Spider-Woman: Marvels feltänk

Postat den

Inte riktigt en recension idag utan snarare några korta reflektioner jag har efter att ha läst nummer 1-17 av Marvels Spider-Woman, skriven av Dennis Hopeless och tecknad av (bland annat) Javier Rodriguez & Veronica Fish, och några intervjuer med angående av årets Marvel Retailer Summit (se till exempel här, här och här). Låt mig börja med serien:

Det har funnits flera inkarnationer av Spider-Woman men i den här tidningen, utgiven 2016-7, är det ursprungsversion Jessica Drew som har huvudrollen. Jag har inte läst några serier med karaktären förut men såg en kort blänkare om den i samband med att sista numret kom ut här i veckan och tyckte den lät lite intressant, plus att teckningarna såg intressanta ut. Och nu, efter att ha läst alla numren, så skulle jag säga att visst, det här är en inte alls dum serie om hur Jessica Drew balanserar sina två roller: En som superhjälte, där hon tillsammans med reportern Ben Urich och en f.d. superskurk vid namn Roger/Porcupine utreder brott i det mindre formatet i New York, och en som nybliven mamma.

Det var förstås den sistnämnda rollen som var kroken tänkt att locka nya läsare, som synes på omslaget till nummer 1:

Inte en helt ny idé men genomförd på ett mycket sympatiskt och småhumoristiskt sätt, lite som andra titlar i Marvels nyare tidningar som Squirrel Girl och Ms. Marvel. Det bästa i serien är det som sker i det lilla, som hennes besvär med att få tiden att räcka till, och Roger/Porcupine som verkligen är en bra och ovanlig karaktär i en amerikansk superhjälteserie med sitt chosefria sätt att hjälpa till med vadhelst som behövs, från sidekick i superhjälterollen till blöjbyte i barnvaktsrollen.  Det som inte fungerar lika bra är historien i det stora hela; så fort serien rör sig utanför det familjenära saknar den riktning och handlingen bara sker, utan vare sig spänning eller reson. Ta Ben Urich, en klassisk reporter i Marvel-världen, som egentligen aldrig vare sig gör eller säger någonting som hjälper till att definiera vem han är och vad hans relation till sina arbetskamrater Jessica och Roger är. Och så irriterade jag mig på att det till slut blir en kärlekshistoria i serien också, någonting som definitivt inte behövdes.

Men det stora problemet med serien är inte det jag hittills nämnt, eller så är det det stora problemet som orsakar de mindre: Marvels idiotiska idéer om att det behövs event i tid och otid för att driva försäljningen, och att dessa events då måste pressas in i alla deras tidningar, oavsett om det passar eller inte. I det här fallet dyker problemet först upp efter bara fem nummer då det plötsligt ska bli en ”Spider-Women Crossover” med tidningarna Spider-Gwen & Silk (plus givetvis några special-tidningar som bara handlar om crossovern), och det just när Spider-Woman-tidningen själv hittat sitt groove efter att babyn fötts och alla förändringar det innebär för Jessica Drew.

När den crossovern är över efter två nummer får vi läsa ett ”vanligt” nummer för att det sedan är dags för crossovern Civil War II som pågår i tre nummer; på grund av den förstörs också en av de intressantare vänskapsrelationerna i serien, den mellan Jessica Drew och Carol Danvers/Captain Marvel, vilket känns helt onödig, någonting som jag också tror författaren Hopeless instämmer i eftersom relationen lappas ihop alldeles för snabbt och enkelt när Spider-Woman senare avslutas (för den här gången) i och med nummer 17.

Så ett år efter att tidningen startats har ungefär hälften av tiden spenderats på crossovers som har mycket litet att göra med tidningen själv, och som framförallt helt gjort att handlingen kommit  av sig. Och det är inte så att den som gillar superhjältestrider inte fått några sådana, som när förlossningen sker samtidigt som några skrullsoldater tar över rymdsjukhuset, vilket gör att Jessica Drew samtidigt som vattnet går och ett oplanerat kejsarsnitt måste genomföras också måste besegra dem. Ett normalt liv för den lilla babyn? Knappast:

För min del var det nära att jag slutade läsa under Civil War-crossovern; tidningen blev så mycket tråkigare när den inte längre handlade om det jag tyckt varit intressant, dvs Jessica/Roger/Carol/babyn. Och efter denhär crossovern återhämtar sig tidningen aldrig; de avslutande numren har en utdragen historia med Green Goblin som motståndare som känns trött raktigenom, som om geisten lämnat skaparteamet. Det allra sista numret, när trollet äntligen är ute ur bilden, är mycket bättre igen med sitt fokus på relationer snarare än slagsmål.

