Stora stygga räven: Arv och miljö

Postat den

stora-stygga-raven-omslag

Alla som läst sagor vet vad man kan förvänta sig av rävar och hönor: De förstnämnda är sluga, de sistnämnda är lättskrämda virrpannor. Men verkligheten kan vara annorlunda; att känna att man är annorlunda än det som omgivningen (och kanske man själv också) förväntar sig kan vara traumatiskt och förvirrande.

Och en seriebok där spänningen mellan arv och miljö utgör tyngdpunkten i berättelsen låter kanske som om det skulle kunna bli en tung och deprimerande läsning, men Benjamin Renners Stora stygga räven är ett förträffligt motexempel på det. För att vara en serie inriktad på barn är den ovanligt lång (192 s), men ”tung och deprimerande” är den inte; tvärtom är den uppsluppen och hur rolig som helst 🙂

Inledningen är ren buskis: Räven smiter in på bondgården för att äta upp en höna, men ingen bryr sig egentligen om honom eftersom han är en så misslyckad och föga skräckinjagande räv. Och för den delen är hönorna både större, kraftigare och mer aggressiva än räven, så att vakthunden lugnt fortsätter att läsa sin tidning är förståeligt…

Men i skogen väntar vargen och han har andra planer: Eftersom vargen inte kan smita in lika enkelt i jakten på hönor så föreslår han att räven istället ska stjäla några ägg, och att de sedan ska föda upp hönor själva för att senare kunna äta upp dem. Sagt och gjort ger sig räven ut på jakt igen och den här gången lyckas han (med en smula tur), och väl tillbaka till skogen blir han sedan av vargen tvingad att ruva äggen. Men nu är det en gång så med kycklingar att den första varelse de ser efter kläckningen är den som de anser är deras mamma, så räven finner sig hastigt och lustigt i en föräldraroll med tre krävande småttingar:

stora-stygga-raven-nyklackta

Från och med äggkläckningen förändras serien; humorn, som hittills som sagt varit av lyckad buskis-typ men givetvis ganska simpel, blir nu mer personlighetsbaserad. Räven har en svår inre strid: Han vill vara som vargen, dvs det perfekta rovdjuret som utan att tveka kan äta upp andra djur, som han tror att rävar ska vara, men samtidigt är ju de där kycklingarna och deras ovillkorliga kärlek till deras mamma så hjärtknipande charmiga.

Räven är inte heller ensam om det här problemet. Även kycklingarna har det, men eftersom de är så små är det enklare för dem: De vet helt enkelt att eftersom deras mamma är en räv så är de också rävar; vad andra tycker om det spelar ingen roll. När den lilla familjen sedan behöver få hjälp av de andra djuren på bondgården gentemot vargen som kräver att få äta upp hönorna när de växt till sig, inklusive de rävhatande och extremt hämndlystna hönorna, fortsätter den lätta förvirringen om vem som är vad med maskeringar och annat.

stora-stygga-raven-kycklinginsikt

Det här hade kunnat bli en enkel och klassisk förväxlingskomedi, och om så vore hade jag visserligen gillat serien för rolig är historien och Renners teckningar likaså, men jag hade nog tyckt att det var lite tunt. Det som gör den bättre än underhållning för stunden är att rävens förvandling från sagans typiska räv (någorlunda, han är allt lite udda redan i början) till den älskande föräldern är genuin och inte bara finns med som ett komiskt inslag: Humorn i serien är inte att just en räv blir förälder till just kycklingar, utan humorn utvinns istället ur omgivningens reaktioner. Räven själv framstår, när krutröken lagt sig, som den med mest moralisk resning, mest flexibla, och mest empatiska. De andra vuxna, som vargen och hönorna, har svårt för att inte säga omöjligt att acceptera att en RÄV verkligen kan älska kycklingar; det är löjeväckande (vargens åsikt) och bedrägligt (hönorna).

stora-stygga-raven-vargen

Just det ja, teckningarna! Renner tecknar i en skulle jag säga urtypisk humorstil där alla illustrationer (rutor saknas) är i helfigur och så gott som utan komplicerade bakgrunder, med ett hundraprocentigt fokus på karaktärerna. Tänk Copi, Wolinski, Bretécher, Reiser och många andra, men en livligare och mer frisläppt linje än dem (förutom Reiser då för mer frisläppta linjer än han hade är svårt att tänka sig) som behövs när humorn blir mer fysisk än verbal.

Och en liten detalj som jag tycker väldigt mycket om när den används bra, som här: De där små runda ögonen utan pupiller som syns till ibland, när extrema känslor ska skildras. Jag la först märke till dem hos Trondheim men har sen sett dem i många andra serier; oftast franska men de syns till ibland även på andra ställen. Löjlig liten sak, men jag är också löjligt svag för den 🙂

Om ni behöver ett julklappstips för något barn i er närhet (eller för den delen någon vuxen som gillar serier) så rekommenderar jag väldigt gärna Stora stygga räven. Rolig och spännande men också med ett djup som inte skrivs läsaren på näsan. Och räven är en strålande karaktär, där jag framförallt gillar hur hans känslomässiga utveckling skildras, där scen läggs på scen med ibland långa tidshopp mellan som visar hur han långsamt accepterar att ja, han älskar verkligen sina små kycklingar 🙂

Ett svar »

  1. Fattar inte varför han bara inte äter dom!?
    PS jag tyckte både linjer och färg påminde om Christina Alvner.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s