Årskrönika 2016: Serierna

Postat den

Jag känner för ett litet annorlunda format den här gången, så istället för en lista på de serier jag tyckt bäst om av de jag läst under året följt av några allmänna ord om årets serier blir det ett knippe kategorier 🙂

Allons-y!

Årets farväl: Utan tvekan Mary Perkins On Stage, Leonard Starrs fantastiska dagspresserie vars kompletta återutgivning avslutades under året. Den höga klassen på framförallt manusen höll i sig hela tiden, och varje gång en ny volym dök upp här hemma blev jag lika glad.

De sista rutorna med Mary Perkins

De sista rutorna med Mary Perkins

Årets välkommen tillbaka: Här finns det flera starka kandidater, som Heavy Metals uppryckning under sin nya chefredaktör Grant Morrison (numren har blivit bättre och bättre), Marsupilamis efterlängtade återkomst i den vanliga Spirou-serien, en ny episod med Jeff Smiths Bone, eller för den delen att Snobben nu finns att läsa på svenska igen (visserligen kom den första boken ut redan i slutet av 2015 men eftersom jag skrev om den först 2016 får den komma med, och det kom ju ut en bok i år också 🙂 ). Men för min del blir det ändå det faktum att Berkeley Breatheds Bloom Countys nystart har blivit så framgångsrik att det till och med kommit ut en ny samling med serien. Hurra!

Årets svenska trend: Det trevligaste med serieutgivningen i Sverige är helt enkelt att det fortsätter att ges ut så mycket bra serier, både via mindre förlag drivna av entusiaster och större förlag där serier som Velvet i Agent X9 (också i egna album) visar att de inte gett upp försöken med nya serier. Sen har vi också den likaså trevliga trenden med serier riktade till en yngre publik, dvs potentiellt nya läsare som är minst lika viktig, där jag speciellt gillar att serier som Raina Telgemeiers och Roller  Girl finns; det är väldigt viktigt att fånga läsare i slukaråldern.

Årets amerikanska trend: Översättningen av europeiska serier har ökat lavinartat, och det gillas mycket här. Mycket av det är enbart utgivet digitalt, men en del finns på papper också, med förlag som Humanoids och IDW i spetsen (men IDW måste skärpa sig med tryckningen!).

Årets självklart-på-listan: Yotsuba&! kom ut med ett album i år, nr 13, så, tja, en självklar seger för den för som alla vet, Yotsuba is invincible!

nyar-2016-yotsuba

Yotsubas farmor känner sitt barnbarn

Årets klassiker i ny tappning: Det finns en hel del i den här kategorin som är värt att nämna, men jag nöjer mig med att mesigt nog ge ut tre förstaplatser, nämligen till:

  • Mannen som sköt Lucky Luke, Bonhommes kärleksfulla och inkännande version av cowboyen som drar snabbare än sin egen skugga
  • Nicke gifter sig, Feroumonts uppsluppna och moderna slapstick där för en gångs skull även kvinnliga huvudpersoner göre sig besvär
  • Mickey’s Craziest Adventure, typisk Trondheimsk komik med en Musse i högform (finns nu också på engelska, utgivet av IDW, för de som inte behärskar franska).

Årets roligaste på svenska: Det finns många svenska serier som är bra på humor, som Rocky, Zelda, Berglins, #Sverige, men för min del får det bli en norsk översättning som får priset: Kenneth Larsens serie Bästis är hur rolig som helst, trots att det tyvärr inte finns så mycket av den på svenska. Hoppas på mer!

Årets roligaste på engelska: Om vi bortser från Yotsuba&! och vinnaren av sista kategorin (spänningen stiger!) så är det här en hård kamp mellan Japan och Skottland tack vare My Love Story!!, berättelsen om den herkuliska Takeo Gōda vars känslor är ännu större än hans kropp, och Mooncop, den extremt odramatiska berättelsen om den enda polisen på månen. Vinnare: Argh, har svårt att bestämma mig! Men ok, om jag måste så får Tom Gauld priset på grund av att det senaste albumet av My Love Story!! inte var riktigt lika bra som de tidigare. Men det är på håret!

