Så har då den avslutande femte delen av Hisae Iwaokas serie Aomanjuskogen kommit ut, med sin rollista bestående av vindgudar, stengudar, besjälade dörrar/soffor/stenar/växter, och för den delen också av helt vanliga människor. Men det är klart, så vanliga är de inte heller: Soichi, den unga mannen som försöker hjälpa skogen och dess invånare så gott han kan, trots att delar av den ogillar hans som de ser som försök att påverka naturens gång, inser själv allteftersom att någonting är konstigt, att han bokstavligen inte kan lämna skogen.
Jag har redan skrivit om serien flera gånger och det jag sagt då står sig fortfarande: Det är en drömsk saga, med rikliga shintoistiska inslag, och liksom en dröm kan vara både underbar och skrämmande på samma gång är också Shoichi och de andras upplevelser inte alltid behagliga, med vindguden Nowaki och hans hat gentemot Soichi som det största orosmomentet.
Men de senare volymerna har också en tydligare historia, en röd tråd som går igen: Triangeln Soichi/Nowaki/Shinako (en annan vindgud) och deras komplicerade relationer, och om det mänskliga hos gudarna och det gudomliga/mystiska hos människorna. Det låter kanske som ett storslaget mytologiskt drama men det är det inte; även när vindgudarna och den besjälade skogens krafter släpps lösa är det alltid det mest intima, det mest personliga, som står på spel. Och med tanke på hur ömsint serien hela tiden varit är upplösningen precis vad man kan förvänta sig, ett kanske inte hundra procent lyckligt slut men ett gott sådant 🙂
Om den svenska utgåvan i övrigt kan jag berömma omslagen (som så vitt jag förstår är de samma som de japanska): Rena och mycket vackra penn- och akvarell-målningar. Tryckkvalitén skulle kunna vara lite jämnare (de svarta ytorna är ibland inte helt kompakta), men å andra sidan är böckerna också billiga, och det är lovvärt för att också yngre läsare ska kunnat ha råd att köpa dem. Vad gäller översättningen är jag inte helt säker; den kan ibland kännas lite styltig, på ett sätt som jag ofta sett just när det gäller översättningar från japanska, både vad gäller litteratur och serier. Med andra ord, det beror nog på smaken om man föredrar en mer ”försvenskad” översättning eller inte.
Det är väldigt kul att den här serien översatts till svenska; mest för att den är bra förstås (precis som de andra Hisae Iwaoka-serier jag läst) men också för att den annars skulle gått mig förbi eftersom den inte översatts till engelska. Jag har nämnt det förut men det förtjänar att repeteras: Att Ordbilder förlag enbart ger ut sånt som inte redan översatts till engelska är en förträfflig idé som jag gärna skulle se att andra förlag också efterliknade, när det gäller utgivningar av smala titlar med en begränsad läsarskara (tyvärr…). Om den här redan getts ut på engelska är det osannolikt att jag skulle köpt den på svenska. Inte för att jag föredrar engelska, tvärtom, men för att jag då antagligen redan hade läst den.
Nu är jag nyfiken på att se vad nästa japanska serie som Ordbilder plockar upp kan bli, med tanke på att både Aomanjuskogen och Rans magiska värld (som jag nog borde ge en ny chans; jag fångades inte av den första boken, men nu när alla finns på svenska är jag sugen på att ge mig på den) avslutats. Jag hoppas såklart alltid på att Hitoshi Ashinano ska få en chans, helt oöversatt till både svenska och engelska som han är, men om Iwaokas serier inte alltid är så fyllda av handling (även om de två sista Aomanjuskogen-volymerna är betydligt mer så än de tidigare) så är Ashinanos ännu mindre dramatiska och antagligen (snyft!) mycket svårsålda. Vi får väl se! 🙂
Simon säger 
Stort tack!
Det var i ett specialnummer av tidningen MdN med fokus på grafisk design i manga och anime: MdN extra vol. 1 från 2014
Förvånar mig inte! Dom har nog gjort ungefär såhär.
Undrar vad det var för tidning för jag skulle vilja läsa den
Sandra, apropå titeln på det japanska omslaget så har jag läst i en japansk designtidning att Aomanjuskogens titeltext gjordes genom att rita tecknen med raka streck i illustrator och sedan ruffade de till dem i illustrator eller Photoshop ( minns inte vilket).
