Franka – Draktänderna

Postat den

franka-draktanderna-omslag

Innan jag börjar med den regelrätta recensionen av boken Franka – Draktänderna, den första samlingsvolymen av Henk Kuijpers serie (utgiven på Cobolt, innehåller album 7-8), ska jag bara säga att det här är så vitt jag kommer ihåg första gången jag läser Franka. Jag är inte helt säker, jag kan ha läst något gammalt album, men ärligt talat är Franka en serie jag vetat om att den funnits, men jag har inte haft någon koll på den. För mig har den varit en i högen av franskbelgiska (jo jag vet att Kuijpers är holländare; jag använder termen mer för att indikera typen av serie) serier som tett sig snäppet under de riktigt klassiska som Tintin, Lucky Luke, Spirou, Asterix, och inte tillräckligt intressant för att jag skulle anstränga mig för att läsa den. Dessutom hade jag fått uppfattningen att den, liksom Natascha, var en av alla serier som helt i onödan envisades med att visa upp den (givetvis kvinnliga) huvudpersonen i mer eller mindre avklätt skick så fort tillfället gavs. Så jag började läsa med en hel del förutfattade meningar!

Först, intrigen, mycket kortfattat: Av en slump dras Franka in i en jakt som pågått i decennier, med målet att finna upphovet till en i modern tid upphittad underkäke som kommer från en Mixosaurus, en fisködla som antagits vara utdöd sen 130 miljoner år. Med andra ord är det den klassiska berättelsen om en försvunnen värld, stället som tiden gått förbi och där uråldriga djur fortfarande lever.

Men nog om det för det är inte de stora dragen i intrigen som gör serien. För det är en för mig förvånansvärt underhållande och rolig serie att läsa; en helt klart positiv överraskning 🙂 Samtidigt är det en bitvis frustrerande och definitivt ojämn läsning, men det är också de delarna som gör att jag gillar serien. För att exemplifiera det udda/uppfriskande:

  • Kuijpers sätt att skildra action är ibland hackigt och oväntat. Till exempel använder han ofta två rutor för att skildra en händelse där nog de flesta skulle använt en, som de två första här nedan, vilket går att läsrytmen blir en smula udda:franka-draktanderna-action
  • Teckningarna i sig är likaså ojämna, med en skarp och ofta snitsig linje där personer ibland inte går att känna igen från ruta till ruta, även om de alltid ser coola ut, och actionsekvenser som blandar utmärkt flyt i layouten med avig anatomi vad gäller människorna.
  • Naket? Jajamensan, väldigt mycket så, men också här finns det oväntade. Många gånger är det rent spekulativt, dvs det finns egentligen ingen anledning till nakenheten, men ibland känns det tvärtom uppfriskande när det istället är fråga om vardagliga ögonblick fångade i flykten, där det är fullständigt naturligt med det nakna.
  • Det är inte bara en kvinnlig huvudrollinnehaverska utan även i de större birollerna hittar vi ofta kvinnor, och att det är en medvetet är solklart. Jag gillar framförallt scenen där Ava Öhrncloo presenteras; fördomar kan vi alla ha, kvinnor och män: franka-draktanderna-ava-1franka-draktanderna-ava-2
  • Manuset är ibland väldigt övertydligt och förklarar för läsaren i detalj vad som pågår för att ingen ska kunna missa det, för att sedan vara extremt subtilt när det gäller saker som känslor och relationer. Detsamma gäller huruvida personer är goda eller onda; trion Franka, Ava Öhrncloo och Mai Mai har alla både goda och mindre goda drag vilket ibland skrivs läsaren på näsan och ibland får man fundera ut det själv.

Resultatet blir en säregen blandning där alla detaljer i sig är mycket igenkännliga, men summan känns fräsch och annorlunda. Det finns mängder av detaljer som man skulle kunna störa sig på (alltså, en del av bildvinklarna när det är naket på tapeten skulle Kuijpers nog funderat lite mer på), men samtidigt finns det hela tiden andra saker som uppväger det.

Som sagt, jag gillade den här boken mycket mer än jag trodde att jag skulle göra; om jag jämför med den första samlingen med Yoko Tsuno, en annan Cobolt-utgivning av en serie jag egentligen inte läst innan, föll den här mig mycket mer på läppen. Jag tycker att det ryckiga tempot här är charmigt, huvudpersonen är intressant som person, och inledningen på serien där de första 20 sidorna skildrar den första dagens äventyr är alldeles utmärkt; det är nog den bästa episoden i boken och den gjorde att jag gladeligen läste klart. Det ska bli spännande att se hur de nästföljande albumen är 🙂

franka-draktanderna-tyfon

En sida med typisk action à la Kuijpers: Ovanliga bildval, som Frankas kropps position i rutorna 2,3 och 5, som gör att tyfonens krafter framstår som kaotiska i sin styrka, men samtidigt också en anings stelhet. Plus, såklart, lite avklätt, även om Franka oväntat nog inte visar brösten den här gången trots att tillfället ges!

Ett svar »

  1. Jag växte upp med Natascha (som aldrig är naken, det är den där parodin du blandar ihop den med), upptäckte Yoko Tsuno runt 1996, men Franka hade jag aldrig hört talas om. Rätt bra, ösig pulp och tycker teckningarna är bra även om för- och bakgrund ofta rörs ihop. Tycker perspektiven är bra och hur människorna rör sig i dom.

    Men, en sak som var lite konstig var att så fort det ska vara persiska eller kinesiska så var det bara plingplongtjingtjong istället för något riktigt. Har jättesvårt att komma över det. Gäller både skyltar och pratbubblor. Ett eurocentriskt perspektiv. En av mina favoritfilmer, Pulp Empire, gör samma misstag :/

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s