Gott och blandat

Postat den

Well, jag tror jag behöver göra ett sånt där inlägg igen där jag snabbt går igenom några serier jag läst de senaste veckorna som jag inte riktigt känner för att göra separata inlägg om. Ingen skugga ska falla över deras kvalitet, det är bara jag som känner för lite kortare texter 🙂

Nedzus lyktor av Rui Tenreiro

Först ut, ett album som jag köpte i våras, dvs våren 2017, men som råkat bli liggande sedan dess. Föga överraskande eftersom det är utgivet av Sanatorium är det en udda och visuellt anslående historia om de två byarna Nedzu och Adaeze och deras årliga tävling där två krabbor slåss mot varandra. Istället för bitter rivalitet som invånarna i byarna önskar sig faller de två krabbtränarna för varandra, och situationen kompliceras ytterligare av den inte helt sunda relationen som Okoye, en av tränarna, har med sin mästarkrabba Asagwara…

Snyggt tecknat med nerviga linjer och med en färgskala som ovanligt nog dras åt mörkt och rosa, om än en smula stelt ibland i människoskildringen, och med en suggestiv historia; att den inte kommer sluta lyckligt är uppenbart från första sidan. Hela serien känns drömsk med övernaturliga inslag, men som också upplägget med en berättare som inleder och avslutar serien förstärker. Lustigt nog är min starkaste invändning, Sanatorium till trots, att den fysiska boken inte känns helt ideal. Trycket är bra, pappret utmärkt, och designen är elegant, men jag tror att jag skulle tyckt bättre om serien i ett mindre format. Berättelsen är en liten intim saga man berättar en kulen höstkväll, och det större formatet (dvs klassiskt seriealbumformat) känns för stort och öppet. Kanske inte en alldeles rimlig invändning men det är så jag känner det!

Paper Girls av Brian K Vaughan (manus) & Cliff Chiang (teckningar)

Jag har nu läst den första inbundna boken innehållande nummer 1-10 av serien som inleds på 80-talet med en grupp tidningsutbärande flickor, men som sen visar sig innehålla tidsresor, parallella världar, kloner, dinosaurier, och allt möjligt annat. Det är roligt och jag gillar verkligen huvudpersonerna och det märks det att Vaughan och Chiang också gör; trots alla fantastiska inslag är serien hela tiden som bäst när det är personerna och deras känslor/relationer som står i fokus.

Matt Wilsons enkla färger gör sitt till för att ge Paper Girls en egen stil

Perfekt är ändå serien inte. Precis som det mesta andra jag läst av Vaughan tycker jag att det aldrig blir så där extremt spännande eller gripande som i de allra bästa serierna. Vaughan har alltid en viss distans till sina huvudpersoner som gör att det känns som om någon talar om dem snarare än att jag upplever händelserna tillsammans med dem och det gäller även Paper Girls, trots att jag som sagt tycker att karaktärerna är det allra bästa med serien. Det är kanske orättvist, men jag tycker att han är en skicklig hantverkare snarare än en skicklig konstnär.

Så vänta er ingenting världsomvälvande, men en kul, fullproppad med händelser och underhållande läsning är det, precis som jag hoppades efter att ha läst de inledande numren. Faktum är att om jag skulle kritisera något i handlingen är det nog att efter tio nummer har jag fortfarande inte riktigt fått grepp om historien: Mycket har hänt men det hänger ännu inte ihop helt och hållet. Men där litar jag på Vaughan, han har redan förut visat att han kan sy ihop handlingen i sina längre serier när han får tillräckligt med tid på sig 🙂

Zelda 6 – Allt är normalt av Lina Neidestam

Woohoo, mer Zelda! Det tar ett tag mellan gångerna men jag blir alltid glad när jag får läsa nya Zelda-strippar eftersom Zelda sorgligt nog inte går i någon tidning jag läser. Så för mig blir det en stor dos Zelda när en ny bok dyker upp, följt av långa perioder så gott som helt utan Zelda, förutom någon enstaka strip i Pondus-tidningen :-/

I Allt är normalt är allt normalt: Zelda stretar på utan att ha en susning om vad hon egentligen ska göra med sitt liv när hon blir vuxen och hennes impulskontroll har inte blivit bättre den heller:

Hennes vänner (åtminstone några av dem) verkar ha bättre koll på världen och skaffar till och med barn. Vilket leder till bokens höjdpunkt när några av dem hamnar i en bil på väg till en förlossning och tvingas lyssna på Lars Noréns dagböcker i audioformat: Eftersom ingen av dem har bil och körkort så är en av deras mammor chaufför och får därför bestämma över vad man ska lyssna på. Juxtapositionen av den ofta misogyna men alltid narcissistiska ultimata Kulturmannen Norén och Zeldas feministiska vänner är sublim 🙂

Ok, en bild till från Zelda; gillar man Neidestams teckningar så gör man!