Givetvis är ett av misstagen i dagens rubrik det här med events/crossovers och hur trista de kan vara; det har jag skrivit om förut så inte mer om det just nu, förutom att ”event fatigue” också berörs i en av de länkade Marvel-artiklarna, där Marvels reaktion är att problemet mest är att tidningarna inte alltid kommer ut i tid när eventen blir för stora. Det andra misstaget är mer subtilt och det är det som den sist länkade Marvel-artikeln handlar om, nämligen att läsarna har tröttnat på de nya titlarna; från intervjun med Marvels vice säljchef David Gabriel:

Now the million-dollar question.  Why did those tastes change?
I don’t know if that’s a question for me.  I think that’s a better question for retailers who are seeing all publishers.  What we heard was that people didn’t want any more diversity.  They didn’t want female characters out there.  That’s what we heard, whether we believe that or not.  I don’t know that that’s really true, but that’s what we saw in sales.

We saw the sales of any character that was diverse, any character that was new, our female characters, anything that was not a core Marvel character, people were turning their nose up against.  That was difficult for us because we had a lot of fresh, new, exciting ideas that we were trying to get out and nothing new really worked.

Som det senare står i intervjun har Gabriel efteråt kommenterat det hela och mjukat upp uttalandet, bland annat refererande till bra försäljningssiffror för bland annat Squirrel Girl, Ms. Marvel och Spider-Gwen, men grundtesen står fortfarande kvar: Läsarna vill tillbaka till de gamla vanliga hjältarna, till den typ av serier de är vana vid. Och om försäljningssiffrorna visar det han säger har han väl rätt?

Men jag tror han gör ett enormt felslut här. Efter att ha läst de andra artiklarna om crossovers, om reboots, om att mini/maxi-serier (dvs i förväg uttalat avlutade serier) absolut inte går att sälja, om förvirringen hos läsare som exempelvis är intresserade av karaktären Deadpool efter filmens framgångar men som inte förstår vilken av alla olika Deadpool-titlar man ska läsa, framträder bilden mycket tydligt av ett förlag som enbart tänker kortsiktigt, som gör det klassiska misstaget att optimera lokalt istället för globalt (matematiskt/ekonomiskt alltså). Och tänker man kortsiktigt är det alltid lättare att sälja liiite mer till redan trogna läsare än att göra ett genuint försök att hitta nya.

Ta mig som läsare. Jag är verkligen inte representativ eftersom jag läser så mycket serier, men när det gäller superhjältar ska det till någonting mer udda och personligt för att locka mig. Men när jag ger en tidning som Spider-Woman chansen dränks jag i försäljningstrick som inte är avsedda för mig utan enbart för den gamla trogna Marvel-fannen. Det är givetvis inget fel på sådana fans, men sådana som jag borde också ges en chans om man vill utöka läsarskaran på sikt.

Samma sak är jag rädd håller på att hända med Ms. Marvel: En titel som började som någonting nytt och fräscht har blivit så populär att den ”givetvis” måste integreras mycket djupare med de klassiska Marvel-titlarna i förhoppningen att då kanske de nya läsarna också börjar läsa de gamla -> istället förlorar både nya och gamla läsare intresset när en lite ovanlig serie blir som alla andra.

Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: De klassiska serierna är fortfarande kassakorna (framförallt tack vare biofilmerna, förstås), så även om en ny serie blir relativt populär är lockelsen att använda den till att försöka boosta den gamla affärsidén litet till alltför stor för att Marvel ska kunna motstå.

Det finns förstås undantag och man kan bara hoppas på att Marvel (och nä, DC är inte bättre på något sätt) ska tänka mer långsiktigt och kanske fundera på varför det man tycker är helt hopplöst, som deras uttalanden om att det är helt omöjligt att sälja nya maxi/miniserier, faktiskt inte stämmer alls om man tittar på många andra serieförlag: Det kanske inte är koncepten och idéerna det är fel på utan Marvels sätt att använda dem.

»

  1. Marvels serier är inte bra bara för att de är Marvel. Det räcker inte. Marvel’s ‘brand’ för serier är mycket svagare än för film. Jag har inte läst Marvel serier sedan över tio år, men detta är vad som dyker upp i diskussionerna online, och dem läser jag.

