag, Paul är barnslig och lite gnällig, och Vic gör så vitt jag kan se ingenting. Intrigen för egentligen inte historien om vineanerna framåt, och när episoden är avslutad saknas fortfarande ett riktigt slut. En ganska typisk mittepisod, alltså.

Vineas tre solar: Den avslutande delen i intrigen, och här händer det onekligen någonting när man bestämmer sig för att göra ett försök att återvända till Vinea, med Yoko Tsuno och hennes två följeslagare som medhjälpare. Ännu mer teknik med åtföljande förklaring erbjuds, och ja, jag tycker fortfarande det här är det bästa med serien. Teckningarna är förvisso bättre och säkrare än i början, på alla sätt, men någon stor tecknare av människor är Leloup definitivt inte.

Intrigen själv är misstänkt lik delar av den första, och jag måste verkligen säga att Vineas invånare borde tänka efter liten mer innan de agerar; de har en fantastiskt utvecklad teknologi, men efter att två gånger ha råkat ut för icke-kroppsliga intellekt som löpt amok och försökt störta dem alla i fördärvat skulle åtminstone inte min lösning vara att utnämna ytterligare ett icke-kroppsligt intellekt till sin (förhoppningsfullt välvilliga) diktator 😉 Men ja, ett slut på historien får vi, och det är väl typiskt för just en avslutning det med!

Yoko Tsuno - Från Jorden till Vinea - sen

Rymdfart à la Vinea/Leloup

Jag har bara läst någon enstaka episod av Yoko Tsuno förut utan att direkt ha fastnat för serien, och jag måste erkänna att jag fortfarande känner samma sak, även om det här var en klart trevligare presentation av serien än jag sett förut. Det stora problemet för min del är att jag inte bryr mig mig om karaktärerna i serien; Yoko Tsuno själv är onekligen handlingskraftig men jag har ingen aning om vilken slags person hon egentligen är, och vad gäller Paul och Vic är de än mer innehållslösa. Paul omnämns oupphörligen som lite barnslig och gnällig, som jag redan nämnt, och det är djupet av hans personlighet, medan Vic inte har en enda personlig egenskap.

Mitt intryck är att Leloup mest av allt brinner för att teckna flygplan/farkoster/rymdraketer/gigantiska maskiner, och att det övriga som finns i serien, dvs en intrig och människor, mest av allt är där för att det behövs för en komisk äventyrsserie av det här slaget. Men jag själv läser helst serier där upphovsmakaren gör det hen själv vill, oavsett hur eventuellt enformigt resultats blir; hellre det än att plikttroget lägga in saker som intresse saknas för.

Sen är det såklart ett faktum att det här är en serie med en kvinnlig icke-västerländsk huvudperson som började för mer än 40 är sedan förstås var väldigt ovanligt på den tiden, så pluspoäng till Leloup för det! Det hade varit så mycket enklare att göra en non-entity som Vic till huvudperson istället, så helt ointresserad av sin huvudperson var Leloup förstås inte, och de ytterst fåtaliga icke-triviala känslor som ibland skymtar till är det Yoko Tsuno som uppvisar. Så jag tror nog att Leloup på sitt sätt försöker fördjupa personerna, men han är inte bra på det (vilket också syns på teckningarna där många personer har en tydlig tendens av att hela tiden ha ett och samma ansiktsuttryck, oavsett situation, som Vic som alltsom oftast ser lätt missnöjd ut, utan någon anledning).

Så nej, Yoko Tsuno är tyvärr ingenting för mig, även om det här var ett tappert försök från Cobolt att få mig att ändra uppfattning. Men för de som gillar Yoko Tsuno är det ett givet köp skulle jag säga, med serierna snyggt presenterade och en hel del fakta om serien i det lätt kaotiska förordet/introduktionen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s