Dorm Girls av Marta/Pons (manus) & Galiano (teckningar)

Jag flyttade runt i bokhyllorna häromdagen varpå den här amerikanska utgåvan från 80-talet av en spansk serie dök upp, utgiven på förlaget Catalan som var en av de allra tidigaste seriösa översättarna av europeiska serier i USA och därför ett förlag jag är svag för. Jag kom inte alls ihåg serien så det var lika bra att läsa den och nja, allt Catalan gav ut var inte bra.

Serien handlar om en flickskola och en mycket hårt styrd sådan där lärarna är mycket noga med att framhävda i att fina flickor ska hålla på sig och aldrig umgås med det manliga könet. Vilket givetvis resulterar i elever som gör sitt allra bästa för att bryta mot reglerna så mycket de bara kan.

En av de tamare sidorna

Visst skulle någon kunna säga att Dorm Girls är en kritik mot den rigida inställningen till sexualitet när det gäller flickor och tvånget att de ska uppföra sig perfekt, men ärligt talat är det här bara en serie som finns till av en enda anledning: Att skildra vildsinta tonårsflickor med allt det innebär. Så, well, inte en av Catalans bästa serier, och lite symptomatisk för ett av skälen till att Catalan inte överlevde: Kvalitén på det de gav ut varierade extremt mycket, från bottennapp som det här halv/helpornografiska albumet till toppar som Hearts of Sand.

Distant Worlds av Leo (manus) & Icar (teckningar)

Brasilianaren Leos olika science fiction-serier fortsätter att vara populära på engelska. I Distant Worlds står han för en gångs skull bara för manus vilket är ungefär lika smart som när Mignola skriver manus till Hellboy: Två serieskapare vars styrka ligger i teckningarna överlåter dem åt andra medan de istället står för texten.

Nu är iofs Leo inte alls lika bra på att teckna serier som Mignola, men det som gjort att jag läst Leos serier i sviten om Aldebaran/Betelgeuse/Antares var ändå den förunderliga faunan; själva handlingen såg jag bara som en ursäkt för att titta på fantastiska djur. Här finns det en del sådana, förvisso, men det känns ändå mer som en handlingsdriven serie och det gör iallafall inte mig ett dugg glad. Icar är inte en dålig tecknare och jag skulle nog säga att när det kommer till människor är han bättre än Leo där människorna alltid sett ut som nära släktingar till skyltdockor, men hans djur saknar det där lilla extra.

Men visst kan man läsa de här fem albumen som utspelar sig på en främmande planet dit människan just kommit. Jag rekommenderar dock att man ignorerar handlingen för det gör egentligen Leo också; när de sista sidorna i det avslutande albumet nalkas tar han helt sonika och skriver i princip ”Och sen trodde alla på berättelsen om aliens och alla blev snälla och allting slutade lyckligt” 😉

The Survivors av Leo

Jag tog också och passade på att läsa de fem albumen i sidoserien om Aldebaran som följer en grupp ungdomar som på resan till Aldebaran av en olyckshändelse hamnar på en helt annan planet. Väl där tar Leos standard-serie vid: En smula oförargligt naket (omsorgsfullt censurerat av engelska förlaget Cinebooks), en smula drama, och en &/#%€#% massa utomjordiska varelser.

Tyvärr är de flesta av varelserna den här gången mycket människoliknande eftersom planeten de landat på visar sig vara ett ställe där många andra stjärnfarare också kraschlandat, och det verkar som om teknologin att framföra rymdskepp är intimt förknippat med ett huvud, två armar och två ben. Så alldeles för gott om humanoider vilket innebär att Leo spenderar den mesta tiden på att teckna humanoider (brrr!) och relationer (dubbel-brrr!) istället för att skildra planetens nativa djur.

Nåja, några finns det iallafall:

Giselle & Beatrice av Benoît Feroumont

Och så det sista och det med marginal knöligaste albumet att skriva om som kanske skulle fått ett eget inlägg just därför: Giselle & Beatrice av Benoît Feroumont, mannen bakom det charmerande Spirou-albumet Nicke gifter sig. Faktum är att jag missat den kopplingen innan jag precis nu la till taggen ”Benoît Feroumont” på det här inlägget och märkte att jag redan skrivit om honom, och när jag kollade vad han hade gjort som jag läst förut och såg Spirou-albumet blev jag egentligen inte förvånad.

