Lou ser tillbaka: Kojan

Postat den

lou-kojan-omslag

Det har redan gått mer än tre år sedan den sjätte och förra boken om Lou, Kristallåldern, kom ut, men det känns som om det var mer nyligen; den var tänkvärd, inte minst för att den var så pass knepig att förstå, så därför har jag nog funderat en del på den -> tiden har gått fort. Men nu har den sjunde boken i Julien Neels seriesvit, Kojan, kommit ut på svenska (bara någon månad efter den franska utgivningen) och det är dags för svar på frågorna om vad som egentligen hände med världen i Kristallåldern.

Fast det är en sanning med modifikation…🙂

Kojan är nämligen inte en uppföljare till Kristallåldern utan en föreföljare, en bok som utspelar sig mellan bok fem och sex, och som skildrar en sommar i Lervällingby, den lilla byn där Lous mamma växte upp och där hennes mormor fortfarande bor. Plus, en by som inte hängt med i den senaste utveckligen, som att mobiltelefoner inte har täckning till Lous vänners förtvivlan.

För det här året är det inte bara Lou och hennes mamma som utsätts för mormors brysselkålsterror; alla hennes vänner och bekanta dyker också upp. Stämningen i boken liknar mest av allt den i Förälskelser, den fjärde boken som också skildrade en sommar fylld av känslor, upptåg, oändliga möjligheter, och relationer som behöver redas ut. Och, givetvis, eftersom det är tonåringar i huvudrollerna, diskussioner om livets mening och vad kärlek egentligen är.

lou-kojan-funderingar

Men framförallt är det Lous mamma som har minst sagt kluvna känslor till byn och invånarna, med hennes föräldrars konservativa uppfostran och skolkamrater som Urban Vittenlös (som här, i Kojan, gör ett ärligt men också bisarrt försök att bli en bättre människa, och som därmed kanske också ger ett svar på en av gåtorna i Kristallåldern) som bittra erfarenheter. Men den här sommaren är alla på sitt bästa humör (inklusive mormor!!!) och trenden med en större acceptans från alla håll från tidigare böcker fortsätter; i Lou! gäller maximen ”Var mänska i sin skäl i grunden vill så väl” verkligen alla, även de som ibland av svaghet eller rädsla gör fel.

Och resten av frågorna från Kristallåldern?

Vi får kanske inte ett explicit svar på allt, men vi får iallafall följa början på besynnerligheterna och antydningar om orsaker, och jag känner mig nöjd med det. Att som Neel här först ge oss ett så pass besynnerligt album som Kristallåldern för att sen vänta nästan fyra år innan han ger åtminstone några förklaringar är visserligen rätt besynnerligt det med, men det är också stimulerande med att ibland få fundera själv; det viktiga tycker jag är att det nu verkar som om Neel själv har en plan med det som händer och att det inte bara är slumpmässiga infall🙂

Att handlingen den här gången är lättare att följa återspeglar sig också i teckningarna, där förra albumets spretiga stilvarianter den här gången ersatts av ett enhetligare utseende och ljusa, lummiga färger; färgerna frammanar också de känslan av sommar, med solblekta dagar och varma kvällar. Neels tidiga stil var på en del sätt kanske lite väl polerad med ett utseende som ibland påminde mer om en tecknad film än en tecknad serie, och i de senare böckerna har han provat olika tekniker. Men här tar han det som sagt lugnare och jag gillar syntesen mellan hans tidigare stilar.

Så, japp, återigen ett Lou!-album som jag gillar skarpt. Och som dessutom gör det förra albumet än bättre när jag nu läste om alla igen. Med ett ord: Yay!🙂

lou-kojan-tradet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s