Prins Valiant 1963-1964

Postat den

Idag hade jag egentligen tänkt skriva några ord om The Unavailable Carl Barks, en bok som samlar de av Barks icke-Disney-serier som inte ingår i The Carl Barks Big Book of Barney Bear som kom ut häromåret. Men det visade sig att print-on-demand-processen delvis hade misslyckats med min kopia som därför hade färger som inte höll sig inom linjerna som de skulle, och efter mailväxling med redaktören & Amazon väntar jag nu på ett ersättningsexemplar från Amazon -> det får bli någonting annat jag skriver om.

prins-valiant-cidwic

Allvar

Och eftersom den senaste Prins Valiant-samlingen från Fantagraphics, närmare bestämt nr 14 som täcker åren 1963-1964, också fanns med i samma Amazon-paket får det bli den. För jag skriver så gärna några ord om serien; den är och har i princip alltid varit en av mina absoluta favoriter.

Så, vad händer med prinsen och hans familj under den här tiden, mer än 25 år efter seriens början?

Well, livet rullar på som vanligt skulle jag säga. Dvs vanligt för serien: England utsätts för ett invasionsförsök av saxaren Hengist, Thule för ett dito av en galen viking, Gawain charmar damer, Mordred intrigerar, och Valiant & Aletas äldste son Arn fortsätter att växa upp. Och, givetvis, högvis med romantik; jag skulle säga att serien består av lika delar action, vardagshumor och kärlek, någonting som ibland glöms bort när serien beskrivs som en ren äventyrsserie.

prins-valiant-action

Action

Så manusmässigt känner jag igen mig. Det här är inte toppåren av serien; jag skulle nog säga att de infaller runt slutet av 40-talet när Aleta intar scenen på riktigt, och både romantiken och humorn blommar ut för fullt. Men mycket underhållande är det, och Fosters växlingar mellan månader av allvar följda av månader med lättsamhet gör att det aldrig känns repetitivt eller tråkigt att läsa flera år av en dagstidningsserie i en följd. Sen hjälper det också att serien är skriven som om det är en sagoförtäljare som berättar historien för läsaren; de (små) upprepningar som då och då syns till för att hjälpa en läsare som missat något/några avsnitt i tidningen och som kan kännas lite irriterande i många andra serier känns här aldrig som ett problem eftersom det mest känns som det klassiska stildraget för muntligt berättande med återkommande repetitioner. Dessutom har Foster en finurlig berättarstil som gör att till och med textplattor som återberättar vad som hänt den senaste tiden är underhållande att läsa; de är aldrig bara där för att ge rena fakta utan har alltid instuckna satser som är avsedda att roa läsaren.

prins-valiant-synopsis

Synopsis, men med finess!

Och sen har vi teckningarna som är det som alltid hyllas när det gäller Foster, och visst är även de magnifika (men jag vill verkligen slå ett slag för manusförfattaren Foster; på grund av de iögonfallande illustrationerna är det lätt att missa hur bra manus han skrev): Oavsett vilken stämning som råder på sidan så kastar sig Foster oförväget in i situationen, och han är lika bra på att teckna en hord blodtörstiga vikingar som kastar sig i striden som de grimaser Aleta gör när hennes hår behöver redas ut efter att hon varit ute äventyr i skogen utan att kunna bada på några månader.

