Svarta sagor från/om Slovenien

Postat den

svarta-sagor-omslag

Jag vet mycket lite om slovenska serier; de enda jag tidigare träffat på har varit de som funnits i de (tyvärr få) nummer av den slovenska antologin Stripburger som jag läst. Så kudos till det lilla förlaget Nubeculis (hittills 4 seriealbum utgivna) för deras utgivning av Iztok Sitars Svarta sagor; de verkar rikta in sig på europeiska serier en liten bit utanför de vanliga allfarvägarna.

Så vad bjuder Sitar på?

Det visar sig att titeln är väl vald: 50 livsöden presenteras med en sida var bestående av sex rutor, alla skildrade med en mycket svart humor, och alla hänger de ihop tack vare att en av rutorna är identisk (men med annan text) med en från den föregående serien. Ibland är den röda tråden bara en bisak:

svarta-sagor-kokerskan

Här är det ruta 4 som finns med i serien innan (Doktorn), och ruta 1 som finns med i serien efter (Väninnan). Men det är bara ytliga band; historien om kokerskan står helt på egna ben.

Och det gör den visserligen bra, men om det inte var mer än så med albumet skulle jag nog tröttnat, och rut-repetitionerna skulle känts som en ren gimmick. De bästa sidorna är istället de som använder repetitionerna mer kreativt, med en ironisk poäng eller en fördjupad förståelse för vad som egentligen låg bakom händelserna i sidan innan/efter. Det blir en intressant effekt när det du läser så konkret kan påverka både din förståelse av vad du just läst på sidan innan och/eller det du kommer läsa på nästa sida, och det är ett berättargrepp som jag är svag för, när mästare på att använda upprepningar som Trondheim drar igång🙂

Så det som i början verkar vara helt självständiga sidor visar sig efterhand vara delar i en större berättelse, om vad som är ett inte helt smickrande porträtt av ett Slovenien fullproppat med vardagskriminalitet och vardagsvåld. Precis som den ovanligt väl beskrivande baksidestexten utlovat!

Sitars teckningar är passande robusta, med icke-glamorösa människor som alla är lätt slitna av livets påfrestningar. Han har en stil som påminner mig mycket om en annan tecknare som jag inte för mitt liv kan komma på vem det är; det finns en smula av Carol Swain i linjerna och toningarna, men just när det gäller människornas utseende är det någon annan jag tänker på. Argh, frustrerande! Nåja, jag kommer nog på det i sinom tid och får uppdatera inlägget då; det är hur som helst teckningar med klara europeiska drag och teckningar som effektivt presenterar de koncisa historierna.

Sammanfattningsvis är det ett album med mersmak, som trots sin relativt blygsamma omfattning avnjutes bäst i mindre portioner så att inte svärtan ska tappa stinget; jag skulle gärna se vad Sitar kan göra i ett längre format eftersom sidorna som tydligast är en del av det större narrativet är de jag gillar bäst här.

svarta-sagor-prasten

Här en sida som får mycket större tyngd när man också läst om Sonen och Den fromma på de omgivande sidorna…

Ett svar »

  1. Jag gillar rutupprepningarna, påminner lite om Scott McClouds The Right Number.
    Svarta Sagor lägger sig ganska exakt på ikonoklast/formalist-diagonalen i McClouds ramverk.
    Det finns också något arkeologiskt över läsprocessen, att utforska en värld glimtvis genom funna skärvor, en berättarstil vi ofta ser i spel såsom East-Coast gängets Antiquities eller då såklart även datorspel som Phoenix Wright, Gone Home och sånt.

    När det gäller teckningarna så tänker jag på Ulf Lundkvists rendering och Quinos designer. Alltså typ Filip i Mafalda ex vis.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s