Dags att skriva om en tjock lunta rykande färsk gammal svensk seriekultur i formen av Lilla Fridolf – Alla årsalbum 1958-1970, en bok som föga förvånande med tanke på titeln men mycket förvånande med tanke på hur udda idén är samlar ihop alla julalbum med Lilla Fridolf från starten till dess att albumen övergick till att publiceras i färg. Här är det alltså färgläggning à la lingonsylt som gäller, och som alla som läste serier innan 80-talet känner igen:
Men färgläggningen är självklart inte det väsentliga utan innehållet, ett innehåll där alla serier är skrivna av Rune Moberg och tecknade av Torsten Bjarre (med någon hjälp av assistenter på enstaka sidor ser det ut som) där vi får följa familjen Olsson, dvs:
- Fridolf själv, en man i övre medelåldern som jobbar på kontor och vars största nöje är att gå ut på krogen Södra Brunn tillsammans med sina vänner. Sinnebilden av en toffelhjälte och symptomatiskt nog mycket mindre än sin hustru, och hans giftermål med och relation till Selma är det centrala nav som allting i serien cirklar runt. Men deras relation är inte riktigt lika enkel att beskriva som man först skulle kunna tro.
- Selma, hemmafru men säkerligen mycket dugligare än Fridolf om hon skulle getts chansen till jobb+karriär. Hennes personlighet är svårare att fånga eftersom hon huvudsakligen är reaktiv: Handlingen igångsätts nästan alltid av någonting som Fridolf gör eller råkar ut för, och sen agerar Selma på det.
- Lillen, deras dotterson, en liten kille som i början huvudsakligen är en busunge som bara är med för att kunna skämta om hur småbarn är, men som allteftersom växer upp till den som är förnuftets röst när Fridolf och Selma spårar ut alltför mycket i sina ofta förekommande gräl. Också mycket intresserad av poliser och deckare, någonting som Moberg i senare serier än de här använder lite väl ofta för att dra igång enklaste sortens intriger med tjuvar, kidnappningar osv. Verkar hänga mer hemma hos morföräldrarna än hos sig själv, så jag undrar hur hans hemliv är…
- Lillens familj bestående av föräldrarna Maggan och Valdemar, men de är mestadels bara utfyllnad de gånger det krävs att hans föräldrar ska synas till. I ett av julalbumen dyker också en lillasyster till Lillen upp, men jag undrar jag om det bara var ett tillfälligt påfund av Moberg för att handlingen krävde en sådan lillasyster (Lillen känner sig bortglömd och rymmer hemifrån) för jag kan inte minnas att jag någonsin sett till henne senare, även om det förvisso är rätt många år sedan jag läste Lilla Fridolf som liten 🙂
Så en tämligen standardiserad uppsättningen karaktärer för en familjekomedi, inklusive de med tanke på att Lilla Fridolf skapades på 50-talet givna rollerna med arbetande makar och hemmavarande makor, där makarna endast önskar att umgås med sina kompisar och när de kommer hem servas av de makorna, men istället tvingas använda det mesta av hushållets pengar på shopping utförd av de senare som dessutom ständigt hunsar dem.
Inte originellt och inte precis fräscht, men om man kan överse med de ytterst traditionella könsrollerna så är det här faktiskt betydligt bättre serier än man skulle kunna tro. Mycket beror det på Bjarre som tecknar ack så prydligt, med rakbladsskarpa linjer men också med mycket fart och rörelse; det påpekas i efterordet att han var en av de första svenska serietecknarna som anammade fartstreck, ljudeffekter som en del av bilden, stänkande svettsdroppar, och alla andra påfund från amerikanska serier som gör sidorna så mycket skojigare att titta på.
Jag tror mest det är Selmas sylvassa näsa som får mig att tänka så, men jag tycker nog det finns en del gemensamma drag med Irving Tripps teckningar i Lilla Lotta/Little Lulu: Samma säkra linje, samma tydlighet, samma action när det krävs, även om Bjarres teckningar inte är fullt lika renskalade som Tripps. Och ibland, och det misstänker jag är mer Bjarre än Moberg, lite av samma absurditeter 🙂
Men också Mobergs manus förtjänar beröm. Jag är kanske partisk på grund av mitt Lilla Fridolf-läsande som liten knodd, men som en som också läste svenska serier som Kronblom och Agust & Lotta som liten så skulle jag säga att det finns en stor skillnad med Lilla Fridolf jämfört med de två andra: Visst bråkas det hos Olssons, inklusive handgemäng (där Fridolf oftast drar det kortaste strået) och visst tar båda två alltid chansen att säga något retsamt om den andra när tillfällen dyker upp, men samtidigt finns det ganska gott om scener som visar att de både tycker om varandra och att de utgör ett team; när de samarbetar lyckas de nästan alltid riktigt bra, och så finns ju Lillen som gjuter olja på vågorna när de svallar för höga. Och både Fridolf och Selma är väl medvetna om hur nyttigt det är för dem när Lillen finns med:
Personligen gillar jag just de scener när Fridolf och Selma tar sig i kragen och jobbar tillsammans alternativt är snälla mot varandra. Delvis säkerligen för att det är en trevlig omväxling till det eviga gnabbandet som det kan bli lite väl mycket av om man sträckläser de här 300+ sidorna serier, men också för att serien i de ögonblicken känns mer tidlös och originell, när två tämligen gamla personer bryter mot klichéerna. Plus också för att det i julalbumen handlar om långa sammanhängande historier; mitt (diffusa men dock) minne från barndomen är att de korta serierna i tidningen inte hann med några subtiliteter utan mycket oftare bara bestod av de enklaste sortens skämt om en toffelhjälte och hans dominerande maka, medan de längre berättelserna kräver mer variation av manuset.
