Och nu, några bilderböcker: Mallan

Postat den

Som omväxling till alla serier tänkte jag idag skriva några ord om två bilderböcker som jag fått som recensionexempler: Mallan är med & Mallan kommer bort, båda skrivna och illustrerade av Nicolas Križan. Varför tar jag upp bilderböcker? Well, det är inte alltid så lätt att skilja på serier och bilderböcker. Jag har tidigare skrivit om serier som saluförts som serier men som i mångt och mycket känts som bilderböcker, som Ricardo Liniers serier, och böcker som kallats bilderböcker men legat serien nära, som Legenden om Sally Jones. Att sen Mallan-böckerna ges ut av serieförlaget (mestadels serier iallafall) Epix och att Križan i många år jobbat med serier gör också sitt till 🙂

Mallan är med, den första boken och Križans debut som bilderboksförfattare, är en mörk liten bok. Upplägget är något vi sett i många bilderböcker, kanske framförallt i nyare sådana: Mallan vill bli kompis med de andra barnen, men det är inte så lätt som hon hoppats.

Men om intrigen startar traditionellt avlöper den inte på det vanliga sättet. Det blir närmast en mini-skräckis när de andra barnen gräver ner Mallan till halsen i en grop, och sen lämnar henne i skogen med förmaningen att aldrig skvallra om vad som hänt. Och att vara ensam i skogen i natten utan att kunna komma hem är läskigt, och ännu mer så med alla djur och konstiga läten.

Allt avlöper visserligen väl när Mallans pappa hittar henne och tar med sig henne hem igen, men någon katarsis blir det aldrig: Pappan ler lyckligt ovetande om leken som pågått, och Mallan är fortfarande uppskrämd men har lärt sig läxan att aldrig skvallra. Så när boken är slut har problemen inte löst sig för Mallan och de andra barnen har inte ändrat sig, så nästa dag lär någonting liknande hända igen…

Mallan kommer bort börjar också den med en klassisk bilderbokssituation när Mallan bråkat med mamma och rymmer ut i skogen eftersom hon är så arg att hon nästan exploderar. Men när ilskan går över vet hon inte längre var hon är, och dessutom dyker en konstig krumelur upp som hon inte ens kan prata med men som också är en smula vilse:

Mallan kommer bort har en lugnare och snällare ton. Vi får inte ens veta vad bråket med mamman handlade om, och Mallans ilska går snabbt över. Och den här gången slutar det lyckligt när mamman hittar Mallan och både ser lika glada ut, och Mallans nya (och för mamman okända) vän har också hittat hem igen. Jag måste nog säga att jag saknade de lite mer jobbiga inslagen eftersom den här boken känns aningen tam efter att ha läst den första med dess stora dramatik.

Mallan-böckerna har en genomgående design, där exempelvis färgerna förtjänar några ord: Den mer känslomässigt upprörda Mallan är med har en genomgående relativt oharmonisk lila/skär färgskala medan den mer vilsamma och lyckligt avslutade Mallan kommer bort istället har den nerlugnande gröna färgen som sin huvudfärg.

Och att Križan jobbat med just design och serier förut märks också på saker som textningen, där texten är en integrerad del av sidorna snarare än att vara en avskild del; bokstäverna är en del av teckningarna.

Men lite känns det som om designen ibland går ut över läsbarheten, åtminstone om tanken är att de små ska kunna läsa själv. Bokstäverna är knepiga att förstå för en som just börjat läsa själv (åtminstone för de två 6-åringar som jag läste böckerna för), och de matta färgerna gör också att objekten på sidorna tenderar att flyta ihop när det inte är helt tydligt vad som är viktigt och inte när förgrund, bakgrund och textning har lika stor vikt.

Tillsammans med den första bokens svårare slut gör det att jag tycker Mallan passar bättre som högläsning där man som uppläsare kan förtydliga och reflektera över vad som händer än böcker som ska läsas själv; för de mindre misstänker jag att böckerna blir svåra att komma igenom.

Ett svar »

  1. Hej

    Intressant skrivet, stort tack! Har också reflekterat över handtextningens läsbarhet för barn, men ser dessa i första hand som högläsningsböcker för barn som ännu inte kan läsa.

    PS. Själv anser jag nog att böckerna är en slags (i alla fall nästan) serier, men har alls inget emot epitetet bilderböcker.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s