Årets serier som pockar på uppmärksamhet, oavsett kvalité: Ibland läser jag serier som kanske inte gör ett så stort intryck just då men som jag efter hand märker att jag gång på gång tänker på. I år fanns det två sådana serier, en irriterande dålig och en smått oförglömligt bra. Den förstnämnda, Chester Browns Mary Wept Over the Feet of Jesus, är irriterande för att den trots alla mina invändningar vad gäller innehållet ändå får mig att vilja läsa den igen, tack vare Browns skicklighet vad gäller serieformen; om han bara kunde sluta med sina predikotexter om hur bra prostitution är! Den sistnämnda är Mobidics Bear King som jag redan när jag recenserade den beskrev hur jag inte kunnat få den ur minnet. Och det gäller fortfarande; det är någonting med sättet Mobidic berättar sin historia, tillsammans med de ypperliga teckningarna, som gör att allting klaffar på ett förbluffande lyckat sätt.

nyar-2016-bear-king

Årets överraskning: För min del är det tveklöst Tom King & Gabriel Hernandez Waltas The Vision. Allt talade emot den för min del, med en för mig helt ointressant superhjälte i huvudrollen, och dessutom en hjälte som var aktuell i Marvel-filmerna vilket brukar betyda att serierna måste vara försiktiga med hur de behandlar karaktärerna. Men Kings manus spar inte på krutet; det här är en djupt sorglig och deprimerande historia om längtan efter att höra till, att vara som alla andra. Den andra och avslutande boken kom ut för några veckor sedan, och jag utgår ifrån att det kommer komma en tjock utgåva förr eller senare med hela serien, för den som föredrar det; läsa den bör ni iallafall, oavsett format!

Årets äventyr: Om jag återigen bortser från vinnaren av den nästkommande och sista kategorin (spänning är nu olidlig!) så måste jag ännu en gång berömma Ulysses Malassagné och hans serie Kairos; den tredje och avslutande delen läste jag i början av året och serien höll samma höga klass hela tiden. Fart, fläkt och ett manus med djup och överraskningar gjorde det här till en fantastiskt bra serie som jag kanske skulle ha sett som min favoritserie för året, om det bara inte varit för…

Årets serie: Jason Shigas Demon, utan några som helst tvivel. Det här är en serie som jag har mycket mycket svårt att beskriva på ett rättvisande sätt: Shiga har ett så (sär)eget sätt att berätta att jag tror att oavsett mina försök kommer det bara låta som en underlig serie snarare än en bra. Dessutom är en så stor del av nöjet i att läsa den att inte ha en susning om vad som kommer hända och vart handlingen är på väg, så jag tänker helt sonika avstå helt från att berätta mer om vad som händer; jag har inte heller skrivit någon recension av den förutom en kort passus i ett annat inlägg (som förresten tar upp två bra japanska serier också, för den som vill ha fler tips om sådana). Jag hade tänkte att göra det när serien var avslutad men det blev inte av, på grund av redan nämnda skäl. Men det är definitivt inte en serie för alla; om jag ska göra ett försök att beskriva målgruppen så ska man uppskatta science fiction, vriden men korrekt logik, humor à la XKCD, humor à la groteskerier, och riktigt ösig action av ett slag som Hollywood har våta drömmar om. Om ni tror ni passar in på den beskrivningen, och för er egen del hoppas jag det för då har ni fantastisk läsning framför er, så finns det tyvärr en liten brasklapp: Det finns numera en fysisk bok att köpa men den innehåller bara första fjärdedelen av serien med tre till volymer på gång. Det är förstås fortfarande en mycket läsvärd serie, men inte riktigt så bra som den skulle kunna vara eftersom att läsa hela serien i ett svep med alla sina 720 sidor är ett äventyr i sig; man (dvs jag) blir svårt andfådd på ett bra sätt tack vare spänningen  och farten. Jag har inte vågat läsa om den eftersom jag som ni nog märker är så synnerligen svag för den, men jag tror nog den kommer hålla vid en omläsning; det är en serie som passade mig bättre än någon annan ny serie jag kan komma på från de senaste åren 😀

nyar-2016-demon

Och med dessa ord stänger jag boken för år 2016, och det är istället dags för 2017 🎉🎊🚀

»

  1. Just det, vi har glömt att skriva om Heavy Metals uppryckning. Tyckte SF-numret var riktigt bra.♥

    Kan inte alls fatta charmen med Bloom County. Varje gång jag läser den så… tycker jag ännu sämre om den!?

    För mig var Mickey’s Craziest Adventure också en rejäl besvikelse. Tar hellre en random Kalle Ankas Pocket över den. Det postmoderna found-footage-formatet var inte tillräckligt för att väga upp för den brutala karakteriseringen.

    Ser fram mot att komma ikapp med Yotsuba&!

    Vad var då min bästa 2016-utgivna serie? Jag vet inte riktigt, blev besviken på det mesta. Har läst om en del serier och jag har nästan gillat omläsningarna (ex vis Black Hole och ikappläsningsförsöken On Stage och Seconds) mer än det nyutgivna.

    Och årets sämsta? För mig Mallard Fillmore. Den är lika självklar som årets sämsta, som Yotsuba& är en ständigt återkommande årets bästa.

    Gilla

  2. Jag tror jag kommer fortsätta med att helt ignorera Mallard Fillmore; inte precis en serie jag vill följa…

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s