Jag håller tiden

Postat den

jag-haller-tiden-omslag

Ibland är det knepigt att recensera en bok: Ska jag recensera den som ett helt fristående verk, utan jämförelser med andra, eller ska jag istället resonera om den i ett sammanhang, dvs relaterat till andra serier av liknande slag eller av samma författare; ska jag ta upp eventuella budskap i boken eller istället läsa den utan ideologiska glasögon; osv. Ibland blir det si, ibland så, ofta beroende på hur mycket endera varianten pockar på uppmärksamhet, som exempelvis att jag inte kunnat undvika ideologin i Chester Browns senaste serier.

Som omväxling tänkte jag därför idag skriva några ord om Åsa Grennvalls senaste bok, Jag håller tiden, från lite olika perspektiv. Men först, lite allmänt om den!

Grennvall har varierat mellan självbiografiska serier och skönlitterära; hennes förra bok, Deras ryggar luktade så gott, var av det senare slaget och var en obehagligt lyckad bok, men i Jag håller tiden är vi tillbaka till det självbiografiska. Likheter mellan huvudpersonerna, dvs den fiktiva Jenny och den icke-fiktiva Åsa, i de två böckerna finns förvisso, som att de båda har en förtvivlat komplicerad relation till sina föräldrar, framförallt pappan i Åsas fall (Åsa = Åsa Grennvall som hon skildras i Jag håller tiden, (Åsa) Grennvall = Åsa Grennvall som författare).

Boken igenom sliter Åsa med att försöka upprätta ett ”normalt” förhållande till sin pappa, men det misslyckas gång på gång eftersom han helt verkar sakna intresse för sin dotter, eller åtminstone för sin dotter när hon mår dåligt och/eller vill prata om känslor och relationer. Hon inser intellektuellt att det är en dålig idé att försöka om och om igen eftersom det bara leder till sorg men som i många dåliga relationer kan hon inte låta bli att försöka få den på rätt köl igen, eller åtminstone försöka förstå varför hennes pappa agerar som han gör. Kort sagt, hon spenderar alldeles för mycket kraft och tid på att fundera över någon som i sin tur inte bryr sig.

Fristående verk-reflektioner

Grennvall har en berättarstil som är en intressant blandning av realism och surrealism: Hennes teckningar är inte ”vackra” i vanlig mening och de känns väldigt jordnära, så när hon framställer även Åsas inre reflektioner och monologer i samma konkreta form gillar jag effekten. Som när hon funderar över sin relation till döden (hon är inte ett dugg orolig eller rädd) och det skildras som ett samtal där hon och Döden, i sin klassiska form med kåpa, lie och så vidare, sitter på en parkbänk och småpratar. Det här skulle lätt kunna kännas krystat, men inte i Grennvalls version där det lustigt nog känns som den naturligaste sak i världen.

jag-haller-tiden-doden

Jag skulle säga att det är avsaknaden av känslomässigt nonsens, av sentimentalitet, som gör Grennvalls serier så effektiva. Det hon skildrar är fullt av känslor men renons på klappar-på-huvudet, tycka-synd-om-inslag; serierna är berättade helt utan skyddsglasögon och blir därför nästan omöjliga att värja sig från.

Verket i relation till andra svenska serier-reflektioner

I samband med Deras ryggar luktade så gott skrev jag att ingen i Sverige kan konkurrera med Grennvall när det gäller den här typen av serier och det står jag för; alltför många andra självbiografiska serier faller i fällor som de redan nämnda, eller den än vanligare att serieskaparen är så fokuserad på sig själv att det inte känns som om jag läser någonting av allmängiltigt intresse utan bara någonting som angår serieskaparen själv. Det är personlig smak  det handlar om, men för min del har jag svårt att uppamma intresse för den typen av navelskåderi, om det inte handlar om någon som är så intressant i sig att serierna lever upp av den anledningen. I grunden handlar det nog om att jag läser även självbiografier som fiktion: Att personer som skildras finns på riktigt gör vare sig till eller från för min del.

Verket i relation till andra serier av Åsa Grennvall-reflektioner

Jag håller tiden är inte en av Grennvalls bästa böcker, tyvärr. Som alla hennes serier de senaste åren är den skickligt gjord; hon har hittat sin stil och fulländat den, och sånt gillar jag. Men jag saknar fokuset i böcker som Svinet eller Deras ryggar luktade så gott. Här finns det ett föregivet tema, tiden, med en Åsa som konstaterar att hon alltid håller tiden när det gäller möten och liknande, en följd av att hennes familj alltid räknat med att hon kan klara sig själv, medan hon själv skulle velat att hon ibland skulle fått vara ett barn, någon man tog hand om istället för någon som man lämnade i fred/övergav. Men det har också gjort att hon känslomässigt sladdar, att hon ligger efter, att det tar längre tid för henne än för andra för hennes känslor att komma ikapp hennes ålder.

Problemet är att temat känns svagt, och att referenserna till det för ovanlighets skull i Grennvalls serier känns lite sökt, som om titeln/temat hittats på, och sen har hon lagt till sidor som anknyter till den. Jag hade kanske hellre sett att fokuset på relationen mellan Åsa och hennes pappa hållits hårdare; det är tveklöst det som är det bästa med boken, och de kapitel som handlar om helt andra saker hade jag nog gärna sett i en helt annan bok, typ en samling med kortare Grennvall-serier. Och med lite tur hade det kanske också resulterat i fler böcker från Grennvall, något som jag gärna ser🙂

Sammanfattningsvis, en för Åsa Grennvall ok men inte strålande bok, men en i jämförelse med de flesta andra svenska serier som kommer ut utmärkt bok!

jag-haller-tiden-pappa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s