Leonard Starr + Stan Drake = Kelly Green

Postat den

Kelly Green - cover

Här har vi en serie som med tanke på förutsättningarna borde blivit en klassiker: Leonard Starr, mannen bakom serien Mary Perkins som jag berömt så mycket här på bloggen, framförallt för manuset, i ett samarbete med Stan Drake, mannen som så förtjänstfullt tecknade Juliet Jones, där Starr står för manus och Drake för teckningarna. Dessutom kunde de ta ut svängarna eftersom serien ifråga var avsedd för den europeiska marknaden, och de därför inte behövde bekymra sig för försiktiga dagstidningsredaktörer. Men tyvärr, Kelly Green blir aldrig så bra som den borde ha blivit :-/

Jag har läst några av Kelly Green-albumen förut, närmare bestämt de två första som översattes till svenska en gång i tiden, men de satte inga större spår hos mig. Men eftersom jag upptäckt kvalitén hos Mary Perkins sedan dess tänkte jag att det kanske skulle kännas annorlunda den här gången, när nu alla fem albumen getts ut i en tjock engelsk bok.

Och jodå, visst finns det kvalitéer hos serien. Starrs manus lyckas faktiskt ofta vara svåra att förutse, dvs vem som kommer visa sig var skurken är långt ifrån uppenbart. Karaktärerna gör också anspråk på att vara tredimensionella, även om de i ärlighetens namn inte kommer längre än till max 2.5D (och de gäller bara en handfull karaktärer, de andra kommer inte ens upp i 2D…). Överlag är historierna också varierande, trots den lätt klichéartade bakgrunden med en huvudperson (dvs KG) som är polisänka och jobbar som go-between mellan kriminella och deras offer (typ lämna över lösensummor osv), och de ex-kriminella som hjälper henne.

Drakes teckningar är också svårt att klaga på, åtminstone rent formellt. Precis som i Juliet Jones tecknar han precist och med känsla, och dessutom kan han variera stilen så att det inte blir alltför stelt, någonting som alltid är en risk med den här typen av fotorealistiska illustrationer. Men en smula stelt kan det ändå bli här och där; min känsla är att Drake inte har riktigt samma personliga förhållande till Kelly Green som han hade till sina egna karaktärer i Juliet Jones.

Kelly Green - Friend

Utgåvan är i svartvitt och med tanke på den gräsliga färgläggningen i de tidigare utgåvorna, woohoo för det!

Men det finns som sagt problem, och de är inte så små:

  • Jag får aldrig någon relation till Kelly Green utan hon känns serien igenom väldigt opersonlig. Problemet skulle jag säga är att hon själv inte har några nära relationer. Det ex-kriminella gäng som hjälper henne är för all del trevliga och hon uppskattar dem, men vänner är de inte. De personer som hon under seriens gång visar tendenser att knyta an till försvinner lika snabbt igen (ofta mördade), och utan emotionella bollplank förblir hon för mig ointressant som person.
  • De där mördade eventuella nära vännerna? Det är även det ett problem med serien, nämligen dess opåkallade brutalitet. Här är det gott om mord, misshandel och tortyr (och t o m kannibalism), och även om Starr vet hur man på ett bra sätt komplicerar dylikt känns det ändå spekulativt, som inslag som finns med bara för att det var tillåtet i europeiska serier. Om inslagen var Starrs egen idé eller om de föreslogs av redaktörerna har jag ingen aning, men lätt unket känns det hur som helst.
  • Om det finns drag av spekulativt våld kan ni nog gissa vad det också finns spekulativa inslag av: Sex & naket. Samma sak här, nämligen att det är svårt att frigöra mig från misstanken att dessa inslag finns med bara för att man får. Alla gånger det blir naket känns det inte spekulativt, men några gånger är motiveringarna till att KG (eller någon annan kvinna) ska visa upp sig, hur ska jag säga, mycket krystade…
  • Cynismen och svartsynen är alldeles för stor, och det passar inte ihop med de bra delarna av Starrs manus. De fyra första albumen slutar alla på en mycket deprimerande not, där KG visserligen överlevt men allt är ändå skit. Jag skulle gissa att det femte och sista albumets lyckligare slut beror på att Starr vid det laget visste att serien inte skulle fortsätta, och därför inte längre kände sig pressad att vara ”vuxen” och ”realistisk”, något som alldeles för ofta tolkas som att tillvaron är deprimerande och hopplös.

Så nä, det är en inte så bra serie som här och där visar antydningar till storhet, men där det positiva alltid kommer av sig. Ta den där kannibalismen till exempel, som när den händer i serien definitivt skulle kunnat vara en episod ur Mary Perkins. Men här, efter att Starr i sant god form vare sig fördömt eller accepterat den (den sker på grund av risk för svältdöden) och överlåter på läsaren att göra den moraliska bedömningen av personen ifråga, i en scen som är föredömligt agerad, så avslutas scenen ändå med att hen skjuts ihjäl av maffian för att hen inte ska kunna rätta till orättvisorna som det stora oljebolaget ansvarar för. Och vips har det positiva dränkts i det cyniska.

Kelly Green är mer ett kuriosum där två mästare på dagstidningsserier ger sig på en annan typ av serie än någonting man måste läsa; om man är ute efter läsvärde så läs Mary Perkins istället för där fungerar manuset mycket bättre. Men om man är nyfiken på att se vad Starr & Drake tog sig för när de samarbetade så kan man gott kasta ett öga eller två i den här boken, för den har definitivt sina poänger trots allt!

Kelly Green - Comics

Kelly Green på San Diego Comic Con, inklusive några kända ansikten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s