Catching up: Rocky/Berglin/Fables/Sandman

Postat den

Dags för några korta ord om serier jag skrivit om förut, och vad jag tyckt om det som kommit ut sen dess 🙂

Rocky: Martin Kellerman knegar på, och samlingarna av serien kommer ut lika regelbundet som någonsin. Senaste volymen, Rocky borde gått ut (nr 29), består av det vanliga: Rocky snackar med polare, Rocky + polare åker utomlands (till Japan här), fast det enda sättet det märks att de är utomlands på är att de pratar om Japan. Och så vidare, och så vidare.

Rocky 29

Med andra ord, det är Rocky av Kellerman, och jag är 100% nöjd med det. Jag gillar serien inte för att den erbjuder nya och oväntade miljöer eller karaktärer utan för att den så på pricken fångar tonen i samtalen, och (givetvis) för att de är så underhållande. Är det djupa tankar och resonemang om livet, universum och allting? Kanske inte, men det är å andra sidan inte så ytligt som man kanske kan tro; dubbla och trippla bottnar finns det gott om, och vem eller vad jag som läsare skrattar åt är inte alltid helt uppenbart.

Den enda invändningen mot boken jag har är att Rocky är en serie som jag tycker gör sig bäst med en stripp om dagen, i tidningen; att läsa sida efter sida, som här, förtar lite av effekten. Men roligt är det ändå, och det är väldigt kul att det finns en så bra svensk dagstidningsserie som Rocky!

Berglin: Här har vi den (enligt mig) andra riktigt bra svenska dagstidningsserien, Berglin, dvs de korta funderingarna över samtiden som görs av Jan & Maria Berglin. Den senaste samlingen heter Det sista rotavdraget och sträcker sig från augusti 2014 till juni 2015, vilket givetvis gör att det finns en hel del politiska inslag på grund av valet.

Fast som den som läst serien redan vet är serien i sig inte politisk: Valet gör bara att en del av sidorna tar avstamp i dagens politik, men vilken politik som är ”rätt” eller ”fel” är inget som Berglins bekymrar sig över. Här är det istället iakttagelser över konstigheter/lustigheter/bisarrerier som gäller för hela slanten, med samma godmodiga ton som alltid.

Berglin - Det sista rotavdraget

Det är svårt att förklara vad som gör den här serien så bra. Teckningarna med de stornästa människorna som alla ser likadana ut är förunderligt passande till de ofta extremt löjliga händelserna/funderingarna. Dock är humorn aldrig av det förlöjligande slaget, humorn ligger istället i den ovanliga blandningen av cynism/godlynthet/anarki/WTF-upplevelser som finns här; det är en serie som (kanske) visar att det enda man kan göra är att skratta åt hur fånigt livet och alla vi människor ofta är.

Så, efter två utmärkta svenska humorserier, även till två engelska/amerikanska betydligt allvarligare men tyvärr också mindre lyckade serier som nyligen avslutats.

Fables: I somras kom det sista numret, nummer 150, av Bill Willinghams serie Fables ut, den serie som varit förlaget Vertigos kassako det senaste decenniet. Jag skrev om serien efter att ha läst fram t o m nummer 113 och mina känslor har inte förändrats: Serien hade några fina toppar, men efter att arcen med The Adversary hade löpt ut gick serien mestadels på tomgång.

De 37 nummer som kommit ut sen den recensionen fortsatte på samma spår, utan att någonsin kicka igång igen; min känsla är att Willingham inte tog sig tiden att bygga upp en ny stark handling efter att den första avklarats, och att serien därför mest av allt känns som en såpa där en huvudhandling helt saknas och man bara avhandlar sidoberättelser.

Fables 150

Slutomdömet från mig kan nog inte bli annat än att i det stora hela är Fables en serie som man både kan ha och mista; om man känner för en kompetent berättad historia om sagovarelser och vill ha någonting som räcker länge så passar Fables bra. Men en stor serie är den inte, och jag misstänker att den om några år kommer att vara glömd, i det stora hela, eftersom jag har svårt att se hur den ska locka nya läsare förutom de redan frälsta.

The Sandman – Overture: Här har vi en miniserie om sex delar som borde varit en stor händelse, någonting som uppmärksammats betydligt mer än den gjorde. Det handlar trots allt om att Neil Gaiman skrivit en alldeles ny Sandman-serie, dvs en av de allra mest klassiska och kritikerhyllade serierna från de senaste decennierna. Men det har inte skrivits mycket om den, åtminstone inte i seriepressen (papper och digitala).

Och efter att nu ha läst alla nummer visar det sig att det var en helt rätt bedömning, för det här är inte en lyckad serie. Den är hantverksmässigt skickligt skriven av Gaiman, den är lika skickligt illustrerad av JH Williams III, men den är helt steril, utan känslor, och steriliteten är både Gaiman och Williams fel. Till Williams försvar ska jag dock säga att det finns sidor och uppslag här som ser vansinnigt eleganta ut, men som serie är jag mer skeptisk till dem. Dock, det kan vara att jag på grund av manuset har svårt att tycka om serien. För:

Manuset är ärligt talat synnerligen poänglöst. De sex numren handlar om att förklara varför den till synas närmast allsmäktiga drömmaren så lätt kunde fängslas av en simpel människa i första numret av The Sandman, och de är fyllda av anspelningar på de tidigare numren. Men anspelningarna saknar betydelse för den här miniserien, som exempelvis The Corinthians gästspel som hade kunnat strykas helt utan att det påverkat.

Sandman Overture 6 07

Jag tycker det här är extremt irriterande, med en miniserie som enbart riktar sig till de närmast sörjande som kan hela The Sandman på sina fem fingrar. Utan den kunskapen är den här serien helt obegriplig, och även med den kunskapen blir det här bara sex nummer av ifyllande av detaljer i berättelsen:

  • Varför var huvudpersonen så försvagad i seriens begynnelse? Check!
  • Vad var den tidigare dröm-vortexen som nämnts i serien förut? Check!
  • Finns det månne några föräldrar till alla D-personer? Check! (Inte för att dessa föräldrar på något sätt påverkar handlingen här, de är bara med för att…?)

Med andra ord, handlingen i The Sandman – Overture handlar om handlingen i The Sandman, vilket är väldigt tråkigt eftersom The Sandman var så bra på att berätta bra historier och att ha nya idéer. Gaiman har här drabbats av en åkomma som till exempel Stephenie Meyer (Twilight) och Charlaine Harris (Southern Vampire) också drabbats av, nämligen den att efter att ha börjat med stark fristående handling och inslag efter ett tag låta historien enbart drivas framåt med hjälp av icke-avslutade inslag från tidigare.

Dvs, samma saker tuggas om och berättas i mer detalj, och samma fiender återkommer på grund av förorättelser som synts till tidigare. Jag tycker det är hur sorgligt som helst att se den här typen av introspektiv handling av författare som jag vet kan så mycket bättre.

The Sandman är fortfarande en fantastiskt bra serie, men The Sandman – Overture tillför absolut noll till den, och eftersom den sistnämnda i sig själv inte heller har något att komma med så skippa den. IMHO alltså 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s