The Man From the Great North

Postat den

En inte helt korrekt överskrift, med tanke på att boken innehåller 1.5 äventyr med 1 man

Ibland händer det sig att en serieskapare blir så intimt förknippad med en av sina serier att alla andra glöms bort. För Hugo Pratt var den serien Corto Maltese, en serie så unisont hyllad av seriekritiker och omtyckt av läsare att hans andra serier sällan nämns, och det är synd eftersom det finns en del godbitar där. Men tyvärr är The Man From the Great North inte en av dem.

The Man From the Great North är en ganska kort sak (48 sidor) och med mycket lite text; det tar 13 sidor innan den första repliken yttras. Handlingen är både trivial och komplicerad: Jesuit Joe, titel- och huvudperson, är en man helt utan skrupler som ömsom mördar, ömsom hjälper de människor han träffar på när han driver fram genom Kanada. Mycket händer på sidorna men det behöver man i sanningens namn inte bry sig om eftersom Joe bara gör vad som faller honom in, och den inställningen kännetecknar också Pratts manus som känns som en improvisation, som om det skrivits i samma stund som han tecknat sidorna.

Seriesida

Ett tag trodde jag att det skulle visa sig finnas någonting mer i historien, när Joe stjäl en mountie-uniform han hittar och sedan spela med när andra tar honom för en kanadensisk polis. Med tanke på att Joe har en fransk pappa och en indiansk mamma och hur rasistiskt indianer behandlades, tillsammans med att Pratt definitivt inte tyckte om de koloniala tankesätten, vore det ju inte förvånande om det skulle visa sig spela en roll i Joes personlighet.

Men inte då; det finns ingenting som tyder på att Joes bakgrund spelar någon roll i seriens handling. Det närmaste det kommer är i en scen där Joe besöker en gammal präst som var den som lärde honom katekesen, men även här känns det mest som om Joes behandling av prästen är nihilism snarare än en protest mot en påtvingad religiös uppfostran.

Man skulle iofs kunna säga att bara det faktum att han har indianska anor och att han klär ut sig till mountie i sig är en kommentar till hur indianerna behandlades, men jag tror nog fortfarande att Pratt enbart såg serien som en chans att teckna det han just då kände för att teckna.

Och det finns ett helt okej, kanske till och med ett bra album, insprängt mellan pärmarna här. Det albumet har visserligen ingen djup handling eller personteckning, men när Pratt tecknar fritt blir det vackert och med en underbar känsla i illustrationerna, och det räcker långt även om det är lite för mycket meningslös action och för lite rena stämningsbilder. Problemet är bara att det albumet, som också är samma album som ursprungligen gavs ut 1980, inte är det album som nu finns tillgängligt på engelska.

The Man From the Great North har nämligen två inslag som ursprungligen saknades, och både två försämrar serien drastiskt:

  • 1984 påbörjade Pratt en uppföljare till serien, men efter ett 20-tal nya sidor avbröts publiceringen, och sen återvände Pratt aldrig till den, och den oavslutade serien ingår i albumet.  De nya sidorna är i samma stil, dvs ordkarga men proppade med action, så ingen förändring där, men tyvärr får vi också en förklaring till hur det första albumet slutade. Varför tyvärr? Det öppna slutet som låter läsarna själv fantisera om vad som egentligen hände är nog det i manuset (om det nu fanns något manus) som jag tyckte bäst om, så att komma med en uttrycklig förklaring av detsamma är enligt mig ett stort misstag.
  • 1991 gjordes en film av serien, och till filmen ombads Pratt göra storyboards. Dessa storyboards utvecklade också historien och förklarade mer av vad som hände, och i den här utgåvan har dessa storyboards lagts in i serien där de kronologiskt passar in. Mer bilder av Pratt låter ju lockande och nog är de spontana teckningarna snygga, men de förstör helt rytmen i serien, både på grund av att stilen är helt annorlunda och för att de klumpigt förklarar alldeles för mycket av vad som pågår. Det kanske fungerade i filmen, men eftersom en styrka i Pratts serier är att de lämnar så mycket till läsaren att fundera på själv förstör de här bara stämningen.

Storyboardsida

Så visst, som Pratt-beundrare är det roligt att även andra serier av Pratt än Corto Maltese översätts, men den här utgåvan har stora problem. Men det blir bättre om man när man läser den helt sonika hoppar över storyboards-sidorna och det andra albumet, för att senare när man läst det ”riktiga albumet” kanske återvända och läsa storyboardsen som sidokommentarer till serien snarare än något som ingår i serien per se, och det andra oavslutade albumet kan man vänta med något år eller två innan man läser, när läsningen av det första albumet hunnit sjunka undan. Enkelt, eller hur? 😉

»

  1. Ping: Två tidiga Pratt-serier | Serienytt.se

  2. Ping: Två tidiga Pratt-serier | Simon säger

  3. En vecka tog det innan jag läste det som finns av den andra delen. Mer av samma sak och ett spekulativare ”slut”, inget mer. Förstår att Pratt inte brydde sig om att göra klart den. Hade han några nya idéer så märks det inte här. ”Längre men inte bättre” stämmer definitivt.

    Lite funderar jag dock på vilka de övriga albumen i serien ”One man, one adventure” kommer att bli. Förhoppningsvis mer av Hugo Pratt.

  4. Håller helt med om att Pratt är som bäst när han låter läsarna få fantisera mer. Och nog finns det många Director’s Cut som är klart sämre än den releasade versionen; om det klippts för att bolaget ville det mot regissörens vilja är det en sak, men ofta känns det som om de där specialversionerna bara är längre, inte bättre.

  5. Läste ”huvudberättelsen” nu och tycker att det är en intressant och stämningsfull historia, om än klart våldsammare än vanligt för att vara Pratt. Han har uppenbarligen inte gjort färgläggningen själv (två andra anges på titelsidan) och känslan av storyboardsidorna blir lite densamma som när det dyker upp ”Director’s cut”-versioner av populära filmer. Pratt tjänar helt klart på att utelämna information och låta läsaren fylla i själv. Det kommer en drömsk känsla över serierna som man gärna vill ha kvar. Nu ställer jag in boken i hyllan, men jag lär nog inte kunna vänta i ett år eller två innan jag läser det som existerar av fortsättningen.

  6. Jag hade såklart inte haft någonting emot svartvitt själv 🙂 Det är snyggt färglagt, som ofta med Pratts serier, men Pratt är egentligen alltid bäst i svartvitt, även om jag också gillar hans vattenfärger (som det ser ut iallafall) på omslag och i storyboardsen här

  7. Jag ska helt klart följa dina instruktioner när jag får hem boken. Får se om det funkar eller om innehållet inte håller måttet i alla fall. Har annars bara skummat recensionen. Trodde för övrigt att boken var i svartvitt (förlaget visade en suggestiv svartvit sida på bloggen under inktober), men där hade jag uppenbarligen fel…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s