Full of Sound and Fury, Signifying Nothing: Hellboy

Postat den
hellboy-intro

Stämningsfull introduktion av huvudpersonen själv: Hellboy

Att vara sjuk och måsta stanna hemma är inte roligt, men det ger iallafall tid att läsa en del (om man inte är för sjuk förstås). Själv har jag spenderat en dag eller två med att äntligen läsa alla serier med Hellboy, Mike Mignolas halvdemon/halvmänniska, en serie med snart 25 år på nacken. I början både skriven och tecknad av Mignola själv, men senare år har oftast sett andra tecknare som anpassat Mignolas manus. Plus, förstås, två relativt framgångsrika Hollywood-spektakel har serien också knoppat av 🙂

För den som inte vet någonting om Hellboy är serien inte så svår att förklara: Nazistiska ockultister försökte under andra världskriget frambesvärja en mäktig demon för att krossa sina fiender, men istället dyker Hellboy upp, en liten pojke med en mänsklig mor och en satanisk far. Dessutom står diverse omen som spön i backen: Hellboy kommer bli kung i helvetet / Hellboy kommer förstöra världen / Hellboys högra hand (en maskin/klubbliknande tingest) är en rest från mäktiga varelser innan Gud skapade Jorden / …

Men det är inte Hellboy det minsta intresserad av; istället bejakar han sin mänskliga sida och jobbar på BPRD (USAs Bureau for Paranormal Research and Defense) med att spåra upp och tillintetgöra monster, spöken, demoner, och annat ondsint oknytt. Fast det betyder förstås inte att spådomarna om Hellboys framtid upphör att gälla…

Setupen är det inget fel på i mitt tycke, en bra Monster of the Week-serie med en större arc i bakgrunden är någonting som definitivt kan passa mig bra. Lägg därtill Mignolas suveränt stämningsskapande teckningar så borde resultatet vara klockrent!

Fast sen är det ju det där med manus. Som sagt är Mignolas teckningar fantastiskt bra, och de är det absolut största skälet till att jag då och då försökt ge serien en chans och nu alltså till slut gått all in på den. Problemet är bara att Mignolas manus är så ointressanta. De är genomsyrade av en B-filmsmentalitet där de onda varelserna uttrycker sig högtidligt och ödesmättat, men där Hellboy själv oftast avfärder allt med en cool kommentar varpå han börjar puckla på dem med sin högra hand (eller ibland, med en kanonlikande pistol), ofta utropandes ”BOOM” när han slår till.

Det skulle ju kunna vara lite coolt ironiskt sådär, men för min del fungerar det inte alls; teckningarna utlovar helt enkelt en serie som inte finns. Och när jag försöker ändra inställning till serien och läsa den mer som just en B-filmsserie fungerar det inte heller eftersom en lyckad sådan kräver någon slags personlighet i berättelsen men det saknas här. Alltför många sidor är enbart fyllda med Hellboy som pucklar på monster alltmedan de pucklar på honom, i evighetslånga sekvenser, och jag tröttnar snabbt på sånt, tyvärr :-/

När sedan efter ungefär halva seriens gång Mignola lägger av med att teckna serien försvinner också det nöje som jag ändå har av hans teckningar och kvar blir bara det han är absolut sämst på, dvs manuset. Visst är en del av tecknarna som dyker upp bra de med, som Duncan Fegredo som gör en (för mig) oväntat bra insats, och Richard Corben (som passar bra för Hellboy visar det sig), men berättelserna är fortfarande lika trista.

hellboy-in-mexico

Hellboy som mexikansk brottare à la Corben

Det finns också andra enerverande saker med manuset, som de evinnerligt upprepade spådomarna om vad som komma skall. Att gång på gång läsa om hur domedagen obönhörligt närmar sig för, ofta illustrerat på mycket suggestiva sätt, för att sedan spådomen visar sig vara av noll och intet värde efter att Hellboy enträget klubbat ner ytterligare ett monster gör att den touch av spänning som det är tänkt att situationen ska frambringa till slut aldrig infinner sig.

I en serie som hållit på så länge finns det förstås en del serier som är bättre än andra. Själv tycker jag bäst om de enklaste historierna, dvs de där Hellboy tillsammans med kollegor från BPRD undersöker något mysterium, och framförallt de riktigt korta historierna; när de blir längre blir det snabbt tradigt och seriens svagheter tar överhanden. Sen gillade jag också en del av Corbens serier, men det är nog mest för att jag tycker så mycket om hans sätt att teckna serier 🙂

Den avslutande mini-serien Hellboy in Hell, där Mignola för första gången på länge återigen själv tar hand om teckningarna, är också den bland de bästa episoderna av serien. För en gångs skull tar serien sig själv på lagom allvar här och uppvisar dessutom spår av subtilitet, inte precis det starkaste kännetecknet för serien, och Hellboys öde blir nästan lite gripande. Det är bara att vägen hit har varit alldeles för lång och ostyrig, så när serien till slut förtjänar ett bättre omnämnande har den för min del sedan länge förbrukat sin goodwill. Med andra ord, när jag läste avslutningen var innerligt trött på serien.

För min del är Hellboy en nästan helt misslyckad serie men jag förstår att man kan gilla den för det finns som sagt kvalitéer där. Framförallt teckningsmässigt men om någon skulle säga mig att hen också uppskattar historierna skulle jag godta och förstå det; campy monster-serier kan definitivt vara kul! Det är bara det att för egen del missar Hellboy även det målet fullständigt.

hellboy-in-hell

När serien till slut lyfter i Hellboy in Hell är det som sagt för sent för min del

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s