Stort och smått: Prins Valiant och Death Note

Postat den

Förra helgen skrev jag några ord om hur man kan lösa trycktekniska problem, så därför tänkte jag den här helgen nämna några extrema tryckta serieproduktioner. Först ut: Den till ytstorleken gigantiska Prince Valiant Studio Edition:

Prins Valiant-boken, här med ett vanligt Tintin-album som storleksjämförelse

De senaste åren har det publicerats rätt många imposanta böcker som den här, där man tryckt originalteckningarna till diverse kända serier och serietecknare. Det handlar med andra ord om utgåvor där teckningarna är poängen, teckningarna som de sett ut när de lämnat tecknarens ritbord innan färgläggning och tryck, och oftast i samma storlek som originalteckningarna, även om en del, som just Prins Valiant, har krympts en smula eftersom originalen är så extremt stora.

Ibland har det som när det gäller Prins Valiant resulterat i böcker med ett urval sidor (160 sidor här) eftersom det inte går att publicera alla sidor, ibland med kompletta serier som exempelvis Frank Miller och David Mazzucchellis Daredevil: Born again. De är också tryckte ”i färg”, men det innebär inte färglagda utan att de inscannade teckningarna inte gjorts om till svartvitt, allt för att ge en så trogen representation av originalen som möjligt.

Dyra är böckerna också på grund av det ovanliga formatet och de små upplagorna, och själv har jag ärligt talat ignorerat dem; de kändes mer som försök att få riktiga fans att betala ännu mer för serier de redan har, med hjälp av löjligt dyra specialutgåvor. För den som är väldigt intresserad av serietecknandets hantverk kan det förstås vara intressant att kunna närstudera original, men för andra läsare tyckte jag att det verkade lite onödigt. Men sen så utannonserades alltså den här boken förra året, och för första gången blev jag lockad. Prins Valiant är för mig någonting alldeles extra, och jag har bara sett enstaka original av serien på riktigt tidigare, så…

Vad tyckte jag då om boken, nu när jag fått den och läst den (i den mån man nu läser en sådan här bok…)?

På ett sätt är jag nöjd, på ett sätt mindre nöjd. Det som är bra är att jag inte kan klaga på boken, den är precis allt den utgett sig för att vara: Det är ett rikligt urval av sidor, och jag är glad att några av de mest klassiska ingår med tanke på hur länge sedan det är serien gjordes och redaktören har mestadels fått utgå från de originalteckningar som fortfarande finns kvar. Någon enstaka sida ser inte helt perfekt reproducerad ut och jag såg i en artikel att det beror på att ägaren till några original var lite svår att övertala att göra riktiga inscanningar så istället användes en kamera; en proffskamera förvisso men ändå. Men det är bisaker för huvudsakligen ser det närmast perfekt ut. Man ska vara förberedd på en sak: Det svarta är inte helt svart, antagligen beroende att bläcket bleknat, och det som ursprungligen var vitt har nu med ålderns rätt gulnat. Med andra ord, sidorna återger troget hur originalen ser ut och är inte ett försök att återskapa hur sidorna såg ut när Foster precis hade tecknat dem. 

Originalet. Notera Fosters anvisningar till färgläggaren med den röda linjen till höger; i mer avancerade fall somhimlabakgrunder nöjer sig Foster på liknande sätt med att markera molnens generella former.

Det tryckta slutresultatet

Så jag gillar att bläddra i boken. Otympligt är det att läsa förstås, det behövs ett stort bord som jag kan lägga upp boken på, men det är bara kul.

Det jag är mindre nöjd med är att se serien i den här storleken gör att jag verkligen önskar att seriens vanliga utgåvor skulle ges ut i samma format. Storleken på boken är ungefär samma som sidorna ursprungligen trycktes i, dvs en helsida i en gammeldags söndagstidning, och det märks att serien är gjord för det. Det är inte alla gånger som serier blir bättre i stort format men Prins Valiant var gjord för det, och det är också en av alla tiders bäst tecknade serier så den borde få avnjutas i sin rätta storlek. Att gå tillbaka till de vanliga utgåvorna känns ärligt talat lite ynkligt nu. Fast helt illa är det ändå inte; i veckan dök den sextonde volymen av Fantagraphics återtryck av prinsen upp och även om jag hade flera andra serier & böcker jag höll på att läsa droppade jag dem alla och gav mig istället på Valiant; den är så bra, oavsett format, att jag inte kan hålla mig 🙂

Avslutningsvis några ord om en helt annan serie och en helt annan typ av utgåva, nämligen inläggets ”smått”: Den senaste engelska versionen av Death Note, Tsugumi Ohba (manus) & Takeshi Obatas (teckningar) övernaturliga thriller. Serien ifråga har jag inte recenserat tidigare men jag har tagit upp Bakuman, parets utmärkta serie om ett par vänner som jobbar som serietecknare, och även Obatas Hikaru no Go, succéserien om den Go-spelande Hikaru. Death Note handlar om vad som händer när en dödsgud med flit lämnar sin bok på Jorden, en bok med vilken man spårlöst kan döda vem man vill genom att skriva ett namn i den, och boken hittas av en ung man som föresätter sig att göra världen bättre genom att göra sig av med alla han ser som onda.

En riktigt bra thriller, även om den kanske håller på lite för länge, men en serie som jag själv bara läst i digitalt format. Jag har flera gånger funderat på att köpa någon av de amerikanska fysiska utgåvorna; antingen den första med tolv volymer i vanligt standardformat, eller Omnibus-utgåvan i något större format och innehållande två volymer / bok. Men det kändes lite dyrt med någon tusenlapp eller två för en enda serie (säger alltså han som betalade cirka 1500:- för en enda Prins Valiant-bok…), ett problem med många japanska serier som jag upptäcker först när de redan hållit på ett tag och investeringen att köpa det som redan kommit ut blivit väl stor.

Men så i höstas fick jag syn på den kommande tredje utgåvan: Death Note All-in-One Edition. Sidstorleksmässigt i den vanliga ganska lilla manga-storleken men sidantalmässigt en bjässe, med 2400 sidor i en bok:

Så nu kan jag alltså äntligen läsa serien icke-digitalt! Jag har börjat kolla i den och sidorna är tunna och viss genomsläpplighet har det så att andra sidan skymtar igenom, men inte så det stör. Jag tänker spara boken till i sommar för jag tror att den kommer passa perfekt för hängmattan 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

»

  1. Ping: Årskrönika 2018: Serierna | Simon säger

  2. Spoilern (rot13 för de som inte vet, kan kollas här: http://www.rot13.com): Låter rimligt som teori faktiskt!

    Söndagssidan (mha Google och det jag läst om PVs historia): Jupp, ursprungligen fick de viktigaste söndagsserierna hela sidan för sig själva, dvs cirka en halvmeter höga. Sen efter hand blev det vanligare med halv- och tredjedels-sidor, osv med krympande format. Prins Valiant var som jag förstått det nästan ensam redan på 50-talet i att fortfarande ha en hel sida för sig själv och var till slut kvar helt ensam om det, men 1970 var det t o m tji för Valiant 😦

  3. Hörde en fan-teori om Death Note & Bakuman. Spoiler för båda:

    Ngg uhe Erirefv fyhgne v Onxhzna, få fxhyyr Qrngu Abgr un fyhgng rsgre xnzcra zbg Y.

    Ang söndagssidor: tog varje verkligen upp hela sidan? Coolt isf, men, delade dom inte upp den?

    Iofs när DC gjorde sin (svindyra) söndagssidegrej med DC-hjältarna för några år sen så fick dom ju hela sidan var, har jag för mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s