Och sen finns det förstås humor att utvinna även i gräl; ibland (men tyvärr inte så ofta som jag skulle kunna hoppats) lyfter grälen och blir mer sublima i en helvetesversion av hur ett äktenskap kan vara där båda parterna sedan länge nötts ner av de ständiga bråken och där båda två vet precis var den andras svaga punkter finns, men ingen av dem förmår att bryta mönstret. Lite av moderna komedier där man ska skratta åt hur fruktansvärd situation är alltså!
Men till syvende og sidst är det som gör boken läsvärd för mig helt enkelt att det är en trevlig bok med trevliga serier. Den fysiska utgåvan i sig är inbjudande, med en härlig tjocklek och lockande design, och den känns generös med både ett inledande förord som förklarar dels vad serien är för någonting (vilket kan behövas eftersom det som sagt finns en del tidstypiska inslag som man ska vara beredd på, och alla läste knappast Lilla Fridolf som barn) och dels varför boken getts ut, 50 sidor avslutande artiklar om allt från Bjarres målningar på ett utedass i skärgården till olika (påhittade) bilmodeller i serien, och så själva cloun: Drygt 300 sidor serier som trots vissa gupp på vägen ändå hela tiden är en behaglig och underhållande resa, skapad och genomförd av två fullblodsproffs.
Simon säger 
Är nog att hon ska föreställa vara känslig för allt som påminner om hennes storleksmässigt generösa rumpa.
Ja, Selmas reaktion. men kvinnan-i-prickigts reaktion?
Ledsen om det lät som jag trodde du läst slarvigt; vet hur bra du är på serieanalys av det slaget så slarvet var mitt!
Och jo, hundserien går nog lite snabbt och abrupt. Fast i dansserien tycker jag just att Selmas reaktion i sista rutan är det som gör en; jag läser den som att hon inser både sin egen (ganska förståeliga) dubbelmoral och hur både hon och Fridolf fånat sig (Lillen not so much).
Hon går från att inte kunna sova en sekund med monstrumet i huset till att, mellan två rutor, säga ”du skulle bara våga” och har sen monstrumet tryggt bredvid sig. Implicit är att hunden blir på hennes sida efter att Fridolf sparkat henne i magen men att det är sån skillnad mellan ruta fem och sju är… något jag tycker serien kunde ha hanterat bättre.
Med dansen så vill serien både ha kakan (”Fridolf gjorde fel som bara vill dansa med den vackra”) och äta upp den (”Fridolf gjorde rätt som hittade kryphålet i dubbelmoralisten Selmas krav”). Men det var inte det som var mest förvirrande utan det var vad som händer mellan ruta åtta och nio. Jag letade förgäves efter nån ”fram-rumpa” eller liknande som kunde förklara kvinnan-i-prickigts reaktion.
Eller för den delen Selmas reaktion i ruta tio.
Missförstå mig inte. Jag kunde redan innan mitt inlägg, genom att läsa sidorna ett par gånger, klura ut vad serien menar. Men vi har pratat om dåligt flöde och dålig läsbarhet i serier tidigare och här har vi ännu tydligare exempel på det.
Ska väl säga nåt positivt också; jag tycker om teckningsstilen, textningen och färgläggningen.
Sidorna är begripligare när man läser serien: Att Selma ändrar uppfattning om hunden (som hon tidigare visat sig ogilla) bara för att den nu morrar åt Fridolf istället för åt henne känns rimligt med tanke på tidigare gräl mellan dem; vad gäller dansen gillar Fridolf inte att dansa alls, vilket han talat om tidigare, förutom nu då med en ung vacker kvinna; bilresan är egentligen inte en rolig punchline i sig (för som du säger är den svag) men betydligt bättre som stämningshöjare just för att både Selma & Fridolf vet hur mycket bättre deras semester blir med Lillen som medlare, även om ingen av dem skulle erkänna det.
Detaljstudier av serien gör svagheterna (inte värst originella skämt, nattståndna könsroller, mm) uppenbara, men det som är bra är helheten som definitivt är större än summan av detaljerna. Tycker alltså jag 😉
Måste säga att några av sidorna du visar här är exempel på en… ganska dålig serie, som serie beträffat. Den här sidan med hunden. Som först Selma vill att Fridolf ska köra ut för hon är rädd för att sova med den. Sen helt plötsligt förbjuder hon honom från att köra ut den för han ska sova med den. Missing reel? Sen när dom bjuder upp till dans. Vi ser i sjätte rutan att Fridolf kan dansa. Så frågan i första rutan blir då legitim — varför dansar inte F med S? Och varför blev damen i prickigt så arg på Lillens lite töniga kommentar?
Den minst förvirrande serien är bilresan. Den är en shaggy dog som lägger hela sidans krut på en enda punch, en förutsägbar och väldigt tam punch.
Jag har minnen från att läsa några enstaka nummer av denna serie från tidiga 80-talet och tyckte då den var helt OK. Fick också intrycket att det var en relativt sen version av serien (och den här samlingen tar mkt riktigt slut 1970). Men, dessa tre sidor är inte bra.