Faktum är att sidorna svämmar över av skildringar som egentligen inga andra serietecknare vågar sig på eftersom det som skildras skulle vara för svårt att få till på ett bra sätt. För att inte tala om hur lekande lätt han fyller sidorna med detaljer; inte så att det ser plottrigt ut och överarbetat, utan istället så att det ser ut som om han fångar en realistisk bild av en vardag, inklusive allt som pågår i bakgrunden utan att det har någonting med huvudhandlingen att göra. Hans värld är inte scenen på en teater/film där bara det viktigaste finns med, som ofta är fallet med serier, utan det vi ser är istället scener där våra huvudpersoner har fångats på bild mitt i en värld som rusar på även utan dem. Som följande exempel (liksom de övriga tagna från just bok 14), en liten ruta från sidan 19:e januari 1964, där huvudpersonerna är Aleta + en oönskad uppvaktare, men i bakgrunden ser vi ett par som studerar nyanlända gäster på borggården, några ungdomar som verkar intresserade av vad Aleta + Brecey gör, ett som det ser ut äkta par i livlig diskussion medan de går uppför trappan, en trubadur, någon som upptäckt en vän i en annan grupp, osv, osv. Och det här är ingen ”paradruta” utan bara en högst vanlig ruta i en högst vanlig sida i Prins Valiant-serien. Notera också att alla människor har individuella utseenden, också ett kännetecken för serien:

prins-valiant-minipanorama

Jo, jag är som nog märks löjligt förtjust i den här serien som jag tycker förtjänar en stor läsekrets; sitt rykte till trots är den inte det allra minsta stel eller torr, och de ibland storslagna äventyren är inte allt som serien har att erbjuda, långt därifrån. Just den här volymen har också ett ovanligt trevligt och långt förord om alla serieskapare som har ”lånat” teckningar från Foster, alltifrån välkända exempel som Jack Kirbys The Demon till andra för mig nya, som några av Frank Frazettas illustrationer och Joe Kuberts Tarzan-serier. Roligt att se, framförallt hur varierande tecknarnas personliga stil är men att de trots det kan använda sig av Fosters bildlösningar / teckningar. Stort plus till förordet också för att det helt saknar inslag av självgodhet över att andra tecknare minsann lånade från Foster utan istället är helt för det; att som tecknare (eller för den delen, oavsett vad man jobbar med) inspireras och ibland kopiera andra är ett fantastiskt sätt att lära sig 🙂

prins-valiant-sy-barry

Fantomen-tecknaren Sy Barry har också läst Prins Valiant

»

  1. Trevligt med positiva ord om Prins Valiant. Jag instämmer i beskrivningen att ”serien består av lika delar action, vardagshumor och kärlek”.

    Gilla

  2. Önskar oftast att serierna inte ska vara textade med bara stora bokstäver men här är ett fall där jag önskar det extra mycket.

    Gilla

  3. Om jag var förläggare så tror jag mitt projekt nummer två (efter att ge ut Shade the Changing Man) skulle vara att ge ut Prince Valiant Helvetica Edition

    Gilla

  4. Jag tycker det är urjobbigt att läsa text MED BARA VERSALER, men i serier har jag inga problem alls med det. Delvis en vanesak, definitivt, men jag tror också att i seriefallet handlar det också om att texten blir en del av teckningen, och då kan versaler ibland vara mer ”grafiska”, dvs att jag tycker det smälter samman med bilderna bättre, speciellt i ett fall som Prins Valiant där texten mer eller mindre flyter fri bland teckningarna 🙂

    Har för mig att Prins Valiant i ”Comics – Den stora serieboken” nummer 2 har maskinsatt text; inte Helvetica, min minnesbild är snarare någonting åt Times-hållet (men kan ha helt fel!). Det funkar, men det är trögare att läsa serien i det formatet som jag kommer ihåg det. IMHO, givetvis!

    Liked by 1 person

  5. Scott McCloud har ju också framfört teorin att det smälter bättre ihop med bilderna men för mig överväger nackdelarna med versaler (dvs, jag föredrar maskinsatt text även i pratbubbleserier, såsom Kalle Anka och Mad). Och jag tog upp det i samband med Prins Valiant just eftersom jag tycker det är mycket jobbigare med versalerna i den, just pga separationen mellan text och bild. Skulle gärna titta på ditt ex av Comics med Prins Valiant. Men, vi har också läst Tom Puss och där är det ju mixed case.

    Texten är ju inte en del av teckningen i Prins Valiant, det är det som är problemet.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s