Jag är frälsaren

Postat den

Mer svenskt idag; det känns som om det varit ovanligt mycket svenskutgivet i år, trevligt nog! Och en hel del har varit nya bekantskaper för mig; så ock idag, där Janne Karlsson står för både innehållet och utgivningen av Jag är frälsaren, en samling serier med en huvudperson som tidigare synts till i diverse fanzin och andra tidskrifter.

Så, vem är denne frälsare?

En mycket ensam, svartsynt aggressiv, och deprimerad människa som går runt och filosoferar högt, och som tar varje chans att utsätta/dela med sig av sin syn på världen (svart som synden) och på sina medmänniskor (de är lika illa de med), och som gärna understryker det hela med allehanda fysiska medel, som detta:

Jag är frälsaren - spott

Med andra ord är det här en blandning av högt och lågt, av extremt deprimerande funderingar och lika extremt barnslig förtjusning i slapstickhumor. Upplägget är oftast detsamma: Frälsaren spankulerar omkring,  stöter på någon/någonting som triggar honom, vilket leder till en konfrontation, som sedan accelererar mot stupet.

De tre första episoderna följer samma mönster och visst var de småkul att läsa, med den besatte huvudpersonen som gick till överdrift efter överdrift. Men samtidigt kändes de rätt begränsade, med en i grunden enkel formel som följdes. Därför blev jag glatt överraskad över de senare episoderna som bröt mot mönstret.

Ta till exempel Marbodal-episoden, där frälsaren förtvivlar över marknadsekonomin och vad den gör med människan. Sin vana trogen letar han upp någon han kan utgjuta dig inför, närmare bestämt en försäljare på en Marbodal-butik, som han överröser med  skäll för hur idiotiskt namnet Marbodal är och hur fruktansvärda personer som jobbar för Marbodal måste vara. Varpå den stackars försäljaren Pär kissar på sig i skräck, något frälsaren ironiserar över. Så långt, allt som vanligt.

Men sen vänder det, när Pär i sin tur i princip ger frälsaren rätt om Marbodal men att det inte är så himla lätt alla gånger, och för den delen, är frälsaren så mycket bättre han? Sympatierna för Pär växer både hos läsaren och hos frälsaren, och istället blir den sistnämnda så ledsen att han också kissar på sig och måste tröstas av Pär.

Jag är frälsaren - Marbodal

Och andra episoder är också mer varierade; jag föredrar när frälsaren får mothugg, när de han möter inte bara kapitulerar och slutar som en liten nervös våt fläck. Där, i de historierna, blir svärtan så mycket djupare, när det inte längre bara handlar om en missanpassad man som skäller på allt och alla; det blir så mycket tydligare att det inte är en enstaka individ som mår dåligt utan att andra också känner samma sak.

Plus, och det är nog viktigast för mig som läsare, de episoderna är också IMHO klart roligare eftersom jag ofta inte har en susning om hur de ska sluta, som exempelvis Showdown!!, en episod där frälsaren inte bara möter muntligt utan också fysiskt motstånd i en, hur ska jag säga, mycket kroppsnära duell, med ett oväntat slut 😉

Några ord om teckningarna också: Som synes är de av ett enkelt snitt, närmast åt fanzin-hållet, men allteftersom jag läste märkte jag att de är skickligare än man kanske först kan tro. Typiskt för serier åt det mer amatörmässiga hållet är att teckningarna inte är konsistenta, att de varierar sida från sida där en snygg och säkert tecknad sida kan följas av en där någonting är misslyckat (typ ansikte/bakgrund/layout). Så inte här, där jag faktiskt inte tror att jag någonsin märkte några misstag (och det gör jag annars nästan alltid, även i helt professionella serier). Med andra ord är det här bra tecknat, i en stil som gör den rättframma handlingen rättvisa.

Allt som allt var det här en bekantskap som var värd att göras. Burleskt så det förslår, men om man inte har någonting emot det och själv vill läsa om hur frälsaren ser på världen och hur världen ser på honom kan man beställa den här lilla 100-sidiga boken via hemsidan http://www.svenskapache.se.

Där kan man också se en del annat som Karlsson har gjort, inklusive häftet Only the Dead som jag också fick hemskickat, där han illustrerat poesi av Wolfgang Carstens. Stämningen är inte så vidare munter här heller (som nog titeln antyder), men illustrationerna av Karlsson i en lite mer avancerad stil än i Jag är frälsaren, passar fint till texten, här med.

Only the Dead

»

  1. Ping: I Hate London | Simon säger

  2. Ping: I Hate London | Serienytt.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s