För även i Giselle & Beatrice är det en mycket rolig historia som presenteras med en snärtig dialog och med väldigt schvungiga teckningar som är charmiga utan att vara alltför inställsamma. Relationerna mellan huvudpersonerna är också här höjdpunkten i serien, med utsökt fångade karaktärer.

Så var finns knöligheten?

I handlingen såklart, som är mycket märklig och som jag har mycket svårt att säga vad jag tycker om. I början är det enkelt: Beatrice jobbar på ett kontor med en fullständigt vedervärdig chef som istället för att befordra Beatrice som förtjänar det befordrar en manlig kollega till henne. Men givetvis kan han ändra sig om hon är villig att gå på middag med honom med efterföljande aktiviteter. Beatrice blir förstås rosenrasande och eftersom alla på kontoret sett hur han trakasserat henne känner hon sig säker på att få rätt. Men hon har glömt att alla andra på hennes avdelning också är män:

Så långt inga konstigheter, och när hon senare tackar ja till middagen är det uppenbart att hon har någon slags plan för att hämnas på chefen…

Det är det som kommer sedan som är det märkliga. Planen visar sig bestå i att ge honom knockout-droppar hemma i hennes lägenhet och att sedan ge honom ett elixir som både förvandlar honom till kvinna och ger Beatrice makten att tvinga honom, numera Giselle, att göra som hon säger.

Det är inte en dålig översättning; Beatrices makt över Giselle har också gjort så att Giselle inte längre har sitt vanliga modersmål och därför bryter hon

Resten av albumet, dvs merparten, spenderas sedan med att (det är ingen mening att lindra orden här) Giselle är Beatrices sexslav, och visar också hur båda två långsamt börjar bli fixerade vid den andra, med klara tecken på Stockholmssyndromet hos Giselle och med en Beatrice som uppenbarligen både hoppas och kräver att Giselle ska älska henne på riktigt precis som förövare av samma slag alltid gjort.

Med andra ord är det en riktigt ruskig och obehaglig historia, paketerad med ett på ytan gott humör och med Feroumonts livfulla teckningar med gulliga personer. Att mixa två så olika saker kan vara ett effektivt sätt att driva hem en poäng ännu tydligare, men min tveksamhet här beror på att jag ärligt talat inte förstår vad Feroumont är ute efter. Läsningen flyter på lika lätt som med Nicke Gifter sig och om jag läser varje ruta för sig, utan att tänka på det större sammanhanget, verkar den här serien vara lika trivsam som den.

Men som sagt, det är den inte, och inte heller slutet ger någon fingervisning om vad avsikten med serien egentligen var. Med resultatet att jag känner mig vilse som läsare, och tyvärr inte på ett bra sätt. Giselle & Beatrice är ett mycket underligt album som ibland verkar vara ute efter att kritisera hur kvinnor behandlas, för att i nästa ögonblick presentera en kvinna som begår de gruvligaste övergrepp som i verkligheten så gott som alltid begås av män. Det skulle kunna vara svart humor men jag vet inte jag, något SCUM-manifest känns det verkligen inte som.

»

  1. Ping: Gott och blandat 3 | Simon säger

  2. Nedzus lyktor: Man ska inte se ansiktet där; du ser det bara bakifrån i exempelsidan. Mycket tydligare från rätta hållet 🙂

    Paper Girls: Saga ligger jag efter med, har bara läst första HC:n, men den var iofs väldigt bra…

    Dorm Girls: Jo, den är menad vara sexig, men den är inte så lyckad som det, alldeles för mycket klichéer med flickskolor: Halvnakna/Helnakna slagsmål, lesbisk killhatare (han dör av elchock i badkaret till hennes glädje efter att ha legat med den hon gillar), osv.

    Leo: Jag kan inte invända mot kritiken, Leo tecknar extremt stelt. Men jag gillar hans utomjordiska djur, så är det bara 🙂

    Giselle & Beatrice: Jag tror verkligen inte att det är en fetish-story. tonfallet är alltför annorlunda för det. Men som sagt är tonfallet mycket egendomligt i hela serien så jag är inte säker. Det är också konstigt med tanke på hur bra ”Nicke gifter sig” var, och den kändes också klockren i hur den skildrade personer och deras relationer. Skumt! Men på något sätt fungerar ”Giselle & Beatrice”, åtminstone vad gäller läsning; jag har läst den två gånger och kommer nog läsa den igen. Om du vill läsa den säg till, det är Europe Comics så det är en digital utgåva jag har.

