Moebius i högform: Det hermetiska garaget

Precis som dagens titel utlovar är det alltså dags för klassisk (men inte helt allvarlig) science fiction från 70-talet à la Moebius: Det hermetiska garaget.

Moebius gjorde en hel del serier som inte precis utmärker sig för ett stringent manus, som Inkalen (framförallt de senare albumen) och Mad Woman of the Sacred Heart (båda med manus av Jodorowsky och recenserade här), Arzach, och egentligen de allra flesta av serierna som publicerades under Moebius-pseudonymen. Men Det hermetiska garaget står i särklass bland hans längre serier med sin helt bekymmerslösa handling och sin respektlösa behandling av läsaren. Som resuméerna; ursprungligen publicerades serien som fortsättningsserie med korta avsnitt så det finns gott om resuméer i albumen, men de tar inte precis sin uppgift att faktiskt informera läsaren på allvar (som ni kan se på exemplen här nedanför). Om Moebius har något budskap alls med serien är det Timothy Learys ”Turn on, tune in, drop out” som gäller.

Major Grubert, realistisk look

Jag har läst serien förut men då var det just som fortsättningsserie och då kändes avsnitten som helt frikopplade från varandra, men att nu läsa serien i ett streck gör att det går att följa med i den handling som trots allt finns: Major Grubert (ursprungligen från 1900-talet men numera odödlig) undersöker vad som pågår på den värld som han själv skapat, alltmedan hans nemesis Jerry Cornelius (också från 1900-talet) intrigerar. Det låter kanske som en handling som skulle kunna vara allvarlig men icke; varför JC intrigerar, vad Grubert egentligen pysslar med, osv, är bara någonting som refereras till för att Mebius ska kunna spåna som han vill och teckna det han tycker är roligt 🙂

Och inte mig emot! Om jag jämför med exempelvis Inkalen så har den också gott om trevliga fånigheter, udda humor och utmärkta teckningar, plus en åtminstone i början ”riktig” intrig, men när Jodorowsky drar igång sin helt seriösa New Age-dyrkan av kristaller, Animus/Anima och annat blir det segt. Här däremot är det onekligen lite flummigt men av en väldigt lättsam typ, och mycket lite av rättrogen New Age-filosofi.

Major Grubert igen, inte lika realistisk look

Det hermetiska garaget är ett utmärkt exempel på Moebius i högform, i sin 70-talsinkarnation, innan han blir lite mer polerad och mindre vildvuxen vad gäller manus; det här är en serie som mest av allt känns som stream of consciousness både vad gäller manus och teckningar, där avsnitten varierar vilt i stil med allt från en enkel och mycket ren, nästan karikerad stil, till betydligt mer realistiska sidor. Allt förstås oklanderligt tecknat av Moebius, oavsett teknik.

Visst finns det också, för den som verkligen letar, lite mer kött på benen här, som en anti-auktoritetstro som närmar sig anarkismen (vilket också seriens lösa sammansättning på sitt sätt uppmuntrar till), men mest av allt är det ändå en serie som ska läsas för sin humor och för sina teckningar.

Till sist också beröm till förlaget Cobolt som verkligen ansträngt sig med textning och anpassning av seriesidorna där ibland text integreras i teckningarna ungefär som Will Eisner brukade göra i The Spirit, och istället för att lämna dem som de är och inkludera en översättning i marginalen har man kostat på sig att teckna om dem på svenska. En purist skulle förstås kunna klaga, men jag tycker om att man gör en vad jag skulle kalla fullständig översättning här, med hög ambitionsnivå 🙂