Ragemoor & Rat God

Postat den

Dags att kolla vad den gamle räven Richard Corben pysslat med, och jag har fastnat för två stycken serier där han står för teckningarna: Ragemoor (från 2012 så inte sprillans ny direkt) med manus av Jan Strnad, som skrivit många manus för Corbens räkning genom åren, och Rat God (från 2015 så japp, sprillans ny!) skriven av Corben själv. Inte för att just de två är omistlig läsning men för att de är bra exempel på hur Corbens serier sett ut de sista åren.

Först ut, med ålderns rätt,  Ragemoor!

Jag har sett flera referera till Ragemoor som en Lovecraft-inspirerad bok, men med ett nytt manus, och visst är det förståeligt. Ragemoor är namnet på ett gammalt slott ditt en dag brodern till den förre ägaren anländer; han har fått för sig att det finns pengar att hämta i huset, men den nuvarande ägaren, hans brorson, varnar honom redan första kvällen att han inte borde återvänt: Den som en gång lyckats lämna Ragemoor ska skatta sig lycklig att hen undsluppit slottets fasor och dess ovilja att någonsin låta någon lämna platsen…

Ragemoor - History

Slottet visar sig sen innehålla en underlig stam apor som omväxlande verkar skydda slottet eller attackera det, en portal till en annan värld med onämnbara fasor, och där oförståeliga gudaliknande monster försöker tränga sig in i vår värld.

Så jodå, en del Lovecraft finns det här, inte minst att tiden det utspelar sig känns som början av 1900-talet. Men om man ska jämföra med klassiska skräckförfattare är det mer av William Hope Hodgson; skräcken är mer diffus, aporna är mer en obehaglig saga än ren skräck. Kort sagt, Ragemoor är närmast en pastisch på Hodgsons The House on the Borderland, en bok som Corben också gjort en serieversion av tidigare.

Men sämre inspirationskällor kan man ha för Hodgsons roman är utmärkt, och Ragemoor är inte så dum den heller. Teamet Strnad/Corben stretar på och vinner en liten arbetsseger: Efter att ha läst ut boken är jag rätt nöjd. Det är inte storartat och inte heller nyskapande, men om man vill läsa en serie i Hodgsons anda gjord av två veteraner i branschen är Ragemoor värt en titt. Corben (för det är han som jag ser som den tongivande av de två) är i hyfsad form med sina svartvita teckningar här; som sagt inte i toppform, men habilt.

Ragemoor - Well

Så, Rat God!

Jag gillade Rat God mycket mer, men jag vet inte om den egentligen är en bättre serie än Ragemoor. Motsägelsefullt? Nix, det är bara det att jag personligen är väldigt svag för Corbens serier i färg när färgläggningen är lyckad, och det var så länge sedan det hände att när färgerna som här ofta är helt rätt blir jag så glad över det att jag kan överse med manusets brister. Det är Corben som tillsammans med sin hustru Beth Corben Reed står för dem, och att det är två personer märks för färgläggningstekniken varierar kraftigt serien igenom. Än ser det ut som den gamla Corben med en närmast skulpterad känsla, à la 70-talet, än är det platt färglagt, än i en pseudo-version av den tidiga Corben, men sensibiliteten är (nästan) alltid helt rätt. Så stort plus för färgerna!

Och manuset är kanske mer konstigt än bra, men i jämförelse med Ragemoor är det mer oförutsägbart, mer spännande. Återigen är det en historia som skulle kunnat skrivits av Hodgson (eller, kanske, Lovecraft), om den besynnerliga byn Lame Dog där människorna inte alltid är så mänskliga utan istället djuriska:

Rat God - Gharlena

Clark, den nakna men normalt mycket strikta och närmast bigotta mannen från sidan här ovan, blir involverad med en fascinerande kvinna på det lärosäte där han studerar, men efter ett gräl försvinner hon och när han reser till Lame Dog, hennes hemstad/by, dras han in i stadens hemligheter.

Det är ett ryckigt manus som inte riktigt hänger ihop; det hoppar från plats till plats utan större styrsel, och jag kan verkligen inte säga att det känns som om Corben när han skrev den första sidan hade en aning om hur den sista skulle se ut. Men med hjälp av teckningarna blir det suggestivt och drömskt, och jag föredrar det framför den mer konventionellt berättade Ragemoor, även om den senare är betydligt mer sammanhållen och konsekvent.

Summa summarum, två böcker med en hel del brister, men där jag själv tyckte att åtminstone Rat God är värd en titt, åtminstone om man som jag gillar Corben i färg och inte har någonting emot kaotiska manus, så länge de är parade med (bitvis) fascinerande teckningar 🙂

Rat God - Panther

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s