Lovande inledningar: Mighty Jack & Injection

Postat den

Två serier idag som har det gemensamt att de ännu efter några hundra sidor bara precis har startat; i övrigt är de väl ungefär så olika som serier kan vara i stil, målgrupp och så vidare, men nu är det så att jag råkar känna för att skriva om båda serierna idag och då blir det så 🙂

Mighty Jack av Ben Hatke

mighty-jack-cover

Jag har berömt Hatkes Zita the Spacegirl förut; det är en väldigt trevlig, bitvis småsorglig science fiction-serie med den unga Zita i huvudrollen som (åtminstone oftast) ensam ger sig i kast med ett komplicerat universum. Efter den har Hatke gjort några bilderböcker och en del kortare serier, men med Mighty Jack är det dags för ett längre format igen. I huvudrollen: Jack, en ung pojke (men några år äldre än Zita) som tillsammans med sin mamma och sin lillasyster Maddy har en lång sommar framför sig.

Och för Jack riskerar den att bli extra lång och ansträngande eftersom mamman måste ta ett ytterligare jobb för att klara ekonomin och därför blir Jack tvungen att ta hand om den autistiska Maddy på egen hand. När Maddy för första gången någonsin pratar med honom är det därför inte så konstigt att han lyssnar uppmärksamt på vad hon säger. Synd bara att det hon säger är att Jack ska byta ut familjens bil mot några bönor/frön som en underlig försäljare på en lokal marknad har till salu…

Fantasy är ordningen för dagen istället för science fiction alltså, med magiska växter och varelser, och Jack & Maddy får lyckligtvis hjälp av grannflickan Lilly som upptäcker vad de håller på med. Lyckligtvis, eftersom alla växter inte är vänligt sinnade och Lillys oortodox uppväxt gjort henne väl förberedd för fysiska strapatser.

mighty-jack-attack

Vad är bra i Mighty Jack?

  • Givetvis teckningarna; Hatkes stil tilltalar mig med sin charm och mjuka pennföring, tillsammans med en bra känsla för rörelse. Han är inte en perfekt serietecknare, det finns en tydlig känsla av bilderboksillustrationer över sidorna, serierutor och textbubblor till trots, men mycket skicklig är han.
  • Relationerna. I Zita var det mestadels en entjejsshow men här är det en ensemble som Jack jobbar mot, och hans relationer till Maddy/Lilly/mamma är alla skildrade med empati och omsorg.
  • Maddy. Med autism är det lätt hänt att karaktärer blir klichéer av autistiska personlighetsdrag men Maddy är en egen individ, och att hon är autistisk är bara en del av vem hon är, inte allt vad hon är.

Den kritik jag har är minimal, som bilderbokskänslan. Den enda allvarligare invändningen är rent teoretisk: Om serien inte avslutas vore det tråkigt för boken avslutas med en rejäl cliffhanger!

Injection, skriven av Warren Ellis och tecknad av Declan Slavey & Jordi Bellaire

injection-cover

Nu till en serie med en helt annan målgrupp och med betydligt mer komplicerad intrig, som väntat med tanke på att Warren ”Planetary/The Authority/Transmetropolitan/Global Frequency” Ellis står för manus. Tio nummer av tidningen är hittills utkomna, och de utgör tillsammans de två första kapitlen i berättelsen.

De inledande numren anstränger sig inte för att förklara för läsaren vad som pågår. Vi får följa diverse människor i diverse mer eller mindre obegripliga situationer: En man har, inkopplad till sin datorn, självantänt men kan fortfarande prata och hälsar den inkallade experten vid namn; en kvinna inspärrad på vad som verkar vara ett mentalsjukhus anlitas att besöka ett forskningslaboratorium där några stenar verkar ha öppnat en dörr till ett annat universum; en James Bond-liknande man bryter sig in i ett hotellrum i Paris där en Daesh-cell håller hus.

Hur allt hänger ihop dröjer det ännu några nummer innan Ellis avslöjar, och för den som kan sin Ellis är svaret ganska typiskt, dvs det handlar om moderna idéer om identitet, verklighet, och det är en bra bas för en plott tycker jag (men jag tänker inte tala om vad basen är eftersom det är kul att läsa serien och klura själv på vad sak händer). För att vara Ellis är berättelsen faktiskt ovanligt rättfram och tydlig, när man väl får veta vad som hänt/händer alltså!

injection

Problemet är just att det tar så lång tid innan saker och ting klarnar, och även efter det går handlingen alltför långsamt framåt. Det känns som om Ellis, som i sina bästa serier sprudlar av idéer, här har alltför få av dem och därför drar ut på handlingen så mycket han kan. Resultatet är en serie med en utmärkt grundidé, intressanta karaktärer (de där ”diverse”-människorna, alltså), men som saknar det där extra, både i manus (med bristen på tempo och, ärligt talat, också en viss brist på originalitet med en handling som känns mycket generisk för Ellis och som även i sina bästa stunder känns som Planetary-light) och i de kompetenta, ofta stämningsfulla, men smått torftiga (lite konstig ord kanske men det är så de känns) teckningarna.

Lovande är Injection ändå, jag läser gärna mer av serien. Men om jag var lite orolig över Mighty Jack och huruvida det blir en fortsättning/avslutning så är jag mycket mer orolig för Injection; jag skulle inte bli det minsta förvånad om jag fick höra att Ellis övergett serien. Den stretar och kämpar på för att lyfta men gör det aldrig, inte riktigt, så som jag skulle önska.

Ett svar »

  1. Tycker du inte Jack-sidan har lite samma ”kameravinkelsproblem” som vi pratat om tidigare? Helt plötsligt skickar blommorna ett lock nej det var visst tjejen som gjorde det. Osv.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s