Svartsynt i rymden: The Omega Men – The End is Here

Postat den

Efter de senaste böckernas mysighet blir det idag någonting helt annat. Och det är inte så förvånande eftersom manusförfattaren är Tom King, mannen bakom den kolsvarta men mästerliga The Vision. Då handlade det om en av Marvels trotjänare i ny tappning, och i The Omega Men – The End is Here handlar det om några DC-figurer: The Omega Men, en grupp utomjordiska hjältar som aldrig gjort mycket väsen av sig försäljningsmässigt, och en av alla Gröna Lyktan-varianter, Kyle Rayner.

Själv har jag bara läst några sidor här och där med The Omega Men (hädanefter TOM) förut och då lämnade de inga minnen efter sig. Men det behövs ingen tidigare kunskap om dem när man läser boken för precis som i The Vision är det här en bok som står helt på egna ben (mestadels iallafall; se sista stycket): TOM är en grupp frihetskämpar/terrorister som för att få uppmärksamhet från galaxen kidnappar Kyle Rayner, en självutnämnd mäklare i kriget mellan TOM och Citadellet (organisationen som har makten på de planeter som TOM kommer ifrån), och avrättar honom i direktsändning för att visa hur allvarliga de är.

Så är TOM terrorister som de verkar vara efter inledningen, eller är de frihetskämpar som fortsättningen snarare antyder? Svaret är komplicerat, och egentligen finns inget svar. Citadellet upprätthåller tveklöst en diktatur, men samtidigt tillhandahåller de en råvara som resten av galaxen anser vara livsnödvändig, medan TOMs mål är försvarligt men medlen att nå dit är betydligt mer diskutabla, och medlemmarnas moral likaså.

Och fångad i det moraliskt grumliga kriget är Kyle Rayner. TOM vill att han ska hjälpa dem att för alla avslöja hur ont Citadellet är, men han kan inte förlika sig med deras likgiltighet över att offra människoliv. Boken igenom kämpas det med vad som är en rimlig kostnad när det enda sättet att stoppa lidande och död är att använda samma mynt, och Kings manus är beundransvärt fritt från pekpinnar när det visar på hur svårt det kan vara att avgöra vad som är rätt och fel, och att bara för att en part har fel behöver inte motståndaren ha rätt.

Manuset innehåller en hel del starka scener och känslor, men den kyliga analysen dominerar. Till skillnad från i The Vision så finns ingen analyserande och kommenterande berättare, men här finns istället analyserande karaktärer som spelar samma roll, som försöker förklara och försvara inför sig själva varför de handlar som de gör:

Båda serierna utmärks av en nästan märkligt distanserande känsla och jag är faktiskt lite förvånad att jag tycker så bra om dem trots det; när jag tänker på det tänker jag att det borde göra mig mindre känslomässigt involverad men så är det inte. Framförallt i The Vision bryr jag mig om karaktärerna som fastnat i en ödesbestämd tragedi, och det blir rejält sorgligt. The Omega Men – The End is Here är inte riktigt lika vass på den fronten eftersom ingen av huvudpersonerna riktigt engagerar mig; det blir mer av en opersonlig sorg över hur tilltrasslad och hemsk situationen är.

Grafiskt är TOM – TEiH mer lössläppt än den klaustrofobiska The Vision, men science fiction-genren och rymdmiljöer till trots finns hålls även här samma strama tyglar i seriesidorna, där 3×3-layouten som den här ovan dominerar (men friare layouter förekommer också när handlingen blir mer action-inriktad):

Huvudsakliga tecknaren Barnaby Bagenda har en stil som tillsammans med Romulo Fajardo Jrs färger passar utmärkt till en science fiction-serie som den här, med en tydlig känsla av utomjordiskt när så behövs, parat med en jordnära inställning till figurteckning, utan de alltför vanliga superhjälteöverdrifterna.

The Omega Men – The End is Here är ytterligare ett bevis på att Tom King är någon man bör hålla ögonen på, även om boken inte är riktigt lika top notch som The Vision. Förutom redan nämnda skillnad vad gäller karaktärernas styrka känns det också som om Kyle Rayners historik som en grön lykta trots allt spelar lite större roll här än vad The Visions som en Avengers-medlem gjorde, och det gör att boken inte har samma helgjutna karaktär. Men bra är den och läsvärd likaså, och jag vill också ge den ett personligt plus för att den känns betydligt mer som en science fiction-serie än som en superhjälte-dito, och jag är ju nu en gång för alla ett mycket större fan av det förstnämnda 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s