Röde baronen – Jaktpiloten

Postat den

rode-baronen-1-cover

Min första kontakt med Manfred von Richthofen, Röde baronen, var givetvis genom Snobben, där den senare aldrig hade den minsta chans att vinna. Sen dök han upp då och då i andra böcker och serier, alltid som det suveräna esset, den tyska adelsmannen som även fienderna imponerades av. Och alltid framställd som om inte hjälte så åtminstone hedervärd; de flesta skildringar av luftstrider under första världskriget tenderar åt att framställa piloterna som gentlemen, oavsett hur fasansfullt blodiga striderna faktiskt var. Till och med Garth Ennis som aldrig sparar på blod och inälvor i sina anti-krigsserier (han är fascinerad av att skildra krig med alla dess hemska detaljer, men är också uppenbart hemmahörande i skolan att krig alltid är fel) lutar åt det hållet.

Och det gör att det jag tycker bäst om vad gäller Peirre Veys manus i albumet Röde baronen – Jaktpiloten, det första albumet av tre, utgivet av Cobolt förlag, är just skildringen av personen Manfred von Richthofen. Här är han på ytan den galanta tyska adelsmannen, men under ytan är han fascinerad av våld, av att just han är så skicklig på att skada och döda. Visst har han hjälp av en eventuellt övermänsklig förmåga i serien men orsaken till att han är så skicklig är inte det viktiga utan istället hans adrenalinkick, hans känsla av att han kan göra vad han vill med vem han vill, utan att någon kan stoppa honom. Parat med ett ungdomligt energiöverskott gör det att han söker sig till våldet:

rode-baronen-1-manfred-von-richthofen

Jag kan helt ärligt säga att jag inte har en aning om hur serien kommer utveckla sig; de traditionella 48 sidorna hinner egentligen bara påbörja berättelsen innan de är slut och väntan på fortsättningen börjar. Kommer det övernaturliga inslaget bli det dominerande? von Richthofens tro på övermänniskan, med dess nazistiska associationer? Eller kommer det bli tecknaren, spanjoren Carlos Puerta, som helt tar över?

Om det senare sker så inte mig emot; jag uppskattar som sagt det sätt huvudpersonen framställs på, men i övrigt är berättelsen (hittills) inte så speciellt originell eller gripande. Men Puertas illustrationer av just flygscenerna är alldeles utmärkta:

rode-baronen-1-flygstrid

Han fångar det luftiga, det nästan sävliga flygegenskaperna hos dåtidens plan (jämfört med nutidens jetplan) och det gör det möjligt för läsaren att verkligen följa med i skeendet. Här, i det första albumet, är det inte så mycket flygtid eftersom det huvudsakligen berör von Richthofens väg till luftvapnet, och det är synd för de ofta helt textlösa sidorna med flygplan är de sidor jag gillar klart bäst i boken.

Jag är inte riktigt lika förtjust i sidorna där Puerta skildrar människor, som i exemplet tidigare. Det är snudd på riktigt bra, men det blir lite väl stelt; jag är övertygad om att Puerta haft fotoreferenser både när det gäller människor och flygplan, men för min del fungerar det mycket bättre när det som skildras är maskiner. Plus att han i naturskildringarna visar upp färger av alla de slag, medan de med människor tenderar att bli lätt enformiga i sina sepiatoner; de frammanar visserligen en känsla av dåtid men jag är ganska säker på att människor även i början av 1900-talet hade flera färger än brunt, grått och svart i sina hem 😉

Röde baronen – Jaktpiloten är inte alls oäven och jag måste säga att jag tyckte mer om den än jag trodde när jag tog upp den (genren brukar vara alltför traditionell och konservativ för min smak) ; den av makt berusade huvudpersonen och Puertas utomhusskildringar var oväntade pluspoäng. Vi får se hur serien artar sig i de två följande albumen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s