Snobben: Nu på svenska, igen

Postat den

Idag, en bok från förlaget Cobolt som jag fick redan innan jul men som jag inte hunnit läsa förrän nu: Snobben – Det bästa från 1950-1959. Innehållet är (inte överraskande med tanke på titeln) ett urval av Charles M Schulz Snobben-strippar från seriens första decennium. Och ett rikligt urval är det, motsvarande ungefär en dryg femtedel av alla stripparna från perioden.

Vad ska jag säga om Snobben som inte redan sagts? Det är en av mina absoluta favoriter; jag tycker serien är som bäst på 60-talet, men 50-talet är inte illa det heller. Här får vi se hur alla karaktärerna utvecklas:

  • Karl, som redan från början har ungefär samma personlighet som senare, även om de andra barnen i början tycker mer aktivt illa om honom för att senare mer tycka synd om honom eftersom han är en så stor förlorare.
  • Gullan, som efter några år utvecklas till den suveränt odrägliga person hon är känd som.
  • Linus, från början bara en lillebror till Gullan utan speciella särdrag, men relativt snart efter sin introduktion dyker hans snuttefilt upp, och han börjar också lära sig hur man ska hantera en storasyster som Gullan.
  • Snobben, initialt mest en vanlig valp, men snart börjar hans egensinne framträda och han blir mer självständig.
  • Leonard, mycket yngre än Karl och Gullan när han introduceras, men han växer snabbt ikapp dem och när han börjar spela piano börjar också Gullan bli intresserad av honom.

Andra, som Karls lillasyster Sally, dyker upp så pass sent på 50-talet att de inte hinner skaffa sig personligheter i den här boken. Och även de nämnda, som hinner hitta sig själv innan 60-talet bryter in, tar några år på sig innan personligheterna satt sig ordentligt. De åren, de första i serien, är i mitt tycke några av de svagare i serien. Det finns en del förträffliga strippar redan mycket tidigt, som den här, den andra i ordningen (den första ser man alltid när det skrivs om Snobben så jag tänkte som omväxling visa denna):

Snobben 1950-1959 - stripp 2

En inte precis sockersöt och oförarglig skildring av barn, till skillnad från de flesta andra serier vid den här tiden 😉

Men jag saknar ändå de personlighetsbaserade skämten/stripparna, för det är det som Schulz är allra bäst på. När jag som läsare lärt känna karaktärerna fungerar skämten så mycket bättre; en rolig historia blir så mycket intressantare när det förutom det ytliga skämtet också finns mer att hämta för en trogen läsare.

Ta exempelvis den går strippen från 9:e mars 1956, där Bettan beskriver för Karl vilka brister han har:

Snobben 1950-1959 - Bettans kritik

Skoj, javisst, men Bettan är en karaktär som aldrig får en egen personlighet; hon dyker upp ibland när det behövs en generisk flicka i serien, som här. Vem hon är spelar ingen roll eftersom skämtet helt fokuserar på Karl.

Jämför med den senare strippen från 27:e december 1959 när Gullan ska göra samma sak:

Snobben 1950-1959 - Gullans kritik

Förutom att skämtet är bättre berättat den här gången (som exempelvis tack vare Karls ansiktsuttryck i de två sista rutorna) har vi nu också Gullan i rollen av felfinnare. Och det är en roll som gjord för Gullan: Övertygad om sin egen förträfflighet pekar hon gärna ut alla fel hos andra, och det går inte heller att frigöra sig för misstanken att hon så gärna pekar ut dessa fel just hos Karl eftersom hon vet hur mycket han kommer ta åt sig. För jag vet att Gullan har en personlighet som gör att hon älskar att vinna, att visa hur mycket bättre hon behärskar världen än andra.

Så tack vare Gullans intressantare personlighet blir skämtet så mycket bättre; det är inte bara Karls hopplösa person som skämtet inkluderar, utan också Gullans smått arroganta. Och det här älskar jag med Schulz när han är som bäst, hur scenerna intas av just de personer som passar bäst. Många andra skämttecknare har såklart ett persongalleri som gör att om man till exempel har ett skämt som kräver en rätt korkad person så finns en sådan (Nollan i Knasen, Långben i Musse Pigg, …), men Schulz styrka är att hans strippar under de bästa åren inte bara innehåller ett skämt utan det är också vem som berättar det och hur andra reagerar på det som gör dem så bra. Ofta känns det som om där andra skulle avslutat strippen med en ruta fortsätter Schulz en ruta till, för att också visa efterverkningarna. Som i Gullan-strippen härovan, där den näst sista rutan skulle kunnat varit den sista eftersom grundskämtet, gungbrädan med Karls förtjänster och brister, redan är berättat.

Det är kul att Snobben nu finns på svenska i bokformat igen, det var ett tag sen sist. Jag måste också säga att jag tycker det känns lite underligt att läsa Snobben på svenska; det här är den första serien jag själv läste på engelska så för mig sitter till exempel de engelska namnen på personerna i ryggmärgen, medan de svenska känns som handlade de om helt andra barn (jag hoppas jag fått de svenska rätt när jag skriver här, ryggmärgsreflexerna till trots…). Det tog ett tag för mig att komma över, men det gick!

Ett bra urval av de första åren av en av världens bästa serier genom tiderna går inte av för hackor. Och om det kommer en andra volym med serier från 60-talet, då blir det ännu bättre (Peppiga Pia/Maja-kombon och Sally är nog mina favoriter i serien) 🙂

»

  1. ”Peppiga Pia/Maja-kombon och Sally är nog mina favoriter i serien” Håller med om detta!! Klart roligast!

    Fint initiativ av Kobolt, känns som en femtedel är ganska lagom

    men jag började skratta åt tio spalter × hundra rader × A-Z sidor = flera tusen nackdelar med uslingen Karl! kändes roligare än stenbumlingen!?
    men jag har aldrig riktigt hängt med i Gullans humor

    Gilla

  2. 1. Han är töntig
    2. Han är deppig
    3. Han har ful tröja
    4. Han har fult hår
    5. Han kan inte flyga draken
    6. Han är jobbig
    7. Han är lättsmockad
    8. Han fattar inte sin egen dålighet
    9. Han är svag
    10. Han är virrig.
    11. Han är velig.
    12. Han är alldaglig
    13. Han är jättetråkig

    osv osv

    6734. Värst av allt: han får en att minnas sina egna dåliga sidor

    Gilla

  3. Hemskt nog är jag på ungefär samma våglängd som Gullan, ofta!

    Gilla

  4. Ping: Årskrönika 2016: Serierna | Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s