Färdigtuggat: Chew

Postat den

Precis som planerat blev det 60 nummer av tidningen Chew, och nyligen kom också följdriktigt den sista samlingen ut med serien om detektiven med de skumma matkrafterna, Tony Chu, som jag givetvis har läst. ”Givetvis” eftersom jag tycker så mycket om den här serien och den bisarra världen som den utspelar sig i; när jag först skrev om den var det med viss oro för att den kanske var en entricksponny som inte skulle hålla i längden men det visade sig att så var det inte alls 🙂

Tvärtom vinner mycket av Laymans särdrag som manusförfattare på upprepningens behag: De återkommande bildlösningarna (där min favorit nog är fågelperspektivsbilderna på en säng med varierande människor i dem, alltsom oftast i liknande poser), introduktioner av nya mycket specialiserade men fantasieggande matkrafter, leken med förväntningar tack vare saker som de rutor från det sista numret som dyker upp i mycket tidigare nummer. Tillsammans med Guillorys närmast uppsluppet karikatyrliknande teckningar gör det att serien hela tiden känns rolig och överraskande, det egentligen gruvliga innehållet till trots.

Definitivt en av de mer normala fågelperspektiwbilderna på en säng från Chew, och en glad sådan också!

Men slutomdömet om serien som sådant blir ändå inte riktigt en fullpoängare. Det är frustrerande nära men det finns en sak som drar ner omdömet, nämligen slutet. Utan att avslöja för mycket har de avslutande numren av tidningen en helt annan ton än resten; blandningen av humor, crazy och genuint drama finns serien igenom och balansen är hela tiden utmärkt, men mot slutet kapsejsar det. Tony Chu är alltid en väldigt arg och oförlåtande person, men eftersom så många av hans nära och kära är (oftast) charmiga knasbollar tar hans humör och svartsyn inte överhanden; han kan inte ens upprätthålla sin avsky för sin oerhört frustrerande och nonchalanta polispartner John Colby eftersom även denne egentligen gillar Tony, deras olika personligheter till trots.

Och mot slutet bli det alltför mycket elände och Tony Chu-raseri utan förmildrande omständigheter när den charmiga humorn saknas nästan helt, och läsningen känns därför märkligt deprimerande. Personligen anar jag ett misstag från Laymans sida: Han har berättat att han ändå från seriens begynnelse vetat exakt hur serien skulle sluta, och även om det har funnits fördelar med det (som alla referenser framåt i tiden i serien) har det här lett till att han inte kunnat låta bli att skriva just det slutet som han redan bestämt sig för. Men under årens gång har serien nog blivit någonting delvis annorlunda än den kanske var tänkt från början: Mycket tidiga skisser på karaktärer gjorda innan serien ens startat på riktigt visar en mer realistisk och allvarligare stil, och en del intervjuer jag läst antyder detsamma. Det kan nog helt enkelt vara så att Guillory extremt underhållande teckningar drivit serien åt ett lättsinnigare håll, och tyvärr matchar inte det sedan länge planerade slutet den faktiskt existerande serien :-/

Men jag måste trots missräkningen med slutet ändå säga att Chew har varit en av de absolut mest underhållande och roliga serier jag läst de senaste åren. Varje gång en av de mer eller mindre årliga samlingarna dykt upp har jag kastat mig över dem för att återigen få läsa om Tony, Toni, John, Poyo och den märkvärdiga värld de lever i, och det tycker jag fler ska göra 🙂

En mycket liten detalj som jag ändå fastnade för i Chew: Typsnittet som används när någon person med matkrafter ska beskrivas är alltid detsamma, och bidrar IMHO faktiskt rätt mycket till den alldeles egna karaktär serien har 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s