Nygammalt: Pengasmurfen

Postat den

Pengasmurfen - omslag

Nytt eftersom det är första gången det här albumet finns på svenska, gammalt eftersom det kom ut på franska redan 1992. Det finns fler och nyare oöversatta smurfalbum men eftersom det här är det sista där Peyo var inblandad och han var den som uppfann de små blå krabaterna (och för den delen en drös andra utmärkta barnserier med) är det här det intressantaste av dem 🙂 Låt ridån gå upp:

Plats: Smurfbyn

Huvudperson: En dittills anonym smurf (det verkar som om ingen i bynheter någonting, förutom givetvis Smurf, innan de får ett specialintresse/yrke/karaktärsdrag/kön (Astrosmurfen/Bagarsmurfen/Latsmurfen/Lilla Smurfan))

Tema: Pengar

Peyos smurfserier har ofta formen av ett moraliskt skådespel där alla spelar sina givna roller: Gammelsmurfen är auktoriteten, den som alltid vet vad hur kniviga problem ska lösas; smurferna själva är närmast en pöbel som kan fås att göra vad som helst; en smurf sticker ut och är den som driver handling genom sitt nya intresse/fanatism.

Så ock här, där Gammelsmurfen är satt ur spel på grund av sjukdom och därför inte kan förhindra att smurferna när Pengasmurfen (som han snabbt döps till) förklarar för dem alla vilken fantastisk idé pengar är, någonting han själv sett när han besökt en marknad hos människorna.

Med andra ord en uppbyggnad som liknar den i exempelvis Smurfrik den Store, där Gammelsmurfen är ute och reser och smurferna snabbt förfaller till inrikeskrig efter att en demagog hos dem tagit makten.

Det är en trevlig serie, ett gemytligt återseende av karaktärer och miljöer jag inte sett på ett tag. Humorn fungerar finfint, historien berättas rättframt utan krusiduller och utan förvirring, och jupp, jag gillar de olika smurferna och hur de alltid pratar om allt möjligt, både i förgrunden och bakgrunden av rutorna; Peyo gillar sidor där flera samtal pågår samtidigt, alla lika idiosynkratiska beroende på vilka smurfer som deltar.

Pengasmurfen - Gruvsmurfen

Nej, det här kommer inte gå bra…

Men lika bra som de klassiska albumen är det inte. Teckningarna känns lite mer tillrättalagda och opersonliga (Peyo har haft hjälp med dem och det är nog det som gör det, som det ofta blir när någon försöker härma en annans stil istället för att teckna i sin egen), och handlingen känns i det stora hela lite för enkel; moralen är uppenbar och det i sig är inte ovanligt, men det jag saknar är en motivering till varför Pengasmurfen och de andra tycker det här med pengar är så bra.

I mästerverket (för det är ett av de allra bästa seriealbum för barn som gjorts, alla kategorier) Smurfrik den Store känns det hela mycket naturligare, där smurfen i fråga långsamt upptäcker hur han älskar makt och hur lätt det är att ta den, och även när han förlorat den är det förståeligt hur det kunde gå så fel. Här är det mer som en sjukdom som drabbar smurferna, utan någon egentlig anledning.

Plus att Lilla Smurfans roll i serien här känns rätt gammalmodig; visst tänker hon att det är bra orättvist att hon inte får betalt bara för att det hon gör är hemmaarbete, men likafullt är det den enda kvinnliga karaktären som helt utan egentlig anledning får ta hand om den sjuka, laga mat, osv. Visst, i Smurfrik finns det exakt noll kvinnor men mig stör det mindre än att ha med exakt en i en så uppenbart traditionell roll; Smurfrik för mig är fantasy med könlösa varelser, medan Pengasmurfen som har med Lilla Smurfan därmed borde tänka lite mer på det här med könsroller.

Det är svårt svårt att inte jämföra de två serierna eftersom de har så många likheter, men låt mig inte döma Pengasmurfen alltför hårt för att den inte är lika bra som ett mästerverk; det är ändå en läsvärd serie och jag är genuint glad att den finns på svenska.

Faktiskt har det kommit flera utgåvor av smurfserier på svenska de senaste åren, tack vare Hollywood, och det är bara bra för det här är bra serier inriktade på yngre serieläsare och det behövs alltid mer av den varan 🙂

 

PS. Smurferna kallas de i serien här, dvs den gamla formen, medan tidigare nyutgåvor de senaste åren använt ”smurfarna”; jag kör på med samma form som i den här boken, och noterar med nöje att på svenska Wikipedia kallas de ”Smurfarna” medan man på seriewikin kör med ”Smurferna” 😉 DS.

PPS. Ja, jag vet, boken Smurfrik den Store heter i senare översättningar Supersmurfen, men jag tycker att det första namnet är överlägset efter det ändå handlar om någon som utnämner sig till kung, inte någon som flyger runt med superkrafter! DS.

»

  1. Semics titlar var överlägsna! Vad är väl ”De svarta smurferna” jämfört med ”Hotet från svartsmurferna”? (En åsikt jag också delgivit Peter Sparring.)

    Gilla

  2. Håller med, bättre titel den med! Vi får väl se vad en eventuell nyutgivning av svartsmurferna i Cobolts regi får heta. Om det nu inte blir ”Hotet från purpursmurferna” förstås 😉

    Gilla

  3. Nja jag tycker ”Hotet från svartsmurferna” är relativt wack. Att dom bits och liknande pseudozombiebeteende är för mig mer intressant än att dom är o-blå.

    Gilla

  4. @Sandra: Onekligen är färgen i sig inte viktigare än zombiedelarna, men eftersom båda titlarna kör med ”svart” så föredrar jag ändå Semics version 🙂

    Gilla

  5. Att dom förknippar hotet med svartheten tycker jag är en iffy grej och likaså det lexikaliserade ”svartsmurferna” över det mer adjektiva ”svarta smurferna”.

    Gilla

  6. [Nu måste jag bara ta en paus och förklara begreppet ”iffy” innan jag får brev från anonyma som letar efter SJW i varenda vrå. Inte att någon som skrivit här är det, men att någon anonym läsare skulle misstolka det jag skrev. ”Iffy”, ”smells”, ”flags” är olika namn för något som jag vill stanna upp inför och fundera på huruvida det är rätt eller fel. Osjälvklara grejer men inte nödvändigtvis dåliga. Exempel att använda returobjekt i en funktion är för mig en code smell men inte en bugg. Det är något som kan vara fel, kan vara rätt, men där vi kan stanna upp och kolla det, eller ha i åtanke i framtiden.

    Det är inte en ”ta fram högafflarna och facklorna”, det är snarare en ”hej vänta lite”. Det är kanske så att ”Hotet från Svartsmurferna” är en toppentitel när vi ser till hela Peyos oeuvre. Eller så är det inte det. Det vet inte jag för jag är ingen allskunnig-domare och jag vill inte vara det heller. Jag tänker att saker såsom rätt och fel hör hemma i en helhetsbild och jag har inte någon helhetsbild över seriemediet just nu.]

    Gilla

  7. Jag förstod precis vad du menade med ”iffy” här, och jag kan lite hålla med om att det kan vara ett knepigt ord. Men jag tycker själv att svartsmurferna är helt OK: De är kolsvarta, utan linjer, och har inga andra drag, förutom bitandet förstås, och jag tycker inte det känns som någonting som relaterar till historiskt problematiska idéer om ”svarta”.

    Schvipserna tycker jag är klart mer diskutabla däremot!

    Gilla

  8. Därför tänker jag att namnen Hotet från Svartsmurferna och även De Svarta Smurferna är inte superlyckade.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s