Årskrönika 2015: Serierna

Postat den

Sammanfattningsdags! Dvs, precis som förra året (och precis som alla år) tänkte jag skriva några rader om de serier som jag tyckt bäst om av de jag läste 2015 och som jag också skrivit om; kronologisk ordning, med start från de jag tidigast skrev om under året:

  • Corto Maltese: En gammal serie, förvisso, men IDWs nya utgåva på engelska av Hugo Pratts klassiker måste jag nämna eftersom den gör allting rätt, med tjockt matt papper, utmärkt tryck, och framförallt i underbart svartvitt. Fler volymer, nu, tack!
  • Svarta idéer: Samma här, men den här gången är klassikern översatt till svenska. Utgiven av Cobolt.
  • Framtidens arab: Splitter ny så ännu inte en klassiker men med goda chanser att bli det; Riad Sattoufs självbiografi gjorde mig lycklig att läsa och likaså de som fick den i julklapp för mig. Rekommenderad läsning för alla, oavsett ålder, och del två kommer på svenska i år, Cobolt, igen.
  • Sex Criminals: Lite chansning är det alltid att ta med en serie som ännu inte avslutats och egentligen knappt hunnit börja, men Sex Criminals är värd det, tveklöst. Och jag är fortfarande fascinerad över att en så här ärlig och öppen serie med sex i fokus är utgiven på Image…
  • My Son the Killer: Jag läste klart huvudserien i Dungeon 2015 och den här eftersläntrande boken med några biserier får representera hela sviten, en av de bästa serier alla kategorier jag läst. Rolig som få, gripande som få. Och eftersom det kommer en till biseriebok i sviten om några månader så har jag redan en möjlig favorit för 2016 års krönika 🙂
  • Jade: Ulysse Malassagne har seglat upp som en favorit, hans få serier till trots, och det här var den enda av hans serier som finns tillgängliga på engelska jag inte läst förut. Den är inte perfekt men den är ett så utmärkt exempel på hur man kan göra en äventyrsserie i klassiskt franskt format utan att det känns gammalmodigt. Den avslutande delen av hans Kairos har precis dykt upp på engelska; räkna med en recension när jag läst den!
  • Hajime no Ippo: För andra året i rad finns en japansk boxningsserie med i årskrönikan. Hajime når inte upp till Ashita no Joes höjder, därtill är den alltför enkel, men jag hade förträffligt trevligt när jag läste varenda en av de (hittills) mer än 20,000 sidorna så nog förtjänar den åtminstone ett hedersomnämnande.
  • If You Steal: Norges superstjärna är alltid med i mina funderingar om vilka serier som ska med i de här genomgångarna, och årets bok passerar nålsögat. Hög kvalité rakt igenom, som vanligt, men det är den korta Nothing som är höjdpunkten.
  • Southern Bastards: Liksom Sex Criminals är Jason Aarons våldsamma sydstatsdrama med här för potentialen, för min förhoppning att det här kanske kan bli någonting lika bra som hans tidigare Scalped. Men även om den önskningen inte slår in är det som hittills synts av serien väldigt läsvärt och förtjänar sin plats på listan.
  • Lumberjanes/The Unbeatable Squirrel Girl/Ms. Marvel: Sist men inte minst, tre serier som får dela på platsen eftersom de alla representerar en trend som jag högeligen uppskattar, nämligen bra och precis lagom pretentiösa serier inriktade på yngre läsare. Noelle Stevenson är den enda serieskaparen på den här listan som också var med förra året (för hennes excellenta webserie Nimona som nu också finns att köpa som bok; gör det!) och hennes manus till Lumberjanes är en fröjd att läsa; Squirrel Girl är en fröjd hela hon, som serie och som karaktär; Ms. Marvel är en gnutta mer allvarlig men inte så det bekymrar (om nu inte Marvel efter framgången med serien drar in henne alltför mycket i alla sina andra serier också). Och förutom de här tre finns det flera av samma typ; jag har noterat i tidigare krönikor att serier för unga verkat vara på uppsving, och den trenden är ännu tydligare i år. Hurra!

Så, det var listan, nu några allmänna reflektioner. Som börjar med listan 🙂

Närmare bestämt så ser jag när jag går igenom årets recensioner att det är ovanligt hög snittkvalité på serierna (vilket kan bero på att antalet inlägg varit färre -> jag föredrar att skriva om serier jag tycker om -> det blir inte lika många inlägg om svagare serier), men att det egentligen inte funnits den där riktiga höjdaren, den där oväntade femettan. Några av serierna är från serieskapare jag redan vet hur bra de är (som Jason och Pratt) och några är ännu inte avslutade (som Sex Criminals, Framtidens arab och Southern Bastards) så det är egentligen inte så konstigt.

Så en härlig mängd utmärkta serier, men pricken över i har saknats för min del. Om jag nu inte ska räkna med Dungeon förstås, som faktiskt avslutades på engelska 2015 (dvs, som sagt, huvudserien), men den har jag läst så många år nu att det känns lite konstigt att knyta den till ett specifikt år. Annars är den onekligen en femetta av högsta klass 🙂

I övrigt så instämmer jag i mitt konstaterande från 2014 att serieutgivningen i Sverige inte är så dum, utan faktiskt helt OK. Förlaget Cobolt går från klarhet till klarhet, både med klassiker (förutom tidigare påbörjade Linda och Valentin-utgivningen i år främst representerat av Blueberry) och nya serier (Framtidens arab, framförallt), och andra nyare förlag som Ordbilder, Wibom Books, Mooz, Gaspard, Albumförlaget, Syster förlag och Cosmos Comics kanske inte ger ut lika många titlar men de drar också sina strån till stacken. Och även Egmont försöker förnya sina serietidningar, som exempelvis med utmärkta serien Velvet i Agent X9.

Med andra ord, jag ser med tillförsikt fram mot 2016 års serieläsning, på både svenska och engelska 🙂

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s