Hilda and the Stone Forest

Postat den

hilda-and-the-stone-forest-cover

Det är dags för ett nytt äventyr med Luke Pearsons lilla men ack så upptågsrika Hilda, men den här gången med en följeslagare som gör upplevelsen betydligt läskigare för henne: Hennes mamma.

Inte för att hon ogillar mamman, tvärtom älskar båda två varandra och de trivs tillsammans, men för att mammans närvaro gör att det inte längre finns ett tryggt hem att komma tillbaka till. Och, såklart, för att även om mamman uppskattar Hildas energi så har hon ändå för tillfället förbjudit Hilda från att lämna hemmet efter att Hilda ljugit om vad hon haft för sig. Men  den lilla nissen Tontu som vi senast såg i Hilda and the Black Hound råkar ”slarva bort” både Hilda och mamman när han använder sina magiska dörrar, varpå de två måste försöka hitta hem igen, tillsammans.

Historien är lika fantasifull som Hilda-böckerna brukar vara, och jag gillar att den den här gången fokuserar lite mer på Hildas familj; ett nytt äventyr där Hilda upptäcker nya magiska varelser vore inte tråkigt, men nu, i den femte boken, kan det behövas lite omväxling. De magiska varelserna är där, förvisso, men att mamman blir mer involverad är definitivt ett plus när hon och Hilda måste reda ut sin relation, samtidigt som de måste undvika att bli uppätna/nertrampade/någontingannatsomskullekunnahändameddem av trollen de stöter ihop med.

Mer plus: De inledande sidorna där Pearson låter oss följa några typiska dagar i Hildas liv i snabbcollage, vilket gör att Hilda, hennes vänner, och staden Trolberg får lite mer djup. Förut har albumen varit helt inriktade på just det äventyr som just den boken handlade om, men här är penseln bredare. Serien består inte längre bara av Hilda utan det finns fler karaktärer som är intressanta, men onekligen är Hilda i centrum fortfarande och så är det förbli; den energi och äventyrslystna hon har gör att hon knappast kan hamna i skymundan😉

Hildas vardag

Hildas vardag

Pearsons teckningar fortsätter att vara verkligt trevliga att titta på, med sin mycket lätt igenkännliga färgskala; jag gillar de senare men lite saknar jag nog ändå de en smula tyngre färgerna i den första boken. Å andra sidan, jämfört med det albumet har han blivit bättre på rörelse (eller möjligen är det så att han tecknar mer rörelse numera) och på tempoväxling: Nuförtiden är Hilda ibland fylld av action, ibland mer filosofiskt lugn, medan de tidiga albumen nästan enbart bestod av det sistnämnda.

Så högt betyg, som alltid, för Hilda. Det är rätt långt mellan albumen (2 år sedan det senaste) och det gör ju ingenting eftersom kvalitén är så hög, men just den här gången vore det trevligt om nästa dök upp lite snabbare, med tanke på (läs själva) det här albumets slut!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s