Japanska dramer: A Silent Voice & Orange

Postat den

Fortfarande lite långt mellan recensionerna här; datortid på fritiden har gått åt till programmering så inläggen här har varit en smula få i några veckor. Men jag har läst serier, bland annat de följande två relationsdramerna från Japan!

Orange av Ichigo Takano

Den här var ett spontanköp från min sida: En riktigt fet liten volym (första samling av två) av någonting som på baksida sades vara science fiction i vardagsmiljö, med fokus på relationer. Jag = såld (gillar små tjocka böcker, gillar sf, gillar mix av vardag och fantastik).

Science fiction-inslaget är rätt minimalt: En dag får den tonåriga Takamiya Naho ett långt brev skrivet av henne själv, tio år i framtiden, som innehåller en beskrivning av vad som kommer att ske på vissa nyckeldatum den närmaste tiden, och en uppmaning: Rädda Naruse Kakeru, en ny elev i klassen.

Givetvis tar hon det hela som ett skämt men efter hand som förutsägelserna i brevet visar sig stämma börjar hon tro på det, och på varningen angående Kakeru. Samtidigt, i serien, får vi också se vad som föranleder att brevet skrivs tio år senare, nämligen en återträff mellan några av eleverna från klassen där de möts vid Kakerus grav, många år efter hans död.

Och vad är det som hänt med Kakeru?

Inte är det någonting dramatiskt à la sf-action utan någonting mycket vardagligare: Kakeru dog i vad som verkade vara en olycka men som egentligen var ett självmord. Så vad Naho måste göra är att försöka hejda självmordet.

Det här är inte en romantisk komedi utan gravallvar med romantiska inslag. Kakerus depression skildras realistiskt; han är inte alltid ledsen och nere utan kan vara glad, liksom de andra, men trots Nahos ansträngningar faller han då och då tillbaka ner i mörkret. Och brevet hjälper inte så mycket för allteftersom Naho försöker undvika de för Kakeru jobbiga situationerna som nämns ändras förstås förutsättningarna, så brevets förutsägelser blir mindre och mindre träffande.

Orange

Dessutom, för det här är som sagt inte en serie som gör uppgiften att stoppa ett självmord till någonting enkelt, någonting som kan undvikas genom att en specifik traumatisk händelse stoppas, förstår Naho att även om hon förstås kan stoppa Kakeru från att begå självmord den specifika dag brevet nämner så hjälper det egentligen inte; det kommer fler dagar och fler gånger då Kakeru når botten.

Ichigo Takano gör det här bra; jag gillar hur han faktiskt tar depression på allvar och som någonting som inte går att lösa på ett enkelt sätt. Hans skildring av vännerna runt Naho och Kakeru är också mycket sympatisk, men inte heller deras reaktioner är okomplicerade.

Och jag uppskattar också att det lilla sf-inslaget (för som sagt är det här mycket mer ett relationsdrama än ett sf-dito) ändå tas på allvar, som beskrivningen av hur förutsägelserna blir mer och mer osäkra, och Nahos känslor när hon inser att Många världar-teorin som förklaring på hur framtiden förändrats pga att hon agerat annorlunda efter att ha läst brevet betyder att oavsett om hon lyckas få Kakeru ut ur depressionen eller inte så kommer han ändå dö i det ”ursprungliga” universat.

Jag hoppas den avslutande andra delen knyter ihop säcken på ett elegant sätt för hittills är Orange en bra läsning. Det finns brister, framförallt kanske att teckningsstilen och en del av handlingen känns lite väl tillrättalagda och alltför typiska för romantiska serier; de delarna känns lite torftiga och platta jämfört med den allvarliga huvudtråden, men bristerna är klart färre än de bra sidorna.

A Silent Voice av Yoshitoki Ōima

Det här är inte heller det en uppsluppen serie, om något är den ännu allvarligare än Orange. Här handlar det om mobbning, och huvudperson är för ovanlighetens skull en mobbare: Shoya Ishida. Eller för att vara exakt, en före detta mobbare som efter att ha mobbat sin nya skolkamrat Shoko Nishimiya och hon därför bytt skola efter bara en kort tid i sin tur blivit utfryst av de andra eleverna och lärarna, trots att de också (inklusive lärarna) behandlat henne illa.

Nu, några år senare, har Ishida gett upp: Han har inga vänner, han vill inte heller ha några eftersom han känner att han inte förtjänar några, och han har därför mer eller mindre bestämt sig för att begå självmord. Men när han stöter ihop med Nishimiya igen bestämmer han sig istället för att försöka att åtminstone delvis kompensera för sina misstag genom att ge Ishida chansen att lära känna klasskamraterna som hon aldrig fick chansen till som liten.

Och det är svårt för Ishida eftersom han själv klippt alla band (eller fått banden klippta), och han helt har gett upp hoppet att själv skaffa vänner. I serien symboliseras det av att så gott som alla personer har ett svart kryss framför ansiktet, en symbol för Ishidas ointresse för dem som individer och deras ointresse för honom. Han har heller inget hopp om att han någonsin ska bli förlåten för det han gjorde; att han vill hjälpa Nishimiya tycker han själv inte på något sätt ursäktar det hela.

A SIlent Voice

Liksom Orange tar A Silent Voice inga snabba genvägar och presenterar inga snabba fixar. Att både Ishida och Nishimiya förr eller senare kommer bryta sig ur sin respektive isolering (inte bara mobbningen har gjort att Nishiyama saknar vänner; hon är också döv vilket gör att tröskeln för att naturligt kommunicera med andra är högre) är måhända givet, men det är en lång och hård kamp för båda två. Kontakterna med de gamla klasskamraterna är inte lätta att ta, med tanke på alla känslor som återigen rörs upp, och det finns fler bland dem som har sina egna problem att hantera.

Likheter har dagens två serier och jag rekommenderar båda för läsning, men A Silent Voice är vassare än Orange (Oranges sf-inslag till trots!): A Silent Voice är mer konsekvent och mer helgjuten, och de smått klichéartade inslagen i Orange saknas. Persongalleriet är utmärkt och välutvecklat, och vägen till att åtminstone må lite bättre är svår och personlig; det finns ingen lösning som fungerar för alla.

Två serier åt det deppiga hållet, indeed, och för den som vill ha någonting mer uppsluppet och fartigt tänkte jag avsluta med att rekommendera en helt annan serie jag läst men som jag väntar med att recensera tills den är avslutad: Jason Shigas Demon. Jag kan inte komma ihåg när jag senast läste en lika ösig och oförutsägbar serie; fantastisk underhållning på i skrivande stund 652 sidor av planerade cirka 750, som slår all Hollywood-action med hästlängder. Jag menar, en serie där följande ruta faktiskt är helt igenom rimlig och strikt logisk med tanke på vad som hänt är någonting alla borde läsa:

Demon - Obstacles

»

  1. Ping: Återkopplingar: The Walking Dead, Orange & Boulet | Simon säger

  2. Ping: Återkopplingar: The Walking Dead, Orange & Boulet | Serienytt.se

  3. Ping: Årskrönika 2016: Serierna | Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s