    Gilla

  2. Jag älskar Marvels serier mycket bättre än filmer. Tycker dom har varit inne i en låååång bra period ända sen knights-initiativet 1998 med Quesada. Nu Alonso, min favoritredaktör, som jag följt sen Human Target, X-Statix mfl.

    När det gäller events säger jag såhär. Tie-ins, OK. Crossovers, nej. Gästspel, mycket mycket gärna.

    En tie-in är när typ alla maskiner blir besatta av demoner under några nummer i alla marvelserier och i ex vis Våghalsens tidning får vi se Nocentis och JRJR’s take på detta. Eller på DC-sidan när det är strömavbrott i Gotham och Hitman sitter och snackar med kompisarna i mörkret. Jag kan stå ut med detta, tycker det är shared universe. Håller med om att det ibland är jobbigt. Det är för- och nack-, kanske mer nack-, men som en kompromiss kan jag gå med på den modellen.
    Gamla Secret Wars från 80-talet hade det upplägget. En maxiserie som har själva storyn med alla hjältarna, och så får det konsekvenser i dom andra tidningarna. Men det måste alltid göras med hänsyn till dom som bara prenumererar på 1 tidning. Jag förstår att dom vill locka in folk att läsa fler tidningar, och eftersom så många av Marvels serier är bra och förtjänar att bli lästa kan jag ha viss sympati med det, men om det får motsatt effekt genom att folk skräms bort. Om folk har 1 tidning men det inte ens funkar att ha 1 tidning så kommer dom snart att välja ha 0 tidningar snarare än att dras in i köpa-alla-kvarnen.

    Egentligen har nästan av Marvels stora company-wide event fortfarnade detta upplägg. En maxiserie eller miniserie i mitten, och så tie-ins i nästan alla titlar. Problemet är implementationen, att det inte är så varsamt gjort för dom som bara har 1 tidning, inte konceptet i sig.

    En crossover är när en story börjar i en tidning och slutar i en annan. Nej nej nej till detta. Det är så jävla fel.
    Finns många serier som publicerats som crossovers som i sig är bra. Kraven’s Last Hunt som gick över alla spindelmannen-tidningarna under, vad var det, tre månader? Två? (och prenumererade du bara på en av dom var du stekt). På DC-sidan tyckte jag No Man’s Land var det bästa som Läderlappen varit på många år (många höll inte med, men så tyckte jag) men det var HELT orimligt att serien var upplagd i att ALLA läderlappsfamiljenserier crossovrade varandra i tolv månader. Det blev en hel radda med TPB:er sen när det var klart och det var så jag äntligen läste den, jag lånade dom av en kompis. (När den gavs ut hade jag två nummer, en två-nummers episode ”the code” med ett av Harleys äventyr i no-mans-land som började i Batman och slutade i Detective eller om det var tvärt om.) Men det är helt orimligt att man ska läsa serierna så.

    Och Marvel och DC gör fortfarande detta. Det typiska är att en company wide event är upplagd med en eller två separata nystartade maxiserier som ”kärna” och sen tie-ins, medan en family wide event är upplagd som en ”du måste köpa alla nummer”-crossover. Finns hur många som helst. The Other, Spider-Women nu, ja det har hållit på i många år. Började i X-Men-familjen (trist nog för det är ju mina favoriter). Så habituerad till detta har jag blivit att när jag läser en essential och ser att även numrena från systertidningen, som behövs för att kunna följa crossovern, är med, blir jag glad och tycker att Marvel varit ”generösa”. Men… det borde snarare vara baseline att en tidnings följetong ska fortsätta i nästa nummer av den tidningen. Om dom lydde den enkla grundregeln skulle jag (motvilligt) stå ut med hur många tie-ins som helst!

    Ett gästspel är när det inte är en story som korsar över utan bara en karaktär. Jag älskar ju X-Men och upptäckte dom när Wolverine gästspelade i McFarlanes adjektivlösa Spider-Man. Det var inte en fortsättningserie (eller ju det var ju fyra nummer av den spindelmannentidningen), det var bara ”Järven gästspelar i Spindelmannens tidning och dom löser en mordgåta”. Sånt vill jag se massor av. Det tror jag är den sundaste modellen för dom att sälja mer tidningar och bygga ett starkt shared universe. Droppa också gärna hints om saker som just då händer i den tidningen. ”Wolverine har sin gamla kostym för den nya blev förstörd i kriget mot Shi’ar i nummer femtioelva, reds anmärkning”. Det är bara en trevlig tease!