    Gilla

  3. Det är frustrerande när någon som är så otroligt skillad som Feroumont gör nåt sånt här 😦
    Han är så bra på pacing, layout, ansiktsuttryck, förmedla känslor, lägga upp en berättelse, layout, vinklar osv. Han skulle kunna vara en Scott McCloud role model T_T

    Gilla

  4. Jag har alltid tyckt Zelda väldigt bra tecknad — bättre än nåt jag kan göra och jag ser upp till Neidestam — så missförstå mig inte när jag skriver ”natt och dag”. Men det är som skillnaden mellan bra och numera otroligt bra. Jag tycker skillnaden — förbättringen — är väldigt stor.

    Gilla

  5. Nackdelen med gott&blandat-inlägg är att dom får gott&blandat-kommentarer som denna!♥

    Krabban: Är det meningen att man ska se ansiktet där eller är det meningen att man inte ska det? För jag lyckas inte!

    Vaughan: Vaughan är ju bäst. Ex Machina var inte så bra men dom andra serierna är ju urbra. Konst och hantverk… ska försöka citera Pressfield: ”The professional dedicates himself to mastering technique not because he believes technique is a substitute for inspiration but because he wants to be in possession of the full arsenal of skills when inspiration does come. The professional is sly. He knows that by toiling beside the front door of technique, he leaves room for genius to enter by the back.” Och där tycker jag Vaughan kan stå stolt för Y och Saga har glimtar av genius. Kanske Y inte genomgående är speciellt bra men det finns gott om toppar. När Y och 355 pratar om tändaren är en av mina favoriter till exempel. Där har du sann seriekonst, Simon!♥

    Zelda: Vilket otroligt lyft Neidestam har gjort i sin teckningsstil senaste året, det är som natt och dag tycker jag. Jag tappade hakan när jag såg boken. Jag undrar vad som har hänt. Hennes allra tidigaste grejer från Polly Darton var sjukt snygga men jag misstänker att dom tog lång tid så jag hade full förståelse för att hon, när hon började på ett längre projekt som Zelda, bytte till en mer snabbtecknad (och också, ska erkännas, mer lättläst stil). Men den här nya stilen känns som det bästa av båda världar och mer därtill. Har hon gone digital eller vad är det som har hänt? Iaf keep up the good work Lina är allt jag kan säga!! Ser asbra ut.♥

    Dorm Girls: Men om poängen är att det är sexigt, och det är sexigt (vilket denna sida är), så lyckas ju serien göra det den ska? Som du beskriver det verkar resten av serien dålig och det argumenterar jag inte emot. Kan bara gratulera dig att du hittar en solklar kandidat till försvinna för att ge dig mer hyllplats.

    Leo: Mignola är en otrolig tecknare (hans innovationer är numera så ofta härmade, men när han först uppfann dom var det välförtjänta wow dom möttes av). Medan jag har alltid hatat Leos teckningar <- oj tur att jag mindes i sista stunden innan jag tryckte på "skicka" att "vänta lite, var det inte serien som hette Leo och tecknaren du hatar, Sandra, hette Giménez”. Just det det är ju han med dom där djuren bl.a. den där stora giraffen har jag sett tidigare. (… Läser om Simons rec.) Aha. Ja men jag tycker Icar klart bättre än både Leo och Giménez.

    Mixa stilar: ”[…E]n riktigt ruskig och obehaglig historia, paketerad med ett på ytan gott humör och med Feroumonts livfulla teckningar[…]” Jag kan ibland verkligen bli helt utcreepad av det, som [jag har nu letat och letat efter namnet ett bra tag, hittar inte. Men den där serien med en strippa med jättenaiv teckningsstil], det var en riktigt obehaglig kombo av två saker som var och en för sig hade varit bra men tillsammans bara blir mardrömsbränsle. Men det du visar här av Giselle & Beatrice känns bara som den typiska fransk-galago-stilen, väldigt expressiva ansikten osv. Är det verkligen en så stor mismatch? Har nu inte sett dom mer hemska sidorna så jag kan iofs bara gissa; ibland sitter den anti-reaktionen i magen och kan inte förutsägas. ”Det skulle kunna vara svart humor[…]” Det låter snarare som en klassisk fetish-story. I fanfic- och slash-världen finns det tretton på dussinet av exakt samma historie. (Tyvärr.) Har man otur blir serienumren avfilade, karaktärerna utbytta och böckerna kommer etta på Amazons lista. 😦

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s