Bara för det blev mina radbrytningar tillmablade i kommentaren 😀
Fick mitt straff direkt, ungefär som inlägg som rättar någons grammatik nästan alltid har något eget grammatikfel, det är så typiskt. 🙂
Tack Kami för att du tog dig tid att besvara min fundering! Det
uppskattar jag jättemycket och jag ser fram mot att läsa serien.
Här var min recension
av den japanska versionen av loggan. Den ger ett ristat och karvat
intryck med sina ortogonala streck där en pensellogga skulle ha varit
rund. Jag tycker om den.
Den har också inga mekaniskt upprepade element såsom A A, O O, och N N
i den svenska, till och med dom tre 木 [ki] elementen i 森 [mori] är
alla olika ut och har en assymmetrisk 侘寂-charm
(mönsterbrytandet/ink-bleed-effekten ger mig en 侘-känsla och den lite
slitna ytan/skrovligheten ger mig en 寂-känsla — ja, jag vet att 5
sekunder i Illustrator kan göra detta men… det funkar).
Den japanska har ett lite konstigt kernställe mitt i じゅう [jū], dom
har lämnat en lucka mellan kombinationsglyfen (ゅ) och う [u]. Det
tycker jag inte är så lyckat för jag vill inte tappa farten mitt i en
utläst stavelse. Men, den svenska mellan det andra A och det första N
får mig att fara åt två helt olika håll, blir splittrad. Vilket… är
helt ok i sig! Om spretigheten är ett medvetet val så är det
intressant, och till skillnad från D&Q Mumin och många andra så är det
inga stora textmassor som ska läsas. Tycker ffa att kontrasten mellan
det maskinella i upprepningen och det handgjorda och medvetet naiva i
spretigheten motsäger varandra.
Min filosofi är att antingen har man en robot som prydligt radar upp
eleganta Helveticabokstäver eller så gör man något handgjort som är
handgjort eller iaf verkligen verkligen ser handgjort ut.
Men, jag orkar ju aldrig göra klart något ändå så ymmv
Jag ska nog ta en titt tror jag! Men skicka inga rec-ex f.n., bäst jag tar och läser de första volymerna först så att jag ser om det är någonting för mig 🙂
Simon, ta gärna en ny titt på Rans magiska värld. Den är en ganska lättsam serie men har även ett djupare tema som blir speciellt uppmärksammad i sista boken. Vi kan skicka recensionsex. av bok 7 eller bok 7 & 6 till dig när sjuan kommer ut 7 sjunde november. Eller så kan du komma förbi Ordbilders monter på Stockholm Comic Con om du tänkt gå på den.
Om du pratar om titeltexten här så är den lite spretiga känslan gjord så med mening. Det är ett japanskt typsnitt som stack ut lite åt alla håll från början och vi förstärkte den känslan genom att sänka och höja en del av bokstäverna.
Den här serien verkar jättebra, den svenska utgåvan jättebra, omslaget jättebra etc etc.
Därför är det kanske lite orättvist att ha den som exempel på ”snedtextning” men det kommer jag göra ändå:
Snedtextningsexempel.
Detta är vad som ofta händer med datorbokstäver gjorda efter handtextning. När man skriver för hand är det lätt att dom här lutningarna förändras över loppet av dokumentet. Många handstilar har en ganska extrem sån skiftning fram och tillbaka över brevet (eller vad man nu skriver) — men, det är en gradvis eller iaf sammanhängande skiftning. När det sedan blir ett teckensnitt så blir skiftningen helt huller om buller. Återkommande bokstäver sticker också ut, som det båda A och N här. (Gemena ”e” och gemena ”n” brukar också vara väldigt säregna.)
Det blir lite Laurence Olivier for Diet Coke-känsla att läsa det, lite sjösjukt.
Den svenska nytextningen av D&Q Mumin hade detta problem ännu mer extremt, och — vilket är värre — inne i själva serien. För två, tre år sedan såg vi serie efter serie med det här problemet, speciellt svenska översättningar. Det har blivit mer ovanligt men som vi ser så lever det kvar iaf ibland.