The Eternaut

Postat den

Årets sista dagar och till slut blev det lite snö här i Stockholm. Så varför inte några ord om en klassisk serie där oväntad snö spelar en stor roll: The Eternaut (i original El Eternauta), skriven av Héctor German Oesterheld och illustrerad av Francisco Solano López, den kanske mest berömda av alla sydamerikanska serier.

The Eternaut är en serie som jag hört talas om många gånger; som den stora klassikern inom argentinska serier; som ett politiskt inlägg mot militärdiktatur; som en science fiction-serie som var långt före sin tid. Vad jag däremot aldrig vetat är vad den egentligen handlar om, men nu, i och med att Fantagraphics äntligen översatt originalversionen från 1957-59 (Oesterheld gjorde 1969 en remake med teckningar av Alberto Breccia), har jag så fått chansen att bilda mig min egen uppfattning.

Erkännande: Jag hade inte så höga förhoppningar om en underhållande serie utan var mest inriktad på en ”viktig” serie, en som måhända haft stort inflytande och som nog mest skulle läsas för dess historiska roll. När jag fått hem boken och kollat snabbt i den var känslan densamma, den utmärkta bokdesignen till trots (boken kommer i ett speciellt kartongomslag och ett specialdesignat omslag som på ett smart sätt förmedlar den instängda känslan det innebär att på grund av en giftig atmosfär tvingas bära ett cyklop på land).

Men när jag väl började läsa blev jag glatt överraskad: Visst är sidorna belamrade med text, och visst är den yttre sf-handling precis som de sydamerikanska sf-romaner jag läst besynnerligt gammeldags, med starka drag av tidig pulplitteratur, men Oesterhelds prosa är suggestiv och historien har sin styrka i känslan av den pågående katastrofen, av den hopplöshet som långsamt faller över människorna i Buenos Aires tillsammans med den evigt fallande ”snön”:

Eternaut - Snö

Snön som omedelbart dödar alla som kommer i kontakt med den visar sig snart bara vara det första hotet av flera som huvudpersonen Juan Salvo får tampas med i sin hemstad Buenos Aires: Efter snön är det de andra människorna som är det stora hotet (tänk alla efter katastrofen-skildringar där civilisationen snabbt bryter samman), men senare är det snöns upphovsmakare, en utomjordisk invasionsstyrka, som han tillsammans med de få överlevande måste kämpa emot.

Det här skulle kunna ha blivit en rätt fånig historia, med utomjordingar som ofta påminner om de man kan se i serier som Blixt Gordon (dvs lätt genomskinliga varianter på vanliga jordiska djur, människoliknande intelligenta varelser som är mycket lika människor, osv) och den typiska hjältens kamp mot en på pappret övermäktig motståndare. Men det är inte den historien Oesterheld & López vill berätta för här är motståndaren inte bara övermäktig på pappret utan också i verkligheten: De små segrar som ibland uppnås känns alltid som om de i grunden är meningslösa, som myggans bett på elefanten.

Och till känslan av uppgivenhet bidrar också att hoten ofta är ogripbara, osynliga, från den tysta och vackra snön som dödar snabbt som blixten via den skakande marken när (dittills) okända krafter raserar hus i staden till de okroppsliga intellekten som styr invasionen. När det blir mer fysiska drabbningar, som regelrätta strider, känns det ibland som att kanske, kanske kan det här lösa sig, och människorna fylls av hopp, men det är bara tillfälligt.

Deppigt värre, med andra ord, men bra läsning, och bra illustrerat av López i en realistiskt stil utan krusiduller. Jag föredrar när historien utspelar sig i det lilla, som när Juan diskuterar med andra om vad man kan göra eller bara filosoferar själv över världen och vad som hänt/händer med den, och hur han och hans familj ska överleva; när till exempel de gigantiska Gurbo, en elefantliknande varelse, dyker upp känns det genast mindre suggestivt och vi är tillbaka i Blixt Gordons rike.

Politiken? Jo, den finns också där men egentligen bara som en känsla av maktlöshet inför grymma utomstående makter där den enda chansen som finns är att tillsammans kämpa mot den, även om oddsen är emot dig. Så räkna inte med några tydliga pekpinnar här eftersom det som finns är mer subtilt, med en invasion utifrån som du inte kan försvara dig ifrån (tänk USA eller den nationella militären) och en allmän undergångskänsla.

Eternaut - Fångar

Och hur är det med klassikerstatusen, är den välförtjänt?

