Satania

Postat den

Mer franskt, och den här gången från för bloggen gamla bekanta serieskapare: Teamet Fabien Vehlmann & Kerascoët som tillsammans gjorde serien Svart tomtebloss är tillbaka, nu med det till engelska översatta albumet Satania.

En ung man vid namn Christopher försvinner efter att en olycka inträffat när han spelunkat i sin jakt på en mytisk underjordisk civilisation som hans mamma talat om. Hans syster Charlotte vägrar tro på att han är död och ordnar i sin tur en expedition som ger sig ner i grottan för att finna honom, och vi får följa deras som det visar sig helvetiska resa neråt.

Låt mig börja med det som är bra:

  • Kerascoëts teckningar är som alltid när tecknarparet Marie Pommepuy och Sébastien Cosset suveräna. De är bra på alla typer av serier, men när det som här handlar om suggestiva miljöer och fantastiska händelser är de i sitt esse. Vad de också demonstrerar här är att de även behärskar en explosivt expressiv färgläggning; i serier som Skönheten var färgerna enkla och rena, i Svart tomtebloss var det mjuka akvarellfärger, och här är det återigen akvarellfärger men av det mycket vildsinta slaget. Och japp, det ser riktigt riktigt bra ut. Att huvudpersonerna sen alla är tydliga individer (ingen risk att ta fel på person här inte) och att varelserna är både skrämmande och imponerande egenartat skildrade, även när det handlar om ”traditionella” mytiska diton är inte ett dugg överraskande 🙂

  • Vehlmanns manus har också sina poänger när det gäller att hitta på miljöer och väsen som Kerascoët sedan så förtjänstfullt illustrerar. Jag vet i och för sig inte vem som designar vad, men visst ska Vehlmann ha sin del av berömmet för framförallt miljöerna i albumets andra halva.
  • Vi får visserligen läsa den här serien flera år efter det franska originalet, men å andra sidan presenteras hela berättelsen i en avslutad bok istället för som i Frankrike i två volymer. En berättelse som den här gör sig enligt mig klart bättre som ett avslutat helt; att bara läsa första halvan skulle känts rumphugget.

Men det finns tyvärr också ett stort problem med serien och det felet är helt och hållet Vehlmanns: Manuset är, för att inte skräda orden, inte bra. Alls.

Först och främst finns det flera hål i berättelsen, och det i viktiga delar. Och här kommer spoilers; för att hoppa över dem, fortsätt läsa efter nästa bild; ni får helt enkelt tro mig när jag säger att Vehlmanns manus slarvar rejält i detaljerna 😉

.

.

.

.

.

Det värsta slarvet är att hela förutsättningen för historien, nämligen moderns berättelse, visar sig inte existera. Hon har berättat att djupt nere i Jordens inre finns helvetet, dvs någonstans där djävlar och demoner existerar, vilket i serien visar sig stämma precis. Men det avslöjas också att hon fantiserade ihop det hela utan någonting som tydde på att det skulle vara sant när hon hamnade på ett psykiatriskt sjukhus. I serien kommenteras det osannolika i exakt en pratbubbla där det liknas med hur Christofer Columbus trodde sig ha landstigit i Indien när det istället var i Amerika….

En annan detalj är hur en av personerna som följer med i expeditionen avviker från de andra när de i första halvan stöter på en mänsklig civilisation, innan de trängt alltför djupt ner. Att han inte följer med längre ner nämns men sen glöms han helt sonika bort, utan vidare kommentarer, och det känns klart snopet eftersom serien ganska tydligt antyder att han kommer dyka upp igen.

Eller för den delen civilisationen själv; hela episoden som utspelar sig där känns meningslös. När medlemmarna i expeditionen blir tillfångatagna tror de att de befinner sig i en riktig knipa, men sen släpps de loss och de styrande i staden berättar att deras plan när de lämnade ytan var att grunda ett Utopia under marken. Hela tiden väntar jag på hur det ska visa sig vara en chimär, men det enda som nämns är en kommentar i bakgrunden om hur ont det verkar vara om kvinnor, och sen var det ingenting mer med det. Poängen med besöket? Ingen, bara sidutfyllnad.

Men egentligen är det andra saker än manus-slarv som gör att jag i det stora hela inte gillar Vehlmanns manus, och det är de brister som hans serier brukar ha: Han är dålig på att få flyt i berättelser och att berätta en sammanhållen historia, och han är alldeles för het på att slänga in våld (inklusive sexualiserat sådant) utan att det känns som om berättelsen kräver det. Det syntes i Alone, det syntes i Svart tomtebloss, och det syns i Satania.

Låt mig göra en liknelse som slog oss när jag åt middag ikväll med en kompis och vi kom in på Vehlmanns manus: Han påminner mycket om Mark Millar, engelsmannen som ibland har bra idéer till serier men är betydligt sämre på att genomföra dem. Båda vill uppenbart göra serier ”för vuxna”, båda är ambitiösa, men de har också fått för sig att det innebär att de måste chockera och överraska läsaren för överraskningens egen skull.

De skriver som fans snarare än författare, fans som längtat efter att äntligen få visa världen att serier med gulliga och charmiga teckningar (Vehlmann) eller superhjältar (Millar) visst kan innehålla både hinkvis med blod och naket. Första gången/gångerna man läser någonting av dem kan det känns fräscht (well, typ) och annorlunda, men sen känns det istället bara unket och förutsägbart. Båda har gjort serier som är värda att läsa, men alldeles för ofta faller de tillbaka i sina alltför väl upptrampade spår.

För att det inte ska råda någon tvekan gillade jag ändå Satania, men det är nästan helt Kerascoëts förtjänst. Vehlmanns bidrag är ett av hans sämre manus och det gör mig faktiskt mer irriterad nu när jag skriver om det eftersom jag då inser hur lusigt det är; en del serier blir bättre i efterhand när jag tänker på dem, en del sämre, och Satania ansluter sig tyvärr till de senare. Så läs den utan att tänka för mycket på handlingen och njut istället av Kerascoëts linjer, färger och fantasi.

Tro mig när jag säger att den här sidan är mycket mer imponerande när den fyller ett helt uppslag i boken än som en ganska liten bild här på bloggen 🙂

»

  1. Ännu en gång kommer mitt greasemonkey javascript, lkfv.js, som byter ut ”kompis” mot ”livskamrat, frälsare och vän” väl till pass här på Simon säger!!!

    Till ämnet:

    En annan stor likhet mellan Vehlmann & Millar är ju att dom båda älskar att åka coattails på bättre författare genom att skriva ”uppföljare” och sånt.

    Gilla

  2. Ping: Årskrönika 2017: Serierna | Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s