Finsk klaustrofobi: Lilla fågel Blå

Postat den

Lilla fågel Blå (Cobolt) - omslag

Damma ett oändligt tavlor i ett gigantiskt hus.

Laga mat åt sin sängliggande mamma.

Sova i sitt kala sovrum.

Det är bokstavligen hela livet för huvudpersonen i Lauri & Jaakko Ahonens serie Lilla fågel Blå, nyss översatt till svenska och utgiven på Cobolt förlag. Dörren till huset och fönstren är igenspikade så yttervärlden, med de fasansfulla faror som mamman varnar för, går inte ens att se från huset.

Så att vår lilla blå huvudperson inte har det största självförtroendet är inte så konstigt med tanke på att hen aldrig (så vitt jag vet) sett någonting annat än insidan av huset och kanske heller aldrig någon annan tänkande varelse än mamman; en mamma som inte säger mycket men det lilla hon får ur sig bara gör att fågel Blå blir än räddare för alla andra, förutom givetvis sin mamma.

Ett litet undantag finns: En spindel som trivs i det mestadels övergivna huset, och som fågel Blå ändå bryr sig om; en stum vän och inte precis kramvänlig, men har man ingenting annat/annan att empatisera med så…

Det är en klaustrofobisk historia, det här, framburen av ett nästan helt stumt persongalleri (och ett mycket litet sådant) och teckningar som medelst färg och design framhäver ödsligheten. Jag är själv ofta relativt sval inför helt stumma serier (en rent personlig smak, helt enkelt) men det här är inte riktigt samma sak: Det finns (ett fåtal) repliker, och det gör att alla sidor helt utan text känns så mycket mer stumma, så tysta och ensliga, att det ärligt talat fruktansvärt torftiga liv som skildras känns så mycket värre.

Därmed inte sagt att det är deprimerande att läsa boken, men det är ett sorgligt liv fågel Blå framlever. Lite Psycho är det allt över det hela, med den dominerande mamman och det dominerade (vuxna, skulle jag säga) barnet som lever utan samröre med andra, och mycket suggestivt berättat av de båda Ahonen. Historien i sig är enkel, så här är det framförandet av densamma som är det viktiga, och det klaras av med beröm godkänt: Hela boken är designad för en maximal effekt vad gäller stämning och känslor, inklusive omslagens innersidor som är en del i det hela istället för det normala kritvita tomma sidorna innan titelsidan / efter avlutande sidan.

Lilla fågel Blå (Cobolt) - sömn

(Egentligen skulle det behövas en svit sidor för att ge en rättvisande bild av Lilla fågel Blå eftersom så mycket av stämningen byggs upp m h a den noggranna skildringen av fågel Blås vardagsvanor)

Och igen vill jag nämna färgläggningen som är utmärkt använd som stämningsskapare, oavsett om det gäller att skildra det vardagliga livets deprimerande tristess, visioner om de fruktansvärda nötskrikorna som väntar utanför huset, eller den starka varma färgen som syns genom dörrspringorna när det en dag hörs en knackning.

Som slutomdöme skulle jag säga att Lilla fågel Blå är en stillsamt vacker men hemsk saga; en djup historia är det inte men väldigt skickligt framfört, och att boken prisats internationellt förstår jag mycket väl. Dessutom är den ytterligare ett bra exempel på hur Cobolt har breddat sin utgivning, från att initialt handlat om återtryck av klassiska (dvs inte sprillans nya) fransk-belgiska serier till att nu även inkludera moderna serier som den här, Perkeros och Framtidens arab. Snudd på två böcker / månad i år; inte dåligt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s