Jodå, det är den allt. Det här är en väldigt bra serie och förunderligt väl sammanhållen och mogen, speciellt med tanke på dess ålder. Med, som sagt, en bitvis besynnerligt gammal typ av science fiction à la osofistikerat 30-tal (eller kanske ännu äldre)  uppblandad med en långt mer modern variant där känslor, politik och filosofi är betydligt viktigare än strålpistoler. Givetvis är också den noggranna skildringen av Buenos Aires täckt av snö och invaderad av utomjordingar mumma för läsaren; den typen av igenkänning är även den ett stort plus för lokala läsare. Att den i hela Sydamerika också blivit en symbol för kampen mot militärdiktaturer och USAs ingripanden förstår jag också för den tolkningen är alls inte långsökt.

Men framförallt är det bra underhållning; de 350 texttunga sidor slukades i ett nafs, och själv skulle jag gärna läsa både den senare remaken och även uppföljaren som Oesterheld gjorde på 70-talet 🙂

»

  1. Tack för den recensionen. Jag ångrar definitivt inte att jag läste den här boken, även om jag sällan läser science fiction. Men det känns som sagt att det finns mer än så i skildringen och serien har en nerv som lyfter historien. Blev lite konfunderad över plastomslaget först (särskilt som det verkade skada omslagslaminatet), men här har det en genomtänkt symbolisk funktion. Det är inte alls som med Adrian Tomines ”Killing and dying” där den genomskinliga plasten bara känns märklig och onödig, men det gäller väl att synas som vanligt.

    Fantagraphics förtjänar en eloge den här utgivningen. Annat sydamerikanskt som jag kan tänka mig att läsa är en komplett utgåva av ”Mort Cinder” (av Oesterheld och Breccia), som det gick några avsnitt av i Casablanca. Det finns säkert mer som jag inte kommer på för tillfället.

    Gilla

  2. Mm, väldigt roligt att Fantagraphics gav ut den och att utgåvan blev så lyckad. Och jag skulle också gärna se mer av exempelvis Breccia; Mort Cinder gillade jag och också det jag sett av
    hans Lovecraft-serier.

    Gilla

  3. Håkan / Wakuran

    Argentina verkar ju, seriemässigt, i princip ha varit Sydamerikas Frankrike i decennier, med
    en marknad som varit både mångfacetterad och bred, men bortsett från Quino verkar det inte ha varit så mycket som nått utanför den spanskspråkiga världen…

    Gilla

  4. monitorfriedrich

    Tack för din ärlig granskning.

    Argentina sedan 40-talet hade en komisk produktion på uppgång, med sin topp på 80-talet med fd ”Editorial Columba” som kom att skriva ut mer än en miljon exemplar per månad.
    Det är därför många utmärkelser ”Yellow Kid” mottogs av författare från det landet ( Italien var alltid en stor konsument av argentinska serier):
    https://de.wikipedia.org/wiki/Yellow_Kid_(Preis)

    En av hans prodigals var Robin Wood (riktiga namn, självutnämnd beundrare av Oesterheld). Denna författare skapade många titlar i sådan mängd och kvalitet som många trodde att bakom det namnet det fanns en arbetsgrupp, när i själva verket var det bara honom.
    Här kan du se några av sina skapelser (på spanska, men för att få en idé):
    http://www.robinwoodcomics.org/suspersonajes/index.php
    Rekommenderade titlar?: Gilgamesh ”The odödliga”, Dago, Nippur från Lagash, Savarese, Aquí La Legión (Här, legionen). Jag är ett stort fan av honom.

    Förhoppningsvis en dag jag kan redigeras mer material på engelska.
    Jag hoppas att min svenska har förbättrats tillräckligt för att förstå mig. Jag ber om ursäkt om det inte är.

    Gilla

  5. Jo, jag misstänker att det finns många argentinska serier som jag gärna skulle lägga, det är synd att så lite översatts till engelska. Eller förstås, ännu hellre till svenska 🙂

    Gilla

  6. Det skulle inte vara konstigt, Simon. Om något förvånar mig är se så många böcker och tidskrifter på det språk svensk, och ännu mer förvånande är att svenska talas endast i detta land (och kanske lite i Finland). Mängden och sorten är häpnadsväckande för ett enda land….

    När det gäller version av Oesterheld 70-talet jag läste det, och även om det är bra, uppriktigt fortfarande föredrar den första (och jag tror att många kommer att säga samma sak).

    En nyfikenhet: Vi hade som granne till Robin Wood många år, därför att han var gift med en dansk kvinna som han bildade en familj. Tyvärr separerade hon, men det skulle ha varit otrolig besöka honom och höra honom tala om sitt arbete och sitt liv (han talar flera språk och hans liv har varit mycket intressant).

    Tack igen, Simon.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s