Aama – You Will Be Glorious, My Daughter

Postat den

Aama 4 - cover

Det tog sisådär två år men en eloge till förlaget SelfMadeHero; att översätta en serie som Frederik Peeters 4 böcker långa science fiction-serie Aama till engelska är inte precis någonting som händer varje dag. Visst översätts det en hel del serier från det europeiska fastlandet till engelska nuförtiden, men det här är ändå en udda fågel: Den science fiction som översätts är mestadels lite enklare, lite mer äventyrsinriktad än den i Aama.

För Aama är långt från serier som exempelvis Linda och Valentin. Inte teckningsmässigt egentligen, den franska traditionen syns tydligt här med, men manuset är betydligt mer åt det mystiska hållet. Om man ska ta en jämförelse med klassisk science fiction-litteratur är Aama den nya vågen, eller Arthur C Clarke när han drar åt mystiken (hans fiction är antingen extremt realistisk inriktad eller med stora inslag av mystik (och jag tycker det senare är hans starka sida)); i filmväg är det Tarkovskijs Solaris som jag omedelbart kommer tänka på.

Och just Solaris jämförde jag serien med redan efter att ha läst första volymen. Den känslan sitter i, men där filmen blir mer och mer oklar om vad som egentligen pågår allteftersom klarnar handlingen desto mer när jag läser de tre följande Aama-volymerna, och efter den avslutande, You Will Be Glorious, My Daughter, har jag full koll på handlingen. Vilket inte innebär att det inte handlar om mystik, bara att det är en mystik som går att förstå, åtminstone ytligt sett (de mer och mer frekventa hallucinatoriska visionerna däremot…).

Hm, okej, nu har jag varit väldigt vag och oklar själv vad gäller serien. Lite mer tydlig info kanske, om vad som händer efter redan recenserade volym 1?

Tja, forskningsgruppen som befunnit sig i ofrivillig exil under de senaste 5 åren har inte varit overksamma. Den planerade stora testen av Aama har redan startats, trots protester från några av forskarna som var oroliga över att man inte visste vad man egentligen höll på med. För att ta reda på hur det gått ger sig Verloc, hans bror, den lilla flickan och några andra iväg på en vandring till testplatsen. Men redan på vägen dit märker man att någonting skett: Den föregivet livlösa planeten kryllar av underliga livsformer, halvt biologiska, halvt elektroniska, och ju närmare man kommer epicentrum desto mer avancerade blir de, och dessutom verkar det som om någonting där kan påverka människornas verklighetsuppfattning…

Så en vandring mot mysteriets centrum, mot mörkrets hjärta, med andra ord, ett klassiskt upplägg och väl hanterat av Peeters. Skildringen sker i tre tidsplan samtidigt: Nutid, där Verloc tillsammans med roboten/gorillan Churchill vandrar tillbaka från detta okända centrum och medelst sin dagbok försöker återfå minnet av vad som egentligen hände; scener som skildrar vad samma dagbok berättar; återblickar till Verlocs tidigare liv. Plus, som nämnts, visioner som kan ske under vilket som helst av tidsplanen, så det gäller att hålla tungan rätt i munnen för att hänga med.

Aama 4 - Lilja

Teckningsmässigt ser det bra ut, precis som i första volymen, men jag instämmer med mig själv att lika bra som Peeters teckningar i den fantastiska serien Koma är det inte, därtill är figurteckningen lite för platt. Liksom färgsättningen som jag tror skulle mått bra av mer energi, mer vildsinthet, speciellt på de hallucinatoriska sidorna; eftersom färgerna håller sig till samma stil hela tiden känns inte skillnaden mellan den realistiska vandringen och visionerna lika drastisk som jag skulle velat.

Och det är en känsla serien igenom egentligen: Peeters siktar mycket högt, men når inte riktigt målet. Hantverksmässigt är det finfint, och han har en genuin känsla för science fiction, men pricken över i saknas. Eller, för att uttrycka mig med sf-termer: Sense of wonder = här och där, tveklöst, men lite för lite med tanke på seriens karaktär.

Men det är en bra serie, inte tu tal om annat, och en serie av ett ovanligt slag. Science fiction-serier som satsar på det visionära och mystiska brukar (liksom sf-litteratur av samma slag) ofta ha svårt med att få handlingen att hålla ihop, och ärligt talat ignorerar de oftast handlingen helt och hållet; tänk Druillets serier, till exempel. Jag har ändå sedan jag först stötte på några av Clarkes romaner åt det här hållet (japp, nu nämner jag honom igen för det finns saker i Aama som omedelbart leder tankarna till en del av hans produktion, men jag tänker inte säga vad 😉 ) insett att jag gillar mysticism där det också finns en redig tanke, där blandningen av klarhet och oklarhet är själva poängen. Antagligen för att jag själv är synnerligen ointresserad av mysticism i verkliga livet uppskattar jag författare som klarar av att skildra detsamma med ett sinne för logik. Eller hur jag nu ska förklara det 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s