    Så en sammanfattning.
    • Crossovers: borde vara totalförbud!
    • Tie-ins: jag är trött på dom men jag kan acceptera dom. Behöver göras varligt.
    • Gästspel: är ju en del av poängen med ett shared universe, jag älskar dom och vill ha väldigt mycket av dom.

    Hur ska vi nu göra för att framföra detta budskap till redaktionerna på Marvel och DC? Simon har du några kontakter på någon väl-läst serie-opinions-sida ex vis?

    Gilla

  3. No Man’s Land är ju det perfekta ett exempel på hur dom hade kunnat göra shared universe på rätt sätt om dom hade haft lite panache.

    Gotham är förstört, är en postapokalyptisk gängkrigszon. I den utspelar sig en mängd intressanta vinjetter och äventyr.

    Som dom gjorde: Första lilla äventyret ”Now Law and a New Order” började i specialtidningen No Man’s Land #1, fortsatte i Shadow of the Bat #83, osv i fyra nummer totalt av fyra olika tidningar. Nästa lilla äventyr Fear of Faith började i Legends of the Dark Knight #116 (tidningen som dom LOVADE aldrig skulle ha några crossovers!) fortsatte i Shadow of the Bat #84, osv fyra nummer totalt.

    Som dom borde ha gjort: Det är helt OK att Gotham är förstört i alla tidningarna. Men varje äventyr borde ha gått i några konsekutiva nummer av EN tidning. No Man’s Land skulle inte ha varit ”en lång story” utan ”detta är status quo, under det kommande året”. The Code som jag hade som var en liten tvånummers sidohistoria om Harley Quinn och Jokern började i Batman #570 och slutade i Detective Comics #737. Istället kunde den ju ha gått i, ex vis, Batman #570 och Batman #570. Det är en relativt fristående liten saga, precis som dom flesta No Man’s Land historierna är, men den är definitivt färgad av miljön att den utspelar sig i det förstörda Gotham. Vilket är coolt, vilket är vad som gör den bra. Men den är definitivt ingen must have för att ”hänga med i No Man’s Land”.

    Det är fucked up. Det är 87 nummer tvärs över 16 titlar.

    Dom litade inte på sin idé tillräckligt mycket för att låta den bli status quo över det året som följetongen gick. Men dom litade på den så mycket att dom gjorde det obligatoriskt för alla läsare att commita till alla dom sexton olika läderlappstidningarna som gavs ut. Är inte det lite bakvänt prioriterat?

    Clone-sagan samma skit. Jag älskade Ben, älskade att se honom och Peter sida vid sida. Men varför trodde dom att vi läsare ville harva med Warren och hans olika experiment i tolv år. Dom borde ha introducerat Ben snabbt och sen droppat storyn med Warren efter några nummer. Det är inget fel att ändra status quo (jag älskade Superior Spider-Man också). Och att dom nu har gjort Miles till huvud-spindelman. Har inget mot sånt.

    Det jag inte gillar är en enda sak. När en följetong i en tidningen fortsätter i en annan. Hatar det. Det är dåligt oavsett vilken av dom två tidningarna man följer.

    Gilla

  4. Ska vara ”kunde den ju ha gått i, ex vis, Batman #570 och Batman #571”

    Gilla

  5. @Sandra: Tack för de precisa beskrivningarna av de olika företeelserna. Och jag håller med, gästspel är helt klart den mest drägliga, så länge det inte känns alltför krystat. I Spider-Woman-tidningen är det inga problem på den fronten, det är bara ett naturligt inslag att diverse Marvel-karaktärer poppar förbi, och Captain Marvel är ett stående inslag.

    Gilla

  6. Tack Simon. Men, jag skulle vilja ha ut det här budskapet lite. Just denna kritik mot ex vis NML och Kraven’s Last Hunt har jag inte sett framföras. Att folk är trötta på events öht ser man då och då (tyvärr allt för lite) men detta problem däremot, som förutsätter att alla måste läsa allt och hur otroligt hög in-tröskeln då blir, och skillnaden mellan problemen i en cross-over, i en tie-in, och i ett gästspel ser man sällan.

    Trots att dessa begrepp finns sen länge och haft sin en noggranna distinktion, så brukar dom oftast kritiseras alt hyllas alla på en gång. Tycker konstigt!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s